Midsommarminnen

Midsommar har blivit mer och mer en familjefest under åren. Många familjemedlemmar är lediga och passar på att ta tid att träffa varandra på gemensam ort. Detta brukar vara lite knepigt eftersom vi alla är bosatta på olika orter. Men i år lyckades alla syskon träffas på Åland hos min far! 

Det var en kort midsommarresa till kobben för att träffa familj och ett skönt avbrott från Helsingfors-luften. 

Under min vistelse knäppte jag några bilder med min telefon. Det här är vad som fastnade. 


Påväg till Åland passade vi på att lyxa till det och ha en avslappnande sysselsättning medan man väntar på att anlända, så vi betalade in oss på bad-spa. Vi brukar göra det ibland, för att slippa spendera resan i obekväma stolar eller trånga cafén. Högst upp i en bubbelpool eller ångbastu med utsikt över havet är helt okej sysselsättning.

Väl framme på kobben åker vi direkt till min sambos-familjs-sommarstuga där vi tände brasa och somnade framför elden på en madrass på golvet. 
Efter att sovt gott och vaknat utvilad var detta vår morgonutsikt. Det är någonting med lantluften. Jag sover så gott. Det är så lugnt och stilla. Det kom passligt med en ordentligt utvilad natt, för på sistone har jag inte sovit bra. Jag har vaknat ofta och kännt mig rastlös i kroppen. Nu slocknade jag direkt jag lade ner mig och vaknade då jag var utvilad. Efter vi vaknat till körde jag och sambo mot Eckerö. 
Midsommarafton firade vi i Eckerö med min farsa och kompaniet. Lillebror och far hjälpte till att lyfta stången och jag stod med resten och kollade på. Efter det kände vi oss rejält hungriga så vi åkte hem till farsan och började härja i köket. Jag och sambo hade tagit med lite växtbaserat som ett fräscht alternativ till den "vanliga" midsommarmaten. Vi rörde ihop majsbiffar, växtbaserad skagenröra och tzatziki. 
På terrassen med utsikt mot havet käkade vi till solnedgång. 

Tänk att vakna till den här utsikten varje morgon. Jag är nog lyckligt lottad att vara inblandad i vår lilla blandfamilj!

Vi får ju absolut inte glömma de viktigaste! Sådana här bilder fanns det mest av på min telefon. Säkert 200 stycken. 4 små kattungar hade kommit till världen och de sprang omkring och härjade hemma hos farsan. Jag ville ta hem varenda en. 

Så småå!

Så lekfulla!

Det var ungefär det jag sysselsatte mig med på midsommar. Familj och kattungar. 

Det här blev ett mer "vad jag gör/gjort" inlägg, lite annorlunda mot vad jag annars brukar filosofera om. Men bra me lite variation också, hehe. 

Tjabba!

Publicerad 01.07.2017 kl. 10:36

Drömmer mig bort

Jag brukar ha olika faser som jag går igenom varje årstid. Jag har börjat lägga märke till de återkommande faserna och kan kartlägga dem. 

Här är en av mina återkommande faser: 

Varje år efter vinterns mörker och kyla brukar jag få en stark vilja att uppleva, resa, åka bort. Jag får en stark längtan.

Då denna fas är som starkast glömmer jag bort vardagen och lever i en liten drömvärld. Just under denna fas blir jag väldigt lätt påverkad för t.ex. böcker som handlar om att resa och hitta sin mening med livet (The Alchemist t.ex.) och leder till att jag får fix idéer som jag vill uppfylla snabbt. Lite som att jag letar efter ett snabb fix. Jag kan glömma bort att jag har ansvar. 

Som tur kan ja identifiera denna fas och därmed ta mina fix ideer med en nypa salt. 

Just nu vill jag upptäcka världen och vandra i öknen. Vi får se vad jag vill i morgon.

 

Publicerad 15.02.2017 kl. 13:51

Farväl

För två veckor fick jag ett fruktansvärt besked. Det som känns mest hemskt är att jag är så långt borta, och kan inget göra. Kan inte stryka handen över hennes päls en sista gång, kan inte krafsa henne bakom örat. Kan inte känna på hennes hack i vänstra öronsnibben. Kan inte paja hennes nos. Kan inte lyfta henne i famnen och se hur hon sjunker ihop, sakta, i takt med mina andetag.

Min katt finns inte längre. Min katt blev påkörd. Min katts mördare körde därifrån utan att stanna. Utan att ens fundera att det där kanske var någons bästa vän. Det där djuret kanske var en så viktig familjemedlem. Att det där djuret höll i hop en familj i kris. Att det där djuret var min räddning då jag inte steg upp från sängen för att depressionen var för tung. Att det där djuret kom springande från sina gömslen då man ropade hennes namn. Molly. 

Hon var vår familjemedlem. Hon flyttade med oss alla sjuttioelva gånger, hon anpassade sig lika bra varje gång. Hon har varit med om det vi har. Hon har hoppat upp i famnen då man behövt henne som mest. Hon har sovit med mig varje natt då jag bodde hemma. Hon var den jag brydde mig mest om då jag ingen annan hade. Hon var den som inte dömde mig för ätstörning och depression. Hon var den som åt bredvid mig då jag försökte äta utan att räkna kalorier. Hon var den som mötte mig utanför vårt hem på grusvägen, då jag efter sjukledighet börjat gå i skolan och traskade hem igen efter en skoldag. 

Nu är jag i Helsingfors, så långt ifrån min katt, som inte lever mer, som är begraven i Jakobstad. 

Hon skulle ju leva ett långt och underbart kattliv. Hon skulle ju få bli gammal med oss. Hon var 14 år men ack så pigg. Hon hade många år kvar. 

Det skulle ju inte bli så här. 

Jag tog aldrig farväl av henne. Jag kunde inte klämma på hennes mjuka trampdynor för en sista gång. 

Det tar ont i hela kroppen av att veta att hon inte längre finns. Det var ju hon som fick mig att stå på fötter. Min mamma brukade säga på skoj att jag nog har någonslags "katt-terapi" ,men det stämmer. Jag slappna av med katten i min famn. Och respekten man känner för en halvt vild katt då hon väljer att komma i famnen. Då hon väljer att trampa med tassarna på ens mage. Då hon kryper upp med ansiktet under min haka och då man känner hennes andetag på halsen. 

Farväl Molly, du var så viktig för mig. Min svarta lilla kisse. 


 

Publicerad 10.11.2016 kl. 11:10

Fundering

Hur i hela friden ska man anpassa sig till stadsliv och skolvardag då man levt i bushen hela sommarn? Det ligger och trycker på som tung åskluft runtom, och dagarna tar slut. Kommer stressen knacka på dörren? Kommer jag hitta ett sätt att tackla den? 

Jag har verkligen behövt detta lugn denna sommar. Leva utan tid och utan koll på veckodagar. Jag känner att mina batterin är laddade. Mer laddade än de varit på länge. 

En tanke som slog mig just. Loggar in på internet och inser hur mångas liv endast existerar online. Tänker tillbaka på den tiden då jag listade saker jag ville göra under viss tid för att känna att jag levde, sedan dokumentera det och publisera så att alla andra också var medvetna om att jag levde. Kände mig dock alltid livslös och aldrig nöjd. 

Somnar nu till brasans knaster. 

Publicerad 14.08.2016 kl. 23:16

Väntan

Man lixom glömer bort att göra nåt med sin tid då man väntar. Man går bara omkring och väntar, blir rastlös och timmarna känns lååånga. En dag, två dagar, tre dagar. Just nu består min Ålandvistelse mest av att vänta på min andra hälft som fortfarande befinner sig i Hufvudstaden.

Han hade egentligen tänkt komma myckte tidigare men jobb kom emot. Det är kanske det som stör mig mest, eller som påverkar min tidsprioritering under min väntan. Då man frilansar (som han gör alltså) är det bara att tacka att ta emot då det kommer, vilket jag helt och hållet förstår. Hur skall man annars få någon inkomst.

Känner mig lite som en frilans"fru" som väntar på att min man skall komma hem. Man man kan dra liknelser till par där enda jobbar på båt/långfart, eller t.ex. är fredsbevarare och är flera månader t.o.m. år ifrån varandra. 

Jag har ju haft och göra här med praktik osv, men nu när den är över..väntar jag. 

Man kan jämföra min väntan med en tågförsening. Först meddelar dom att tåget blir 10 min försenat, då sitter man lugnt kvar och väntar och tänker att man nog inte hinner gå till butik/café för det är ju bara 10 ynka min. Då det gått 10 minuter så meddelar dom att det är ytterligare 10 min försenat, vilket gör en lite bitter eftersom man då tänker att man skulle hunnit gå till butiken och på wc och köpa glass. Och så håller det på tills tåget är 5 timmar försent. 

Jag skulle ha hunnit åka till Helsingfors fram och tillbaka, men det visste jag inte då. Vilket gör till att jag går omkring här och väntar. Men det är helt okej, jag trivs här ute i bushen. Lugnet och skogen gör nåt med mig. Något positivt. 

Jag bor alltså hos min far, jag misstänker lite att han har gått och blivit ett skogstroll. Jag måste beskriva livet här känner jag: Första tecken på någon annan civilisation är efter 3 km lång skumpig grusväg genom skog, berg och dalar (där är också postlådan). Han är alltså bosatt ute i ingenstans, vid klipporna ute vid havet, omringad av skog, skog och skog. Finns inga butiker i närheten och om man skall ta sig någonstans måste man ha bil. Så jag är ganska strandsatt här (eftersom de med bil jobbar). De gör ingenting dock, jag trivs här. De finns fantastiska springrutter i skogarna här. Och, tydligen finns det vikinga gravar i närheten i nån skogsglänta eller nåt liknande som jag hörde en fågel viska, det borde jag utforska känner jag. 

Just nu håller jag på att karva en träskål av en sprängticka vilket är en ganska tillfredställande syssla. Man ser helatiden hur man närmar sig färdig produkt. 

Snart växer jag fast här, hur beter man sig bland folk nu igen? Typ så här fastvuxen: 

En snabb experimetiell teckning av mig. Lite så att det inte blir så tomt och ihåligt här. 

Publicerad 10.08.2016 kl. 12:20

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 
Hej på dig! Läs mer om mig HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.


Namn: Malin
Smeknamn: Malle

Ålder: 22

Utexaminerad Kulturmontör

Fortsatta nuvarande studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Hemort: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra hemorter: Åbo, Houtskär, Kimito

   


Vill du skicka kärleksbrev?
malin.m.l.lundstrom@hotmail.com