Back On Track

Nu kände jag att det var dags. Jag är tillbaka. Back on track.


INNEHÅLLS VARNING: Läs inte detta om du på något sätt triggas av dessa ämnen: Psykisk ohälsa, Depression, Självdestruktivitet, Ångest, Självanalys, Personligheter, Självhjälp, Identitet, Osäkerhet, Förvirring och Ätstörningar.


Har du sett den animerade Disneyfilmen "Inside Out"? Filmen som handlar om känslorna glädje, ilska, avsky, rädsla och vemod. Känslorna visualiseras som figurer i hjärnkontoret. Glädjen hamnar på villovägar och de övriga känslorna kämpar med att hålla personen, vars hjärnkontor de fungerar inuti, i skick.

Det är ungefär så jag visualiserar det som pågått inom mig i snart ett decennium. Glädjen är på villovägar.


Låt mig förklara

Vi har ju alla fullt upp med våra egna liv, och här kommer ännu en till livshistoria om ännu en person. Men. Man är ju bara människa.

Kanske just du tycker det här är givande, kanske till och med intressant. Jag är ju ingen speciell. Men det är kanske det som är grejen. Jag är precis som alla andra.

För att öppet skriva om sig själv har jag bara släppt taget om känslorna kring det. Distanserat. Det är bara bokstäver på papper. Ord i meningar. Meningar i kapitel. Kapitel i en bok. Bok i en bokhylla. Eller nåt liknande. Vi måste sluta skämmas över vårt mående. För de e ju de ja gör. Skäms. Skrivandet och förtydligandet av ens jakt på jaget i form av ord är terapeutiskt för mig. Det är även skapandet i sig som är tillfredställande. Att skapa text. Bokstäver. Ord. Meningar. Kapitel. Innehåll.


De här blir en lång historia. Hämta popcorn om du tänker läsa.


Jag har ett behov att förklara mig. Berätta om hur jag mått, var jag varit och vad jag gjort. Men jag gjorde aldrig det. Vet de vart jag blev av? Tror de att jag ignorerar, är sur, är lat eller inte bryr mig? 

Vad säger man ens till någon som man inte kontaktat på ett halvår, ett år... Kanske de heller aldrig undrade? Var jag någonsin viktig. Ni ser. Självförtroendet är ännu under bearbetning. Sen rinner allt ur sanden och man vet inte riktigt var man skall börja.

Det här behovet att förklara har ju sitt ursprung från något. Är det känslan av att betyda något för någon?  Ha en mening eller vara viktig?

Jag vill berätta. Men gör det ej. Jag vill förklara. Men gör det ej. Detta behov i att förklara sig växer sedan bara mer och mer ju längre jag lever i en ytlig lögn och aldrig faktiskt delar med sig. Sen känns det som det är försent. Och jag bara försvinner. Isolerar mig.

Bekräftelse?

Jag tvekade länge för att publicera saker. Att blotta mig själv. Var det för uppmärksamhet? Var det för nån svag dröm om att bli rik influencer? Var det bara för att förklara. Var det för at jag älskar skapandet. Skrivandet. Har jag något att säga? Det som gjorde att jag fortsatte en tid till var för att jag hade en fascination för att samla mig på ett ställe. Mina tankar och funderingar. Mina bilder och idéer. En slags plattform för mig att hitta tillbaka till mig då jag går på villovägar. Är det nån narcissistisk fascination eller bara en förvirrad själ?

Jag är egentligen bara en liten fjärt i universum. En helt vanlig person mitt i smeten. Ingen märkvärdig. Jag är din vän. Din granne. Din mamma. Din syster. Jag är du.

Jag har alltid haft en fascination för människors beteende, de sociala djuren. Men alltså, jag är ju inte någon Jung, Freud eller Nietzsche direkt. Vem de nu var. De var ju sist och slutligen vansinniga vita europeer. Jag har alltid haft intresset och det blivit lite av en hobbyverksamhet. Jaget. Psyket. Beteendet. Människorna.


Var har hon varit då? Kanske någon undrar. Kanske inte. Ingenstans är mitt svar. Absolut ingenstans.

Senast jag skrev just här, var ungefär just precis innan ja sjönk ner i den djupa, mörka gropen igen. Ganska ordentligt också. Eller alltså gropen har jag varit i i ett decennium. Men receptbelagda substanser har fått mig att klara av vardagen. Skapat illusionen av att vara uppe ur gropen.

Jaja ja kan sluta använda metaforen GROPEN. Jag. Är. Kroniskt. Deprimerad. Punkt. Eller står det på pappren. Fast kroniskt kallas det om man lidit av det en längre period. Ibland mår ja ju bättre och ibland sämre.

Kronisk. De som tycks beskriva hela mitt framtida liv. De låter som något jag kommer leva med hela mitt liv. Ja vill tro nåt annat. Jag tror det finns en underliggande orsak. Eller? Men man får inte mycket hopp från sjukvården. Vem som helst skulle nog ge upp litegrann om en får höra "du måste vara bredd på att du måste förmodligen äta medicin hela ditt liv" och sen händer inget annat än att man kan komma och prata av sig nån gång i månaden. Då man mår dåligt, mår man för dåligt för att orka bearbeta psyket, då man mår bra, mår man för bra för att komma in på allmän terapi. Handlar allt bara om pengar i vårt samhälle?

Det har varit svårt för mig att förstå att depression är en sjukdom, och inte bara att jag är lite koko i huvudet. Nog för att jag nu är lite koko också men... Jag försöker måla upp liknelser med andra sjukdomar, för att inse att piller ibland kan vara enda lösningen.

Diganos. Va är det egentligen. Identifierar de mig? Som person? 

Anorexi
Ortorexi
Hetsätstörning
Blandätstörningar


Depression
Ångest
Social ångest
Panikångest
Kronisk depression

Där var det. Så nu kan vi fortsätta.

Orden som ja länge trott definierat mig som person. Som jag nu insett att inte är mer än bokstäver på papper. Behöver man ens en definition? 

Jag har levt på antidepressiva sedan jag var 15. Happypills som jag brukar kalla dem, för att försöka förvränga vad de egentligen är. Distansera.

Jag har några gånger under den tiden försökt avsluta medicineringen.

Jag har på mina äldre dar... >>ja nu sitter alla som är äldre än mig och skrattar hånfullt till att lilla Malin beskriver sig själv som gammal. Så har det egentligen ofta varit. Dendär åldern har på något sätt spelat så stor roll. Om jag umgåtts med någon äldre så..."vet jag ingenting om livet ännu", "du får se sen då du blir över *en viss ålder*" och så vidare. Jag menar vad har ålder egentligen att göra med ens livserfarenhet. Åldersdiskriminering i allmänhet är något som triggar mig - "du är för ung för detta jobb, du behöver mer erfarenhet", ja men ge mig erfarenheten då!? Okej, nu lugnar vi ner oss och kommer tillbaka till ämnet<<. Ja tycker att "på äldre dar" är ett roligt uttryck. Ok, så var det med det.

Jag har på mina äldre dar insett att jag värderar det naturliga nåt så ofantligt. Det har smugit sig på sakta men säkert under tiden jag experimenterat med att på ett naturligt sätt få bukt på min psoriasis i hårbotten.

Om du inte är insatt är psoriasis:

Jag har alltså då märkt att ju naturligare och renare jag är inifrån ut,  desto mer kontroll har jag över sjukdomen. SAMT märker ja av så stora skillnader med naturligt leverne och psykiskt välmående.

I och med det naturliga har jag haft svårt med att acceptera att jag behöver gå på substans för att må bra. I och med detta -> mitt behov att avsluta... Jag ville kunna uppnå ett substansfritt leverne. Vara naturlig. Ren. Pure. Är det så mycket begärt att man skall må bra av sig självt?

Och jag har kämpat. Jag har gjort allt för att klara mig på egen hand. Kämpat. Jag har tagit hand om mig. Jag har tränat och motionerat. Ätit rent och naturligt. Jag har utmanat mig själv. Jag har sovit tillräckligt. Jag har mediterat.

Men sen sist och slutligen orkar man inte kämpa för att må bra. Man vill bara vakna och vara redo för dagen.

Det är en helt annan upplevelse att göra alla dessa aktiviteter ovan för att börja må bra eller utöva dem när man mår bra, för att man mår bra. Tvånget försvinner och man börjar njuta.


Identitetskrisen. 1 & 2.

Något som gjorde det svårare för mig att hantera happypills och icke var att jag inbillade mig att jag var två helt olika personligheter med och utan.

Jag fick för mig att det positiva och energiska jaget som jag blir då jag går på medicin (läs: mår bra) inte är jag. Det är något som kommer i pillren. En personlighet intryckt i de små kapslarna. Det stämmer ju såklart inte. Men man får ju lite vanföreställningar sådär nu som då.

Gjorde pillren mig till den där bättre, roligare, gladare personen? Vem var jag utan dem?

Jag insåg sedan att den där bättre personligheten finns inom mig. Det har alltid funnits där. Den är bara gömd. Den visar sig bara mer då jag mår bra.

Om jag tänker tillbaka har de ju alltid funnits där. Alla sidor. I min barndom. Jag hade den kreativa, spralliga, energiska och entusiastiska sidan. Som har så mycket passion för allt och vill alla för väl. Det kommer inte levererat i ett piller. Men jag har också den lugna, inåtvända, analytiska och filosofiska personen i mig.

Men att  jag skapar dessa personer är ju någon slags försvarsmekanism för mig själv tror jag. Att distansera mig från den jag är då jag mår olika saker. Försvara mina beteenden kanske? Det är ju förstås inte olika personligheter. Allt hör till samma. Jag. MEN det är bara vissa sidor som visas beroende på hur jag mår. Båda delarna finns alltid där. Men visar sig mer eller mindre vid olika tidpunkter den andra sitter där i bakhuvudet och avvaktar.


Anpassad

Då det går en lång tid sedan man känt genuin lycka och tillfredställelse, glömmer man bort vad det är och hur det känns. Man anpassar sig till nuet man har. Det blir ens normala.

Att inte känna en mening med något.
Att inte ha intresse för det som vanligtvis intresserat en.
Att gråta om kvällarna fast man inte riktigt vet varför.
Att sluta gråta för känslor slutar existera.
Att sluta kontakta folk.
Att sluta bry sig om folk.
Att isolera sig sakta men säkert.
Att se negativ på allt.
Att glömma bort att det finns positiva tankar.
Att va irriterad.
Att vilja va i fred, fast ändå inte?
Att ha kort stubin
Att känna sig ensam
Att meningen med allt man gör försvinner.
Att man tomt stirrar ut i intet och ser ingen mening att stiga upp ur sängen.
Att känna sig tung, dåsig och äcklig. Äckel. Äcklet.
Att känna sig värdelös.
Att va trött. Så trött. Så trött.
Att kroppen värker
Att huvudet värker
Att vandra i en oändlig dimma
Att vara osynlig

Det blir ens normala.

Det är därför det brukar ta så länge för mig att inse att söka hjälp. Igen.

Man vill ju tro att man skall känna igen varningssignaler då man levt med detta hela sitt hittills vuxna liv. Nog känner man egentligen igen dem. Men man ignorerar dem. Man vill inte tro att det är sant. Inte igen! Jag som just tagit mig ur gropen. Man vill inte inse att man är på botten igen. Bara den tanken är redan utmattande.

Då jag blir psykisk sjuk blir jag även fysiskt sjuk.

Det kan börja med förkylning. Men sen ger mag- och tarmsystemet upp. Sen ger immunförsvaret upp. Sen får jag flare-ups från psoriasisen som sen även läggs märke till i leder, knä och kropp. Allt sitter ihop. Allt blir en enda smörja. Ja smälter till en hög i soffan. Tar mig inte upp längre.


Självförakt

Trodde jag det skulle leda till selflove om jag tänkte negativa tankar om mig själv innan jag ens tittade upp från golvet in i spegeln? Va trodde jag det skulle leda till då jag ställer mig framför den silvriga reflekterande ramen och tänker. Äckel.

Jag inser sedan. Jag förvärrar ju allt själv. Skapar jag min egna depression? Sätter jag mig i en ond cirkel? 

På Youtube såg jag ett videoklipp på Sadhguru som föreläser om "Insight into depression"

 

"If you are capable of causing depression to yourself, you are able to generate substantial amount of intense emotions and thoughts, but in the wrong direction"

"So you are strong enought to cause depression to yourself, unless you are pathologically ill which is just a small number of people, rest are all self-created"

"The line between sanity and insanity is very thin, people keep pushing it."

Det fick mig att tänka. Orsakar jag detta själv?


Bekräftelse

Jag har alltid haft svårt att veta var jag har vänner och bekanta. Jag lyssnar på dem, visar empati, engagerar och intresserar. Men öppnar aldrig upp mig själv "för jag betyder inget", "de har fullt upp med sitt". Självförtroendet kommer förmodligen i samband med måendet. Sitter det till och med i arvet att ta andra i första hand för en själv? Från min mor? Min mormor? Att fokusera på andras viljor och önskningar och gömma sina egna. Vi påverkas ju av våra nära. 

Det är därför jag alltid känt mig avlägsen. sist och slutligen ensam. Vänskapen har blivit att handla om den andre. Men jag har orsakat det själv. De är ju i och för sig ett väldigt martyriskt beteende. Men det är väl så min vänskap fungerat. Eller rättare sagt inte fungerat.

I efterhand har jag insett att jag har tagit an mig någon slags inövad anpassningsroll till att gå vidare utan att ge ifrån mig.


Bakgrund uppväxt

Min uppväxt spelar stor roll i vad jag blivit. Vad är det som hänt under uppväxten. Något som jag tror påverkat den jag är idag är alla förflyttningar som barn. Det tär på en att flytta. Vilket jag först inser nu långt, långt efter. 

Jag tog på mig någon slags roll. Jag anpassade mig till den nya situationen. Skapade ett engagemang. Tog en roll som ansvarstagande. Det var mitt sätt att socialisera. Jag var redan automatiskt inställd på att stänga av när som helst och fortsätta till nästa ställe. 


Förlåtelse

Att förlåta någon som inte bett om förlåtelse är svårt. Någon som gått vidare utan bekräftelsen. Att själv sedan förlåta för att kunna gå vidare. Hur gör man? 

Att förlåta sig själv är ännu svårare. För sina tankar om sig själv. För sitt beteende. För hur man behandlat andra och sig själv.


Vuxen

När går man ens från ung vuxen till vuxen? Kanske jag inte ens kan kalla mig vuxen ännu?

Men det känns som jag har lämnat allt det där bakom mig. Då jag ser tillbaka ser jag en annan person. Jag förstår också hennes beteende. Jag förstår varför. Men jag jag kan inte låta bli att tycka synd om henne. Lilla Malin. 

Back on track

Jag fick lov att börja från början.

Ni förstår. Vad som helst som inte var negativt och som jag kunde till och med tro på. Åtminstone försöka tro på.

Och det går långsamt. Lite i taget. Steg efter steg. Och jag kämpade. 

Men här är jag nu igen. Jag var fast i dimman en längre period. Men nu har jag stigit över gränsen tillbaka. Nu är jag back on track. Jag lever igen. Lever ut menar jag. Inte bara överlever. Jag har börjat ta mig själv i första hand. Följa mina drömmar. Jag känner entusiasm igen. Jag vill upptäcka. Jag vill uppleva. Jag känner passion. Jag känner igen. Jag har känslor igen. Jag hoppas detta kan vara för evigt.

Och kanske. Kanske jag kan komma till förståelse att ett piller om dan håller doktorn borta från stan

Jag är alltid orolig för sen. Men jag vill njuta lite nu. Bara leva lite först. 

Det här blev en enda röra. Kommer man någonsin förstå sig på sig själv? Det är ett evigt mysterium.


Källor

Psoriasis, 117. Tillgänglig: https://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Psoriasis/ Hämtad 26.06.2018

Psoriasis, Mediespråk. Tillgänglig: https://www.mediesprak.fi/sprakrad.aspx?id=536#.WyilJaczZ3g Hämtad 26.06.2018

27.06.2018 kl. 11:26

Vattenfasta

TW: Fasta

Jag brukar nu som då rensa mitt system genom att vattenfasta några dagar och nu känner jag att det är dags igen. Jag har haft de senaste dagarna något som bråkat i min "mage" alltså i mina tarmar och jag har varit uppblåst, haft magknip och varit gasig. Så för att rensa systemet på allt som bråkar kör jag några dagars vattenfasta. 

Då jag vattenfastar dricker jag massa vatten, te och på morgonen färskpressad äppeljuice. 

Med att fasta låter man kroppen vila både med att man inte kommer ha någon energi att springa runt och härja men också för att kroppen inte behöver smälta mat eller ta hand om möjliga gifter. Kroppen kan lägga all sin energi på att läka. Att vattenfasta är som en återställningsknapp. 

Vissa tar detta till extrema nivåer och kör på nästan en månad, men det här rekommenderas absolut int att göra själv utan professionell ledning. Ja kör på ca. 3-4 dagar, för att återställa matsmältningsystemet och hoppas på att magen känns bättre!

Samtidigt tänkte jag utmana mig och undvika sociala medier under min vattenfasta. Så de blir lite kroppslig och mental rensning. Bloggen räknar jag inte som social medie, hehe. 

Ett vattenglas ur en liten annan vinkel

 

 

03.07.2017 kl. 12:22

We need to talk about poopoo

Jag fick för mig att beställa denna, i cybervärlden, omtalade grej, "Squattypotty" (fast en billigare Ebay version, hehe)


Haha, inte sponsrad. Skulle gärna kunna va dock, hoho!

Någon annan som har, som jag, problem med bajseriet och inte alltid känner sig helt tömd eller att de går extra trögt till? Jag räcks oftast inte helt ner med fötterna från vessastolen och det gör det jobbigare för mig att få ut allt, man kommer lixom inte i rätt vinkel. 

Ja menar, hur tror ni vi satt och bajsade förrän vi hittade på att vi skulle chilla på en stol? Jo på huk. Det är lite i sådan position vår kropp vill vara medan vi tömmer våra tarmisar.

Något jag märkt på sistone är att om jag använder en "kakkapall", som ja så fint kallar det, så går det hur enkelt som helst. Men jag orkar inte släpa in kökspallen varje gång jag skall på toa så det fick mig att inhandla en liten SquattyPotty. Önskar det skulle finnas överallt för att underlätta allas bajsupplevelser. Den har chillat bredvid vår vessastol nu i kanske en vecka och jag är absolut nöjd. 

Har du testat ha pall/squattypotty i vessan? Vad tycker du? 

30.06.2017 kl. 11:30

skönhet + favoriter

Jag försöker helatiden minimera extra produkter jag använder på min kropp och minska mängden onödiga gifter jag smetar på mig. I detta inlägg tänkte jag presentera mina nuvarande favoriter som jag använder just nu som "skönhets"produkter.

Här vid min hemgjorda sminkspegel hittar man de flesta av mina smörjor

Jag skulle ju egentligen vilja vara den där som sköter om min hy super bra och smörjer in mig varje dag och ansiktsmaskar varje kväll och håller på. Det blir inte riktigt så i verkligheten. Utan jag kommer på att "ta hand om mig" (tänk Garniers reklam slogan) lite nu som då. Men då jag gör det är dessa produkter vad jag använder.


Bivaxsalva
Den här smörjan använder jag på kropp och knopp, lite nu som då. Tycker huden blir väldigt mjuk och ingredienserna är så rena de bara kan va. Fick av min farsa till födelsedag. En typ på Sottunga, Åland som tillverkar smörjan plus andra tvålar m.m. 

Oliv-ringblomssalva
Fick av min sambos moster till julklapp och har använt den sedan dess på ärr, skorvar och söndriga nagelband. Salvan är faktiskt fantastisk! Ekokliniken hittar man på Åland. 

Handkräm (som ja nog egentligen använder på hela kroppen)
Hitta den här smörjan i Prismas lilla naturliga hörna. Tycker ingredienserna är ok och är glad över att Prisma lyckas ta in mer naturliga produkter till ett överkomligt pris. Den här anväde jag mest på vintern då händer och ben var väldigt torra.

Aloe vera
Förr bröt jag av min Aloe vera växt hemma om jag behövde svalkande kräm på solbränna eller liknande, men den tog slut. Hups. Nu använder jag denna. Gillar Urtekrams sortimet som erbjuder mer naturliga ekologiska produkter. Aloe vera smörjar jag ofta på mig om jag varit en hel dag ute i solen, på myggbett på nyrakade områden eller på möjliga utslag. 

Läpp fett
Fick av en vän som råkade ha köpt dubbel uppsättning av detta läppbalsam. Gillar att det sticker sådär skönt i läpparna av pepparmyntan som är en av ingredienserna. Gillar även märket "Burts bees" som kör på mycket ekologiskt o naturligt och så har de snygg design.. heh. Har haft schampo och ansiktstvätt av detta märket. Har dock inte hittat det i vanliga butiker, utan bara på båten. 

Deodorant

För nåt år sen slutade jag helt med giftiga deodoranter fullpropade med aluminium och annat som kroppen absorberar. Sedan dess har jag använt en saltsten som jag smetat under armarna efter duschen. Jag är nöjd med min lilla sten. Har varit i en liten deodorantliknande förpackning, men den råkade jag tappa sönder, och nu har jag bara stenen kvar. 

I duschen 
Här kör jag ganska hårt på Urtekrams sortiment igen. Ingredienserna är vettiga och det är framförallt normala priser. Jag försöker att inte tvätta håret så ofta med schampo och istället endast använda vatten. Men det blir ändå ofta att jag skall någonstans och vill känna mig fräsh och så tvättar ja ändå håret med schampo varannan dag. Har int så bra självdiciplin, hoho. Men tanken räknas visst? 
Har testat nåt nytt balsam jag lägger i nu som då som jag hittade i Prismas eko-naturliga-hylla, vet int riktigt vad jag tycker om det dock. Känns väldigt artificiellt, fast det står "nästan naturligt", haha. Jag fick lade märke till balsamet för flaskan kostade endast typ 2-3 euro. Så att ee, ja. Men. Jag brukar växla mellan Lush's schampokakor då jag har råd, dem tycker jag väldigt mycket om!


 

Förutom inköpta skönhetsprodukter försöker jag ta vara på livsmedel som man lika bra kan använda på sin kropp. 

Jag insåg här om dagen att gurka är ju faktiskt något riktigt bra att använda för att motverka mörka ringar under ögonen eller puffiga ögon. Jag har ju ofta sett att det används under skönhetsbehandlingar, men aldrig riktigt tänkt på varför, tyckt att det ser lite gälit ut. Men de har jag kört på några kvällar i rad. Int vet jag om jag ser nå resultat, men det känns skönt och avslappnande iaf. Testa fast!

Nånting annat jag använder lite nu som då är kaffeporo som body/ansikts-scrub! Det funkar hur bra som helst att skrubba sig med kaffeporo. Man kan blanda det med kokosolja och skrubba eller blanda med någon tvål och skrubba. Hjälper en att få bort död och torr hud och man känner sig som en len baby rumpa efteråt. 

Något annat använder från skafferiet, som jag förmodligen nämnt nåågra gånger förr, är kokosolja. Det smetar jag i håret som inpackning eller på kropp som salva för torr hy. Det tar dock en stund att absorbera kokosoljan om man smörjar den på kroppen, så att de funkar kanske int att smeta på just före man ska ut å härja, utan kanske till natten som natt-inpackning. Typ. Men det här är förmodlgien individuellt. 


Kanske ni fick lite tips eller inspiration av dessa produkter. Eller inte. Detta är vad jag använder just nu iaf. Vad använder du? Eller har du nå förmånligt tips åt mig? 

Uppdate ett år senare: Bivaxsalvorna är ju inte veganska, men då var jag inte så viktig med produkters innehåll som nu. Huvudsaken var att de var naturliga. Tänker annorlunda nu på bivax t.ex. 

26.06.2017 kl. 12:35

Vacker utan spackel

Omedvetet har jag trappat ned på spackelanvändningen. Jag vet inte hur det gick till, jag började minska på produkter en i taget.

Plötsligt la ja märke till "skavanker" jag faktiskt uppskattar på mitt face. Det är ju det som gör mig unik, som jag annars målat över och gömt. 

Mitt ärr snett nedan vänstra ögat är från ett litet minne från min barndom, då jag hade vattenkoppor och kunde inte låta bli att skrapa. Sen, på vänstra sidan av mitt näsben hittar man en liten blå prick. En blybit vilar där under huden. Här har min lillebror stämplat sin autograf. Ett syskongräl i ung ålder som slutade med en blyertspenna kastad på mitt näsben med bly som lämnade kvar. Jag har faktiskt ett "beautymark" ovanför läppen på vänstra sidan som lätt försvinner om jag spacklar mig, som är synd. Många målar ju på sig beautymarks som inte är födda med dem, jag borde nog framhäva min skönhetsprick lite oftare eftersom jag nu är född med en. He he. Små små födelsemärken tittar fram vid kindbenen lite här och där och kanske påminner lite om fräknar. Jag har alltid velat ha fräknar, jag tycker det är så vackert. Det är så tassigt att vi alla utan fräknar önskar vi vore besmyckade med fräknar och många som har fräknar önskar de inte hade det. Vi e tassiga.


Favoritsida?
Vet inte riktigt vad jag menar, tror inte jag menar bara ansiktet, utan lite med allt. Ett visst håll känns naturligare. T.ex. då jag skaffade nosring så var det självklart att den skulle vara i vänstra näsvingen (från mitt håll). Sen så går min pannlugg åt höger så att vänstra sidan av mitt ansikte är synligare. Jag brukar även ha håret bakom örat på vänstra sidan att vänstra örat är synligt. Då ja klär mig kan jag också tänka på detaljer och placerar dem ofta på vänstra sidan. Kan det vara för att jag är högerhänt? Är detta något typiskt beteende? 


Men ja. Med smink, som har blivit så överdrivet på senaste tiden, sminkar man ju över sina personliga kännetecken, gömmer lite av sig själv.

Visst vill även jag spackla upp mig fin nu och då, framhäva former med highlight och skuggor samt gömma skavanker med färg, men jag har börjat känna att det känns som om jag har en tung mask på mig, och att mitt ansikte inte får luft. Om jag befinner mig någonstans och har fullspacklat ansikte brukar jag komma på mig själv att faktiskt längta tills jag får tvätta bort allt. Det är så befriande.

Jag har också märkt att de dagar jag hoppar över spackelrutinerna har jag Så.Mycket.Mera.Tid. Det tar så länge att smörja sitt fejs. Och jag måste ju bara berätta hur mycket bättre min hy har blivit, vet inte om det var för att jag använde gammalt smink och halvsmutsiga penslar, men jag märker en stor skillnad av att ha vilat ansiktet i flera veckor. 

Jag har börjat tycka att mina insikter är spännande. Vet inte om jag är i någon ny fas eller om det här är en utveckling av mig själv och mitt jag.

Trots dessa insikter gillar jag ju fortfarande att göra mig lite fancy ibland. Visst är det även så att jag känner mig mer självsäker då jag är spacklad. Varför har det blivit så? Då man har tid är det även ganska meditativt att hålla på att peta på ansiktet och framhäva former och färger. Spackel är ju också en konstform. Jag avundas såklart alla dessa beauty gurus på internätet som kan skapa all världens kreationer med spackel. Spackel kan vara så mycket positivt också. Att kamouflera sådant man inte trivs med och experimentera med färger och penslar. Det är insprerande att lära sig hur man gömmer en rynka och framhäver ett kindben. Det blir som fysik & kemi till slut. 

Hittar ni alla ärr och skavanker på mitt tryne jag just beskrev? Så här ser jag ut, naken om baken. Nä int riktigt om baken då. Men trynet. 

16.02.2017 kl. 13:40

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 
Här är min lilla portal för mina funderingar.
Välkommen till min värld.


Vill du veta allt om mig?
Läs min lilla berättelse om mig:
HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.


Namn: Malin
Kallas: Malle

Ålder: 23

Utexaminerad: Kulturmontör

Pågående studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Från: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra "hem"orter: Houtskär, KimitoÅbo

   


Vill du skicka kärleksbrev?
malin.m.l.lundstrom@hotmail.com