Fundering

Hur i hela friden ska man anpassa sig till stadsliv och skolvardag då man levt i bushen hela sommarn? Det ligger och trycker på som tung åskluft runtom, och dagarna tar slut. Kommer stressen knacka på dörren? Kommer jag hitta ett sätt att tackla den? 

Jag har verkligen behövt detta lugn denna sommar. Leva utan tid och utan koll på veckodagar. Jag känner att mina batterin är laddade. Mer laddade än de varit på länge. 

En tanke som slog mig just. Loggar in på internet och inser hur mångas liv endast existerar online. Tänker tillbaka på den tiden då jag listade saker jag ville göra under viss tid för att känna att jag levde, sedan dokumentera det och publisera så att alla andra också var medvetna om att jag levde. Kände mig dock alltid livslös och aldrig nöjd. 

Somnar nu till brasans knaster. 

14.08.2016 kl. 23:16

Väntan

Man lixom glömer bort att göra nåt med sin tid då man väntar. Man går bara omkring och väntar, blir rastlös och timmarna känns lååånga. En dag, två dagar, tre dagar. Just nu består min Ålandvistelse mest av att vänta på min andra hälft som fortfarande befinner sig i Hufvudstaden.

Han hade egentligen tänkt komma myckte tidigare men jobb kom emot. Det är kanske det som stör mig mest, eller som påverkar min tidsprioritering under min väntan. Då man frilansar (som han gör alltså) är det bara att tacka att ta emot då det kommer, vilket jag helt och hållet förstår. Hur skall man annars få någon inkomst.

Känner mig lite som en frilans"fru" som väntar på att min man skall komma hem. Man man kan dra liknelser till par där enda jobbar på båt/långfart, eller t.ex. är fredsbevarare och är flera månader t.o.m. år ifrån varandra. 

Jag har ju haft och göra här med praktik osv, men nu när den är över..väntar jag. 

Man kan jämföra min väntan med en tågförsening. Först meddelar dom att tåget blir 10 min försenat, då sitter man lugnt kvar och väntar och tänker att man nog inte hinner gå till butik/café för det är ju bara 10 ynka min. Då det gått 10 minuter så meddelar dom att det är ytterligare 10 min försenat, vilket gör en lite bitter eftersom man då tänker att man skulle hunnit gå till butiken och på wc och köpa glass. Och så håller det på tills tåget är 5 timmar försent. 

Jag skulle ha hunnit åka till Helsingfors fram och tillbaka, men det visste jag inte då. Vilket gör till att jag går omkring här och väntar. Men det är helt okej, jag trivs här ute i bushen. Lugnet och skogen gör nåt med mig. Något positivt. 

Jag bor alltså hos min far, jag misstänker lite att han har gått och blivit ett skogstroll. Jag måste beskriva livet här känner jag: Första tecken på någon annan civilisation är efter 3 km lång skumpig grusväg genom skog, berg och dalar (där är också postlådan). Han är alltså bosatt ute i ingenstans, vid klipporna ute vid havet, omringad av skog, skog och skog. Finns inga butiker i närheten och om man skall ta sig någonstans måste man ha bil. Så jag är ganska strandsatt här (eftersom de med bil jobbar). De gör ingenting dock, jag trivs här. De finns fantastiska springrutter i skogarna här. Och, tydligen finns det vikinga gravar i närheten i nån skogsglänta eller nåt liknande som jag hörde en fågel viska, det borde jag utforska känner jag. 

Just nu håller jag på att karva en träskål av en sprängticka vilket är en ganska tillfredställande syssla. Man ser helatiden hur man närmar sig färdig produkt. 

Snart växer jag fast här, hur beter man sig bland folk nu igen? Typ så här fastvuxen: 

En snabb experimetiell teckning av mig. Lite så att det inte blir så tomt och ihåligt här. 

10.08.2016 kl. 12:20

Nu

Jag simmar, jag springer, jag läser, skuttar i skogen, jag bara är. Jag känner mig som mest jag man kan känna sig. Jag lever för sekunden. Jag känner ett lugn.

 

 

06.08.2016 kl. 19:44

Skogsäventyr

Då man lever i bushen får man träffa på allvärldens viltdjur nu som då. Hälsade på ett rådjur på morgonspringturen, jäklar va dom låter, som en rädd hund. Två tranor flög även förbi på några meters håll, sjöng en morgonsång till mig. Tid och rum försvinner i skogen och man kan fokusera på att leva. 

Morgondimman hade just släppt och solen började sakta värma upp efter nattens vila. Havsvindarna blåser friskt men syrerikt. Lungorna jublar av syreexplosionen.

Först funderar jag om man ens skall orka sig iväg för att röra på sig, benen känns tunga och sinnet mörkt. Men efter att man stängt av sin egen vilja och bara gör, så går det lättare. Lite som då man ska hoppa från fem-meters-tornet vid simstranden för första gången. Man gör bara. Hopp. 

Efter några steg lättar tegelstenarna och man förvandlas till en fjäder. Skuttar lite löjligt iväg. Enda levande runt omkring mig är viltdjur och småkryp. Det är så lungt så stilla, fast vinden blåser friskt och det knastrar i skogen av djur. Ändå så lungt. Så skönt. I sinnet. 


För att väcka kroppen extra och kicka igång lite noradrenalin, fortsätter jag med en isdusch. 

Mina dagar består av konstanta medvetna val, för att förebygga. För att må bra.  

Valen gör jag inte alltid med skutt och glädje, ibland har jag inte lust, inte ork. Men i slutändan vet jag ändå vad som får mig att må som bäst. Och jag strävar till att leva och må. Bra.

02.08.2016 kl. 11:35

Katt snack

Molly, min Molly.

Jag blev lite inspirerad av senaste inlägg där jag nämde min katt. "Min" och "min". Det är väl vår familjs, men jag har alltid ansett henne som min eftersom jag känner så starkt band med henne. Är det normalt? Att vara så fäst vid ett djur?

Vi skaffade Molly 2002. Det var sommaren före jag skulle börja ettan. Min storebrors kompis katt hade fått kattungar och gav bort dem. Brorsan valde ut den svartaste katten och vi böt ut henne för en chokladplatta och ett knippe blommor. Haha underbart.

Mollys mamma är en bondkatt och pappan är en vild långhårig angora(?). Hon är en liten skön blandning.



Varför just hon blev att heta Molly är en historia i sig. Då vi bodde i Houtskär så hade våra grannar en katt som hette Molly, hon var svart och vit och väldigt gammal. De skaffade senare en hund och gamla Molly vantrivdes och började komma till oss i stället. Då vi skaffade katt ville vi ära gamla Molly, så varför inte namnge vår lilla kattunge till Molly. Annat vi brukar kalla henne är: Mollan (det brukar min mamma även säga till mig) Molli, kissimjao och Katt. 



Alltså, HAHAH. Vad har jag för mössa? MAMMA vad klädde du mig med!? Jag måste ha något barn-fashion inlägg någong gång, de e fantastisk vad jag har för kombinationer på mig på fotonen. 

De första åren var vår Molly vädigt apatisk och hade inte så mycket kontakt med oss människor. Gillade inte att sitta i famnen och ville helst vara för sig själv. Hon sov ofta i brödkorgen på matbordet och de flesta gånger hon tog kontakt med oss människor var då hon ville ha hjälp att komma ner från vildvinen som växte längs vår hus fasad. Knaskatt. Vi brukade kalla henne för katt-korre, för hon var uppe i träden oftare än på marken.

Hon måste ha nio liv, eftersom hon har varit med om så galna saker, men överlevt. Tillexempel denna händelse:

En dag var hon försvunnen då vi skulle åka iväg och handla, vi gissade att hon var ute i skogen på upptäcktsfärd.

Vi hade fel. Efter att ha kört några hundra meter med bilen se far, som kör, i backspegeln att något svart skuttar ut underifrån bilen. Då förstog vi inte vad det var. Men efter att ha kommit hem och ännu inte hittat Molly började mor och far fundera. JÄKLAR DET VAR JU MOLLY!

I all panik sprang alla till åkern som var nära där pappa hade sett något flyga ut från bilen, där vandrade hon glatt omkring och sa krmjaaa då vi ropade. Oj Molly. Hon hade alltså krypit in i motorn och tyckt det var varmt och mysigt där. Knaskatt.

Man brukar ju säga att en katt går inte att flytta med, men det går det visst!

Molly har varit med om 7 flyttar och anpassat sig lika bra varje gång. Hemligheten till att hon aldrig har virrat bort sig är:

Vi börjar alltid med att ha henne inne en dag då vi flyttat. Så hon får lära känna huset.

Från hennes kisilåda, som vi har inomhus för brådskande ärenden, sprider vi ut skit å kisi i buskarna för att skapa ett revir åt henne. Så hon känner sig trygg då hon sedan kommer ut. Andra katter i närområdet märker också att någon ny är här för att ta åt sig mark.

Sedan går vi några dagar i koppel med henne. Haha det är så omöjligt. Det är inte som att gå med en hund. Man är upp i träd, in i buskar, man kan absolut inte ändra rikting. Under bilar, på bilar, bakom träd, in i små hål osv.

Efter att ha utforskat gården med henne i några dagar så är hon redo för den nya världen självmant. Man kan hålla vakt första dagarna för att se att hon hittar tillbaka.

Då Molly blev äldre blev hon plötsligt människorkärare. Hon hoppade upp i famnen självmant. Speciellt om man gjorde något annat än att ge henne uppmärksamhet. T.ex. Hade laptopen i famnen, då skulle hon sitta där, på laptopen helst. KRRR va mysit. Om man läser bok är också famnen det ultimata stället. Man känner sig så speciell då katten väljer en person att sitta i famnen på, lite som om hon vore kunglig. Fjantkatt.

Jag tror hon har lite för mycket auktoritet eftersom hon har alltid fått göra som hon vill. Jag har aldrig brytt mig om att hon sitter på bordet och ser på då vi äter. Men jag kan gissa att inte alla uppskattar en kattröv i ansiktet under middagen. Men jag tycker det bara är trevlig att hon vill vara med. 

Hon brukar få lite flipp på våren och börjar springa fram och tilbaka i huset i fart, haha hon har krockat så många gånger i väggar och dörrar då hon inte hunnit bromsa efter hennes rus-anfall.

Hon vill alltid vara med, men inte mitt i utan lite utanför och se på. Då man är i köket så sover hon på köksstolen eller fönsterbrädan (och fäller ner några krukor). Då man är i vardagsrummet och ser på tv så hoppar hon upp i famnen eller sitter i sin egna fotölj hon har erövrat. Då man byker kläder sitter hon i trappan och ser på. Då man sover på natten är hon i fotändan. Då man är ute och solar ligger hon i skuggan under utemöblemanget. Om man far ut och gå smyger hon efter så att man måste springa iväg lite så att hon inte skall följa efter för långt att hon tappar bort sig eller hamnar på farliga vägar. 

Det underbaraste är att då jag var sjukledig, och mådde fruktansvärt dåligt, var Molly konstant med mig. Hon låg i min famn, hon värmde min själ. Hon åt med mig vid bordet och sov med mig om natten. Man lär sig att känna igen hennes prat. Om hon är hungrig mjaoar hon med mycket RRR i mjaoet "KRRT" typ och så går hon fram och tillbaka och gnuggar huvudet mot en. Om hon vill ut låter det såhär "MJÄH" upprepade gånger och hon går åttor runt benen och om man int släpper ut henne då biter hon i benen..hahah, om hon svarar ba på vanligt prat eller rop låter hon "Mrja" och kommer trippande mot en.

Hon har alltid varit omöjlig att ta bild på, för att hon är kolsvart. man ser som inte om det är fram eller bak. 

Oj vad jag saknar Molly, det känns så tomt utan ett djur i lägenhet. 

15.07.2016 kl. 10:45

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 
Här är min lilla portal för mina funderingar.
Välkommen till min värld.


Vill du veta allt om mig?
Läs min lilla berättelse om mig:
HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.


Namn: Malin
Kallas: Malle

Ålder: 23

Utexaminerad: Kulturmontör

Pågående studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Från: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra "hem"orter: Houtskär, KimitoÅbo

   


Vill du skicka kärleksbrev?
malin.m.l.lundstrom@hotmail.com