Back On Track

Nu kände jag att det var dags. Jag är tillbaka. Back on track.


INNEHÅLLS VARNING: Undvik att läsa detta om du på något sätt triggas av dessa ämnen: Psykisk ohälsa, Depression, Självdestruktivitet, Ångest, Självanalys, Personligheter, Självhjälp, Identitet, Förvirring och Ätstörningar.


Har du sett den animerade Disneyfilmen "Inside Out"? Filmen som handlar om känslorna glädje, ilska, avsky, rädsla och vemod. Känslorna visualiseras som figurer i hjärnkontoret. Glädjen hamnar på villovägar och de övriga känslorna kämpar med att hålla personen, vars hjärnkontor de fungerar inuti, i skick.

Det är ungefär så jag visualiserar det som pågått inom mig i snart ett decennium. Glädjen är på villovägar.


Låt mig förklara

Vi har ju alla fullt upp med våra egna liv, och här kommer ännu en till livshistoria om ännu en person. Men. Man är ju bara människa.

Kanske just du tycker det här är givande, kanske till och med intressant. Jag är ju ingen speciell. Men det är kanske det som är grejen. Jag är precis som alla andra.

För att öppet skriva om sig själv har jag bara släppt taget om känslorna kring det. Distanserat. Det är bara bokstäver på papper. Ord i meningar. Meningar i kapitel. Kapitel i en bok. Bok i en bokhylla. Eller nåt liknande. Vi måste sluta skämmas över vårt mående. För de e ju de ja gör. Skäms. Skrivandet och förtydligandet av ens jakt på jaget i form av ord är terapeutiskt för mig. Det är även skapandet i sig som är tillfredställande. Att skapa text. Bokstäver. Ord. Meningar. Kapitel. Innehåll.


De här blir en lång historia. Hämta popcorn om du tänker läsa.


Jag har ett behov att förklara mig. Berätta om hur jag mått, vad som hänt, hur det varit, varför jag betett mig som jag gjort, varför jag inte hänger på. Men jag gjorde aldrig det. Vet de vart jag blev av? Tror de att jag ignorerar, är sur, är lat eller inte bryr mig? 

Vad säger man ens till någon som man inte kontaktat på ett halvår, ett år... Kanske de heller aldrig undrade? Var jag någonsin viktig. Ni ser. Självförtroendet är ännu under bearbetning. Sen rinner allt ur sanden och man vet inte riktigt var man skall börja.

Det här behovet att förklara har ju sitt ursprung från något. Är det känslan av att betyda något för någon?  Ha en mening eller vara viktig?

Jag vill berätta. Men gör det ej. Jag vill förklara. Men gör det ej. Detta behov i att förklara sig växer sedan bara mer och mer ju längre jag lever i en ytlig lögn och aldrig faktiskt delar med sig. Sen känns det som det är försent. Och jag bara försvinner. Isolerar mig. Det känns meningslöst. Det är inte värt att börja förklara. Behövde jag ens någonsin förklara? 

Bekräftelse?

Jag tvekade länge för att publicera saker. Att blotta mig själv. Var det för uppmärksamhet? Var det för nån svag dröm om att bli rik influencer? Var det bara för att, igen, förklara. Var det för at jag älskar skapandet. Skrivandet. Har jag något att säga? Det som gjorde att jag fortsatte en tid till var för att jag hade en fascination för att samla "mig" på ett ställe. Mina tankar och funderingar. Mina bilder och idéer. En slags plattform för mig att hitta tillbaka till mig då jag går på villovägar. Är det nån narcissistisk fascination eller bara en förvirrad själ?

Jag är egentligen bara en liten fjärt i universum. En helt vanlig person mitt i smeten. Ingen märkvärdig. Jag är din vän. Din granne. Din mamma. Din syster. Jag är du.

Jag har alltid haft en fascination för människors beteende, de sociala djuren. Men alltså, jag är ju inte någon Jung, Freud eller Nietzsche direkt. Vem de nu var. De var ju sist och slutligen vansinniga vita europeer. Jag har alltid haft intresset och det blivit lite av en hobbyverksamhet. Jaget. Psyket. Beteendet. Människorna.


Var har hon varit då? Kanske någon undrar. Kanske inte. Ingenstans är mitt svar. Absolut ingenstans.

Senast jag skrev just här, var ungefär just precis innan ja sjönk ner i den djupa, mörka gropen igen. Ganska ordentligt också. Eller alltså gropen har jag varit i i ett decennium. Men receptbelagda substanser har fått mig att klara av vardagen. Skapat illusionen av att vara uppe ur gropen.

Jaja ja kan sluta använda metaforen GROPEN. Jag. Är. Kroniskt. Deprimerad. Punkt. Eller står det på pappren. Fast kroniskt kallas det om man lidit av det en längre period. Ibland mår ja ju bättre och ibland sämre.

Kronisk. De som tycks beskriva hela mitt framtida liv. De låter som något jag kommer leva med hela mitt liv. Ja vill tro nåt annat. Jag tror det finns en underliggande orsak. Eller? Men man får inte mycket hopp från sjukvården. Eller är det redan där i namnet det redan är fel. "sjuk"vården... Vi vårdas bara då vi är "sjuka", men inte före vi blir och efter vi varit. Vem som helst skulle nog ge upp litegrann om en får höra "du måste vara bredd på att du måste förmodligen äta medicin hela ditt liv" och sen händer inget annat än att man kan komma och prata av sig nån gång i månaden. Då man mår dåligt, mår man för dåligt för att orka bearbeta psyket, då man mår bra, mår man för bra för att komma in på allmän terapi. Handlar allt bara om pengar i vårt samhälle? Vad har hänt med vår system? Har människan tappat sitt empati, sin sympati, sin civilkurage. 


Det har varit svårt för mig att förstå att depression är en sjukdom, och inte bara att jag är lite koko i huvudet. Nog för att jag nu är lite koko också men... Jag försöker måla upp liknelser med andra sjukdomar, för att inse att piller ibland kan vara enda lösningen.

Diganos. Va är det egentligen. Identifierar de mig? Som person? 

Anorexi
Ortorexi
Hetsätstörning
Blandätstörningar


Depression
Ångest
Social ångest
Panikångest
Kronisk depression

Där var det. Så nu kan vi fortsätta.


Orden som ja länge trott definierat mig som person. Som jag nu insett att inte är mer än bokstäver på papper. Behöver man ens en definition? 

Jag har levt på antidepressiva sedan jag var 15. Happypills som jag brukar kalla dem, för att försöka förvränga vad de egentligen är. Distansera.

Jag har några gånger under den tiden försökt avsluta medicineringen.

Jag har på mina äldre dar... >>ja nu sitter alla som är äldre än mig och skrattar hånfullt till att lilla Malin beskriver sig själv som gammal. Så har det egentligen ofta varit. Dendär åldern har på något sätt spelat så stor roll. Om jag umgåtts med någon äldre så..."vet jag ingenting om livet ännu", "du får se sen då du blir över *en viss ålder*" och så vidare. Jag menar vad har ålder egentligen att göra med ens livserfarenhet. Åldersdiskriminering i allmänhet är något som triggar mig - "du är för ung för detta jobb, du behöver mer erfarenhet", ja men ge mig erfarenheten då!? Okej, nu lugnar vi ner oss och kommer tillbaka till ämnet<<. Ja tycker att "på äldre dar" är ett roligt uttryck. Ok, så var det med det.

Jag har på mina äldre dar insett att jag värderar det naturliga nåt så ofantligt. Det har smugit sig på sakta men säkert under tiden jag experimenterat med att på ett naturligt sätt få bukt på min psoriasis i hårbotten.

Om du inte är insatt är psoriasis:

Jag har alltså då märkt att ju naturligare och renare jag är inifrån ut,  desto mer kontroll har jag över sjukdomen. SAMT märker ja av så stora skillnader med naturligt leverne och psykiskt välmående.

I och med det naturliga har jag haft svårt med att acceptera att jag behöver gå på substans för att må bra. I och med detta -> mitt behov att avsluta... Jag ville kunna uppnå ett substansfritt leverne. Vara naturlig. Ren. Pure. Är det så mycket begärt att man skall må bra av sig självt?

Och jag har kämpat. Jag har gjort allt för att klara mig på egen hand. Kämpat. Jag har tagit hand om mig. Jag har tränat och motionerat. Ätit rent och naturligt. Jag har utmanat mig själv. Jag har sovit tillräckligt. Jag har mediterat.

Men sen sist och slutligen orkar man inte kämpa för att må bra. Man vill bara vakna och vara redo för dagen.

Det är en helt annan upplevelse att göra alla dessa aktiviteter ovan för att börja må bra eller utöva dem när man mår bra, för att man mår bra. Tvånget försvinner och man börjar njuta.


Identitetskrisen. 1 & 2.

Något som gjorde det svårare för mig att hantera happypills och icke var att jag inbillade mig att jag var två helt olika personligheter med och utan.

Jag fick för mig att det positiva och energiska jaget som jag blir då jag går på medicin (läs: mår bra) inte är jag. Det är något som kommer i pillren. En personlighet intryckt i de små kapslarna. Det stämmer ju såklart inte. Men man får ju lite vanföreställningar sådär nu som då.

Gjorde pillren mig till den där bättre, roligare, gladare personen? Vem var jag utan dem?

Jag insåg sedan att den där bättre personligheten finns inom mig. Det har alltid funnits där. Den är bara gömd. Den visar sig bara mer då jag mår bra.

Om jag tänker tillbaka har de ju alltid funnits där. Alla sidor. I min barndom. Jag hade den kreativa, spralliga, energiska och entusiastiska sidan. Som har så mycket passion för allt och vill alla för väl. Det kommer inte levererat i ett piller. Men jag har också den lugna, inåtvända, analytiska och filosofiska personen i mig.

Men att  jag skapar dessa personer är ju någon slags försvarsmekanism för mig själv tror jag. Att distansera mig från den jag är då jag mår olika saker. Försvara mina beteenden kanske? Det är ju förstås inte olika personligheter. Allt hör till samma. Jag. MEN det är bara vissa sidor som visas beroende på hur jag mår. Båda delarna finns alltid där. Men visar sig mer eller mindre vid olika tidpunkter den andra sitter där i bakhuvudet och avvaktar.


Anpassad

Då det går en lång tid sedan man känt genuin lycka och tillfredställelse, glömmer man bort vad det är och hur det känns. Man anpassar sig till nuet man har. Det blir ens normala.

Att inte känna en mening med något.
Att inte ha intresse för det som vanligtvis intresserat en.
Att gråta om kvällarna fast man inte riktigt vet varför.
Att sluta gråta för känslor slutar existera.
Att sluta kontakta folk.
Att sluta bry sig om folk.
Att isolera sig sakta men säkert.
Att se negativ på allt.
Att glömma bort att det finns positiva tankar.
Att va irriterad.
Att vilja va i fred, fast ändå inte?
Att ha kort stubin
Att känna sig ensam
Att meningen med allt man gör försvinner.
Att man tomt stirrar ut i intet och ser ingen mening att stiga upp ur sängen.
Att känna sig tung, dåsig och äcklig. Äckel. Äcklet.
Att känna sig värdelös.
Att va trött. Så trött. Så trött.
Att kroppen värker
Att huvudet värker
Att vandra i en oändlig dimma
Att vara osynlig

Det blir ens normala.

Det är därför det brukar ta så länge för mig att inse att söka hjälp. Igen.

Man vill ju tro att man skall känna igen varningssignaler då man levt med detta hela sitt hittills vuxna liv. Nog känner man egentligen igen dem. Men man ignorerar dem. Man vill inte tro att det är sant. Inte igen! Jag som just tagit mig ur gropen. Man vill inte inse att man är på botten igen. Bara den tanken är redan utmattande.

Då jag blir psykisk sjuk blir jag även fysiskt sjuk.

Det kan börja med förkylning. Men sen ger mag- och tarmsystemet upp. Sen ger immunförsvaret upp. Sen får jag flare-ups från psoriasisen som sen även läggs märke till i leder, knä och kropp. Allt sitter ihop. Allt blir en enda smörja. Ja smälter till en hög i soffan. Tar mig inte upp längre.


Självförakt

Trodde jag det skulle leda till selflove om jag tänkte negativa tankar om mig själv innan jag ens tittade upp från golvet in i spegeln? Va trodde jag det skulle leda till då jag ställer mig framför den silvriga reflekterande ramen och tänker. Äckel.

Jag inser sedan. Jag förvärrar ju allt själv. Skapar jag min egna depression? Sätter jag mig i en ond cirkel? 

På Youtube såg jag ett videoklipp på Sadhguru som föreläser om "Insight into depression"

 

"If you are capable of causing depression to yourself, you are able to generate substantial amount of intense emotions and thoughts, but in the wrong direction"

"So you are strong enought to cause depression to yourself, unless you are pathologically ill which is just a small number of people, rest are all self-created"

"The line between sanity and insanity is very thin, people keep pushing it."

Det fick mig att tänka. Orsakar jag detta själv?


Bekräftelse

Jag har alltid haft svårt att veta var jag har vänner och bekanta. Jag lyssnar på dem, visar empati, engagerar och intresserar. Men öppnar aldrig upp mig själv "för jag betyder inget", "de har fullt upp med sitt". Självförtroendet kommer förmodligen i samband med måendet. Sitter det till och med i arvet att ta andra i första hand för en själv? Från min mor? Min mormor? Att fokusera på andras viljor och önskningar och gömma sina egna. Vi påverkas ju av våra nära. 

Det är därför jag alltid känt mig avlägsen. sist och slutligen ensam. Vänskapen har blivit att handla om den andre. Men jag har orsakat det själv. De är ju i och för sig ett väldigt martyriskt beteende. Men det är väl så min vänskap fungerat. Eller rättare sagt inte fungerat.

I efterhand har jag insett att jag har tagit an mig någon slags inövad anpassningsroll till att gå vidare utan att ge ifrån mig.


Bakgrund uppväxt

Min uppväxt spelar stor roll i vad jag blivit. Vad är det som hänt under uppväxten. Något som jag tror påverkat den jag är idag är alla förflyttningar som barn. Det tär på en att flytta. Vilket jag först inser nu långt, långt efter. 

Jag tog på mig någon slags roll. Jag anpassade mig till den nya situationen. Skapade ett engagemang. Tog en roll som ansvarstagande. Det var mitt sätt att socialisera. Jag var redan automatiskt inställd på att stänga av när som helst och fortsätta till nästa ställe. 


Förlåtelse

Att förlåta någon som inte bett om förlåtelse är svårt. Någon som gått vidare utan bekräftelsen. Att själv sedan förlåta för att kunna gå vidare. Hur gör man? 

Att förlåta sig själv är ännu svårare. För sina tankar om sig själv. För sitt beteende. För hur man behandlat andra och sig själv.


Vuxen

När går man ens från ung vuxen till vuxen? Kanske jag inte ens kan kalla mig vuxen ännu?

Men det känns som jag har lämnat allt det där bakom mig. Då jag ser tillbaka ser jag en annan person. Jag förstår också hennes beteende. Jag förstår varför. Men jag jag kan inte låta bli att tycka synd om henne. Lilla Malin. 

Back on track

Jag fick lov att börja från början.

Ni förstår. Vad som helst som inte var negativt och som jag kunde till och med tro på. Åtminstone försöka tro på.

Och det går långsamt. Lite i taget. Steg efter steg. Och jag kämpade. 

Men här är jag nu igen. Jag var fast i dimman en längre period. Men nu har jag stigit över gränsen tillbaka. Nu är jag back on track. Jag lever igen. Lever ut menar jag. Inte bara överlever. Jag har börjat ta mig själv i första hand. Följa mina drömmar. Jag känner entusiasm igen. Jag vill upptäcka. Jag vill uppleva. Jag känner passion. Jag känner igen. Jag har känslor igen. Jag hoppas detta kan vara för evigt.

Och kanske. Kanske jag kan komma till förståelse att ett piller om dan håller doktorn borta från stan

Jag är alltid orolig för sen. Men jag vill njuta lite nu. Bara leva lite först. 

Det här blev en enda röra. Kommer man någonsin förstå sig på sig själv? Det är ett evigt mysterium.


Källor

Psoriasis, 117. Tillgänglig: https://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Psoriasis/ Hämtad 26.06.2018

Psoriasis, Mediespråk. Tillgänglig: https://www.mediesprak.fi/sprakrad.aspx?id=536#.WyilJaczZ3g Hämtad 26.06.2018

27.06.2018 kl. 11:26

Höst

För mig blev det offeciellt höst förra måndagen. Skolan började igen efter ett skönt och avslappnat sommarlov och jag känner hur allt börjar rulla på igen. Det plingar till i mailen oftare, folk är tillbaka på sina jobb och man hänger inte på gräsmattan på samma sätt. Det är tomt i närmsta parken under morgonlänken, som annars brukade vara fylld med pigga solbadare. Man ser enststaka trött individ med sin hund påväg på morgonbajseriet.

Höst för mig innebär mer rutiner i form av skola och inlämningsuppgifter. Det finns ett schema att följa. Det rullar på.

Det är en mysig årstid och det händer någonting med luften. Den är så fräsh, så lätt att andas. Det är mörkt på kvällarna nu och man kan skymta stjärnorna. Om ni inte visste är jag besatt av sjärnor och universum. Så stort och så mycket mer än oss här på lilla jorden. Jag tog fram ljusen häromdagen, som vilat i en låda, och tände dem till kvällen. Jag vill vira in mig i min stora svartvitrutiga halsduk och kura in mig i min stora varma tröja. Jag längtar tills träden flammar upp i regnbågens alla färger. Jag vill äta slätsoppor med nybakat bröd och dricka te i mängder. Nu kan man även plocka havtorn, äppel och svamp. 

Men höst är inte bara mys för mig. Fruktan inför en mörk vinter är nu nära. Det är nu jag måste börja förbereda mig för att klara mig. För att inte säcka ihop och ge upp. Jag har lärt mig nu att jag blir årstidsdeprimerad, eller vinterdeprimerad så att säga. Hur mysigt mörkret än kan vara behöver jag ljuset för att överleva. Jag har några grejer jag skall försöka med för att underlätta att "winter is coming" detta år och tänkte dela med mig av dem.

D vitamin

Vi får inte ens nära tillräkligt med D-vitamin här i norden, speciellt under vintern. Så D-vitamin som tillskott rekommenderas under vinterhalvåret till oss nordbor. Vilket jag skall försöka att hålla mig till denna gång.

"The safe dose of vitamin D supplementation to get most of the population to the optimal level is 2,000 IU a day, but the elderly and overweight may need more"

<https://nutritionfacts.org/video/how-much-vitamin-d-should-you-take/>

Sollampa/Ljusterapilampa

Detta är något som kan hjälpa en att hålla rutinerna med att vakna pigg på morgonen och minska trötthet. Jag har haft en sollampa förut, men den gick sönder, så nu är jag på jakt efter en ny förmånlig en. Tips? 

Resa

Detta har jag fått som rekommendation. Att resa till soligare ställe då det är som mörkast och eländigast. Detta kan jag bara genomföra om det finns tid och pengar, vilket jag önskar det skulle finnas. Det skulle även underlätta psoriasisen i hårbottnen som brukar börja klia extra mycket under vinterhalvåret. 

Kanarieöarna 2015?

Motion rutinmässigt

Min vardagliga motion brukar försvinna på vinterhalvåret eftersom jag får köldastma. Den slår in genast det är lite kyla i luften och mina struprör slår igen. Jag vet inte ännu vad jag skulle kunna göra åt detta och om det kan sitta ihop med min autoimmuna sjukdom, men det är störande. I vinter vill jag försöka hitta alternativ träning till min springning. Simning är något jag kan fortsätta med, eftersom det finns simhallar, men jag skulle kanske vilja checka in nåt förmånligt gym med dragna pass kanske?

07.09.2017 kl. 17:13

Vattenfasta

TW: Fasta

Jag brukar nu som då rensa mitt system genom att vattenfasta några dagar och nu känner jag att det är dags igen. Jag har haft de senaste dagarna något som bråkat i min "mage" alltså i mina tarmar och jag har varit uppblåst, haft magknip och varit gasig. Så för att rensa systemet på allt som bråkar kör jag några dagars vattenfasta. 

Då jag vattenfastar dricker jag massa vatten, te och på morgonen färskpressad äppeljuice. 

Med att fasta låter man kroppen vila både med att man inte kommer ha någon energi att springa runt och härja men också för att kroppen inte behöver smälta mat eller ta hand om möjliga gifter. Kroppen kan lägga all sin energi på att läka. Att vattenfasta är som en återställningsknapp. 

Vissa tar detta till extrema nivåer och kör på nästan en månad, men det här rekommenderas absolut int att göra själv utan professionell ledning. Ja kör på ca. 3-4 dagar, för att återställa matsmältningsystemet och hoppas på att magen känns bättre!

Samtidigt tänkte jag utmana mig och undvika sociala medier under min vattenfasta. Så de blir lite kroppslig och mental rensning. Bloggen räknar jag inte som social medie, hehe. 

Ett vattenglas ur en liten annan vinkel

 

 

03.07.2017 kl. 12:22

fri

Jag nämnde tidigare att det händer mycket i mitt hjärnkontor och lite i min omgivning på grund av olika omständigheter. Detta är min förklaring.

Idag är dagen jag är fri för första gången på 6 år. Idag är också dagen jag måste klara mig på egen hand - hantera mina känslor och lära känna dem på nytt. Allt är en helt ny process och jag måste lära känna mig själv igen.

Vad syftar jag på?

Jo idag är dagen jag tog min sista tablett av antidepressiva preparat, som jag tagit av och på i över 6 års tid. I höst tog jag beslutet att jag vill försöka trappa ner och försöka arbeta med känslor som uppstår istället för att dämpa dem. Under en lång tid har jag nu trappat ner tills idag.

Det är lite läskigt att publicera sådan här information och sköra tankar. Men det känns som ett ordentligt avslut och en början på en ny epok då jag publicerar vad som händer i hjärnkontoret. Då andra kan få reda på det, då känns det på riktigt. Det är även enklare att informera via blogginlägg. Och kanske nån blir inspirerad till och med? 


Skölden som jag haft och som skyddat mig för både gott och ont är nu putsveck och känslor strömmar in. Både bra och dåliga. Jag funderar om det är så man skall känna, men jag vet inte - jag har inte känt på 6 år.

Är de här nervositet? Har jag ångest nu? Detta måste vara eufori?

Jag måste lära känna mig själv på nytt. Hitta vem jag är utan medicinen.

Jag har känt mycket under senaste tiden. Mycket bra känslor, men också mycket otäcka känslor. Känslor jag inte känner igen. Jag känner mig nervös ibland, jag känner mig obekväm ibland. I en lång period har jag inte känt och inte hanterat dessa känslor och kört på ändå.

Jag var trygg med att va superhjälten med känsloskölden som medicinen gjorde mig till, nu är jag naken och rädd för vad som komma skall.

Men jag vill ta tag i detta, jag vill inte förlita mig på substanser livet ut. Jag vill klara mig på egen hand.

Jag har ändå under nedtrappningen insett att det är mest oron för vad som komma skall som jag upplever och det som jag oroar mig för händer (oftast) inte. 

En orsak till varför jag började poppa piller förutom att jag inte kände livslust längre var att jag hade med hjälp av ätstörningar framkallat en otroligt stark social fobi, panikattacker och ångest överlag. Jag var med om hemska situationer, för mig, som traumatiserar mig ännu idag. Första gången det hände satt jag i ett klassrum. Jag kallsvettades, hyperventilerade, trodde jag skulle få hjärtattack. Ansiktet kunde man jämföra med en tomat. Det brände i mitt skinn på ansiktet och det dunkade i huvudet, jag kände svindel, jag mådde illa och jag kände en grym panik, jag ville springa - men min kropp var låst, jag vill ropa - men jag fick inte ur ett pip. Jag ville bort, jag ville smälta under jorden, jag ville inte att någon skulle se mig och jag ville inte finnas. Jag kände mig äcklig, Jag kände mig förnedrad. Jag kände skam. Jag var med om liknande situationer i affärer, då det var stark belysning, då det var trångt, då det var många personer på ett ställe, då jag skulle sova, då någon frågade mig något, då jag skulle svara på något någon frågade mig, då jag blev utpekad, då jag någongång fick all uppmärksamhet osv...

Men, det här berodde ju på min osäkerhet, mitt mående, min dåliga självkänsla, mitt fruktansvärda självförtroende, mitt dåvarande livs omstädnigheter.

Jag har inte dessa omstädigheter längre, men jag är fortfarande rädd för de där situationerna. Jag vill inte känna mig förnderad. Jag vill inte bli utsatt. Detta är något som oroat mig fruktansvärt mycket under nedtrappningen. Tänk om jag blir så som jag var förr, tänk om jag går tillbaka till noll.

Det har ju såklart inte hänt. Och egentligen vet jag att det inte kommer hända. Jag har utvecklats. Jag har hittat mig själv. Jag har byggt upp ett självförtroende. Jag är inte gravt deprimerad längre, jag har inte en ätströning längre, jag är inte omringad av oroligheter och jag har inte problem med familj och vänner längre. Men ändå känner jag oron. Bara för att detta är något nytt.

Men jag känner lycka, stundvis. Jag är så stolt över mig själv, och jag är så tacksam för de som stått vid min sida. Jag känner mig fruktansvärt redo för vad livet har att ge och jag vill tackla allt själv. Jag känner mig stark och jag känner mig medeten. 

Det här är min nakna sanning.

Just come at me

Molnig bild passar väl ganska bra in här

 

25.06.2017 kl. 14:53

mindfuleness + app + tips

Jag fick nys om en mindfuleness-meditations-app via en bekant och var först ganska skeptisk men ville ändå pröva. Jag har länge haft svårt att lyssna på ledd meditation (eller något liknande) i form av en långsam och låg röst som pulsar i takt med andetagen. Jag har som inte riktigt kunna ta det seriöst och fokusera på innehållet. Men jag har länge velat komma någonstans med min mediation och försöka utvecklas såpass att jag inte skulle behöva ledning utan kunna frigöra mina tankar på egen hand. Nu känner jag dock att jag ändrat inställning och insett att hur innehållet framförs inte är så viktigt för mig längre. Jag tar inte åt mig sättet informationen presenteras på utan endast innehållet. Jag är lite stolt över mig själv att jag kunna släppa taget av vikten av hur och i stället fokusera på vad.


Så, ja. Appen. Appen jag har testat en tid nu heter "Mindfuleness (app)" och var den populäraste i App store (tror jag). Jag gillar att mindfuleness har blivit såpass "inne" att det numera finns appar som hjälper en på traven. Detta gör ju tröskeln lite lägre.

Som en början får man delta I en fem-dagars-challenge och försöka hitta en stund varje dag att sätta sig ner och fokusera på andingen. Varje dag har olika fokuspunkter och syften. Efter det kan man fortsätta använda appen och med att ställa in tid och om man vill ha ledd eller icke ledd meditation med bakgrundljud eller inte. 

Man kan även ställa in i appen att få åt sig skickade inspirerande citat varje dag, vilket jag tycker är lite skoj. Påminner lite om Yogi tea's livs-citat på tepåsarna. 

Det negativa - men väldigt förståeliga är att om man vill komma åt mer information, en större variation av ledd meditation och kurser inom mindfuleness, så kostar det. Man kan bli premium-användare en slant i månaden eller en större summa en gång per år. Premium är något jag själv inte testat på och känner att jag inte kommer gå till någon sådan nivå vid denna tidpunkt utan jag nöjer mig med det som en gratis-användare kan ta del av. 

En annan kul grej är att varje gång man öppnar appen och allt laddar påminns man om att ta ett djup andetag och varva ner. Fokusera på andningen. Andningen är botemedlet för stress, ångest och oro. Bara man skulle komma ihåg att tänka på det varje gång man utsätts för någon sådan känsla. 

21.06.2017 kl. 21:25

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 
Här är min lilla portal för mina funderingar.
Välkommen till min värld.


Vill du veta allt om mig?
Läs min lilla berättelse om mig:
HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.
Liten uppdatering HÄR.


Namn: Malin
Kallas: Malle

Ålder: 23

Utexaminerad: Kulturmontör

Pågående studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Från: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra "hem"orter: Houtskär, KimitoÅbo

   


Vill du skicka kärleksbrev?
malin.m.l.lundstrom@hotmail.com