Sagan om Malin och sökandet efter hennes hem

Klockan hade just slått 01.00 den 19 april år 1995 då en liten mullig tjej såg världen för första gången. Hennes namn var menat att bli Veronika, men då man såg flickan och hur rund och go hon var, passade inte det vassa konsonanterna henne. Hon var ju mullig och gullig.

Det var Malin som kommit till världen.

Hon föddes i Åbo, men familjen var bosatt i Pargas, som också står som hennes födelseort.

Många kom från när och fjärran till BB för att hälsa Malin välkommen till världen. Först på plats var hennes storebror och far med morföräldrar. Lyckönskningar från släkt och vänner kom per post ty Facebook var inte uppfunnet än. Den 20.4.1995 meddelades resten av världen om att Malin blivit född med en annons i Åbo Underrättelser.

Med att vara bosatt i Pargas var en fördel under Malins första år. Hennes morföräldrar befann sig bara några kilometer från henne vilket gjorde att Malins föräldrar kunde lätt få hjälp av morföräldrarna under det första året

År 1996 står det "Nagu" under de framkallade bilderna i fotoalbumet. I Nagu bor några av Malins kusiner som antagligen var hennes lekkamrater utöver hennes storebror under det andra levnadsåret. Nagu var inte långt från hennes morföräldrar så Malin fick träffa sin Mormor och Morfar så ofta hon ville.

Vintern 1997 står det “Åbo” i fotoalbumen. Malin och hennes storebror bodde med sina föräldrar i Åbo en tid medan hennes pappa studerade. De bodde i ett studiebostadsområde och Malin och hennes bror brukade leka på innergården med deras bästa vänner som var grannens barn i samma åldrar. Malin krypte ibland in genom fönstret till grannen för att hälsa på hennes kompisar så ofta hon bara kunde och hon hittade även på egna finska ord för att kunna kommunicera med hennes vänner. Till exempel cykeli, nagellacki.  Malin gick även i lekis på finska. Trots det blev det ingen finskspråkig tjej av henne.

År 1998 blir Malin storasyster och samtidigt tar hon och hennes familj sitt pick och pack och förflyttar sig till Houtskär. Houtskär var en trygg miljö för en familj med små barn, en ö med 600 invånare, där alla kände till alla. Malin trivs att bo på ön nära naturen och havet. Hon leker med sina bröder i skogen bredvid huset och simmade och plaskade vid deras strand. Familjen var på båtutflykter under somrarna och isbilsfärder under vintrarna. Det tog en stund att träffa släkten men alla tog ändå tid för att träffa varandra.  Malin gick i dagis och lekte med sina vänner om dagarna.

2001 Befinner familjen sig i Kimito där de var bosatta tills 2003. I Kimito träffade Malin nya vänner, men lekte också ofta med sina bröder. Familjen skaffade husdjur i form av två marsvin. Skötseln av dem gick dock inte så bra ty barnen var förmodligen för små för att hantera husdjur. Efter ett tag provade familjen att skaffa en katt som fick namnet Molly. Malin gick dagis, förskola och ettan i Kimito.

Från och med hösten 2003 står det Houtskär igen under bilderna i fotoalbummet, och står så ända tills vintern 2005. I Houtskär börjar Malin tvåan med samma gäng som hon gått i dagis med. Hon fortsatte leka med sina vänner som om de aldrig varit borta. På Houtskär bytte familjen boende några gånger på grund av renoveringar. Men det hon minns som hennes barndomshem är ett vitrappat stenhus med två våningar och källare som befinner sig på en sluttande backe mot stranden med ett rött och vingligt båthus. Malin lekte ofta med familjens katt som faktiskt var försvunnen en gång flera månader men blev återfunnen på andra sidan ön hos Malins kompis. Det var ett kärt återseende, ty Molly var nog Malins bästa vän.

Vintern 2005 flyttade familjen 600 km norrut, till Jakobstad. Malin börjar i en ny klass mitt i läsåret och allt är nytt och spännande. Hon har i början problem att förstå dialekt men lär sig snabbt. Hennes skärgårdsdialekt försvinner och blir till en blandning av högsvenska och österbottnisk dialekt. Malin hade vänner som pratade jakobstadsdialekt, larsmodialekt och vörådialekt vilket formade sig till en helt egen dialekt som Malin tog sig an. Med vännerna pratade Malin dialekt och med sin familj pratade hon högsvenska, som vanligt. Eftersom Malin har pratat flera olika dialekter i sitt liv har hon anpassat sig med åren och svarar nu med den dialekten hon blir tilltalad på. Smidigt va. Malins släkt tyckte att det var för långt bort och kontakten blev allt glesare och glesare. Det gick flera år innan hon träffade kusiner och annan släkt.

År 2007 fick Malin sitt smeknamn Malle som hennes närmaste för det mesta kallar henne. Det blev hon kallad genom tonåren ända tills Yrkesskolan 2011. Då hon presenterade sig som Malin igen inför nya klassen. Men hennes vänner som känt henne genom tonåren använde "Malle" flitigt.

Malin och hennes familj bor i flera olika bostäder i Jakobstad på grund av olika orsaker. Det hon minns som hennes tonårshem där hon skulle säga att hennes "flickrum" befinner sig, är det gula egnahems-frontmanna-huset med vita knutar och orange tegelimiterat plåttak. Plommonträd utanför vardagsrumsfönstret och på bakgården fanns det krusbärs och vinbärsbuskar. Nere i källaren var det hennes moped och motorintresse tog fart.

Sen 2012 har Malin inte känt sig hemma någonstans. Den familj som hon växt upp med splittrades på en ort som inte var hennes födelseort. Hennes storebror hade redan flyttat heimfrån, och hennes far packade sin väska och bosatte sig på Åland, 700 km från sin familj, och Malin kände hur allting började gå i tu. Malin kämpade redan med en ätstörning, hjärnspöken och jobbiga tonår med depression. Allt detta på samma gång blev för mycket för henne att hantera. Malin ville desperat bo kvar i hemmet, egnahemshuset, hon grät och skrek men pengar räckte inte till för att underhålla ett stort egnahemshus då Malins mamma stod för det själv. Så Malin, hennes mamma och hennes lillebror var tvungna att flytta hemifrån. De trängde in sig i en liten trea där Malin och hennes bror fick varsitt rum, medan hennes mamma sov Ii vardagsrummet. Allt kändes tillfälligt, men de pyntade och de inredde. Malins mamma kämpade för att barnen skulle känna sig trygga. Allt för att det skulle kännas som ett hem. Efter en tid hittade mamman en större lägenhet som skulle uthyras, med många rum och ett garage. Den lilla familjen som en tid levt en dag i sänder i en trång lägenhet lika stor som den blivande lägenhetens vardagsrum fick äntligen andas ut. Nu skulle de skapa ett hem tillsammans. Malin blev äldre och hade problem med att känna sig bekväm i sitt nuvarande hem. Hon försökte ignorera alla känslor hon hade upplevt och upplevde. Hon hade identitetskris efter identitetskris och saknade allt som varit. Hon ville inte erkänna att allt som hänt gjort stora hål i hennes hjärta och lämnat kvar en stor smärta, hon ville vara stark och ville inte visa allt som hände i hennes hjärna. Malin drömde om att det som splittrats skulle bli helt, att fasaden som byggdes upp då alla träffades på samma ställe skulle försvinna. Att allt kunde bli vanligt. Malin drömde om då hon bodde på Houtskär och sprang och skrattade på bakgården som sluttade mot stranden med det sneda båthuset. Malin kände saknad av det som varit. 2014 fick mamman meddelandet om att huset/lägenheten skulle säljas och det var dags att packa väskorna igen.

Hösten 2014 flyttade Malin hemifrån in med sin bästa vän. In i en rymlig trea, den lägenheten fick sitt smeknamn "håli". Fråga ej. I "håli" började Malin ta tag i sitt liv och blev självständigare för var dag. Det var en bearbetningsprocess. Malin tänkte att om det inte längre går att skapa ett hem med sin familj så är det dags att börja skapa sitt egna hem.

2015 förflyttade sig den 20 åriga halvt vilsna unga damen till Helsingfors. Hennes studier för att bli Kulturproducent tog sin start. Malin bodde de första månaderna hos vänner och en månad på hostel. Hon var arg på att det skulle vara så dyrt och svårt att hitta en vettig lägenhet. Efter sökande en längre period hittade hon en tillfällig bostad hon fick bo 4 månader i. Lägenheten var tom så hon tog ner ett flyttlass från Jakobstad för att inreda hennes egna lägenhet så att det skulle kännas som ett hem. Efter att 4 månader hade gått flyttade Malin in till sin pojkväns etta eftersom hon inte hittade en annan lägenhet. Hennes möbler tryckte de in i pojkvännens redan trånga etta och Malins pojkvän sade att allt skulle ordna sig. Malin och hennes pojkvän började besöka hans föräldrar på Åland och Malin blev så lycklig av utrymme. Malin tyckte det kändes som om hon kunde andas igen. Malin fattade tycke för att vistas i ett hem.

Under det första året som Kulturproducent började smeknamnet Malle användas igen eftersom det råkade sig finnas två stycken Malin på klassen. Malin tycker det är lite skojigt, samtidigt tassigt att kallas Malle nuförtiden eftersom de som förut alltid kallat henne "Malle" har känt henne genom tonåren och plötsligt börjar människor hon just träffat att adressera henne som Malle, vilket gör att Malin får en känsla om att personen hon just träffat vet allt om henne. Det är en lite finurlig känsla.

Malle kallar Jakobstad som sin hemort eftersom det är den plats hon bott längst i. Men då Malle åker upp för att hälsa på familj och vänner får hon kalla kårar och all ångest hon känt genom åren i den staden kryper upp. Det finns så mycket hat över staden men ändå så mycket kärlek. Hon önskar att hon inte förknippade allt som hänt med staden, men omedveten får hon en negativ känsla där. Malin tycker att luften är tung att andas i Jeppis och stegen känns tyngre. Malin saknar sin familj ofta och önskar de skulle vara närmare henne. Malin saknar sina vänner i Jakobstad och önskar de träffades oftare. Men Malin tycker det är jobbigt att åka till Jakobstad för att det finns så mycket sorg som inte än blivit bearbetad som är bunden till platsen.

Malin önskar att hon kunde känna den där trygga varma känslan hon kände då hon var liten. Men ofta känns allt bara kallt.

Malin försöker göra Helsingfors till sitt hem men misslyckas eftersom hon inser att detta inte är hennes plats och det känns för tillfälligt. Malin vet att hon inte kommer att fortsätta bo i Helsingfors efter hennes studier, men hon brinner för mycket för hennes studier för att förflytta sig från platsen på grund av vantrivsel.

Malin inbillar sig om att det kommer bli bra i slutändan. Malins pojkvän säger att det kommer ordna sig.

Allt kommer att bli bra.
 

Publicerad 01.12.2016 kl. 16:00

Hår

Att bära en kalufs man tycker lyfter fram sin identitet ska vara varje människas rättighet.

                 

Jag har alltid känt att mitt hår utgör en stor del av hurudan bild jag skapar om mig själv. Om jag inte trivs med min kalufs kan jag känna mig osäker och obekväm. 

Jag tänkte just skriva att mitt hår har gått egenom många olika former och färger. Men de ha de ju egentligen inte, min snea lugg har nog funnits på pannan många, många år - i olika längder dock och min färg har för det mesta varit mot det bruna. Jag tror jag hållit mig vid det för att jag trivits så bra i den frillan. Det blev lixom lite min grej det där me snelugg och resten som lixom chillar på skallen sådär avslappnat. Ja trivs med halvlångt hår och snelugg. 

Ska se om jag hittar någo bilder att smätta hit på mina kalufser: 

Malin - 14 år, brunt halvlångt hår, sne lugg.


Malin 15 år, brunt halvlångt hår, snelugg.

Hoppsan! det där hade jag glömt. Här kapades ju också håret av. Jag minns dock att jag vantrivdes och längtade tills det skulle växa ut. 

Malin 17 år, Okej nu kommer en lite annorlundare period. Jag hade börjat reagera på hårfärg (min hårbotten gjorde uppror) så jag avfärgade håret för att sedan nå min egna färg. Vilket gjorde att jag var orange-gul-hårig en period. Jag saknade mitt bruna halvlånga hår då. 
Malin 17 år, för att försöka bli av med det orangea-gula smättade jag på en askig-gråbeige färg (hmm..jag skulle ju bli av me färgandet, hur tänkte jag här riktigt?) Samma snea lugg och halvlånga hår dock. Haha. Malin 18, Okej, här växte det ut till najs längd, här är mina naturliga troll-lockar också. Sne panlugg och lagom långt. Bra Malin nu behöver du inte röra det mer, kan man tänka. Men... 

Malin 19, Jahapp, here we go again. Nu hade jag nog blivit för påverkad av tumblr och trender, jag skulle ju ha ombre förstås. Ajaj hårbotten var inte glad. Men ni ser, snea luggen och lagom längd. 

Sen blev ja cray och färgade det rött och tog krull-permanent. Neeh skoja baaaa, hur sku ja kuna bryta min snea lugg och lagom längd trent. De e no ba peruk.
Malin 19? Så kom den dagen jag slutade färga helt och min hårbotten jublade. Sen dess har det fått vara naturligt. Sne lugg och lagom långt, heja heja!

Haha, ha överseende över bilderna.. jag hade också sådana perioder som 13,14,15 åring. Okej. 

Man märker att jag har blivit lite för bekväm med min frisyr. Men det är så jag vill ha det. 

Men mitt hår har haft en liten kris den senaste tiden. 

Förra året vid ungefär samma tidpunkt som nu kapade min mor många cm av min frilla eftersom mitt hår hade slitits till helt olika längder. Hur skall ja beskriva det här.. Högra sidan var 10 cm längre än vänstra. 
Ser ni? 10 cm skillnad.. Fråga mig inte hur det gått till, det var bara så. Ok så allt blev kort, rakt av bara. Klipp. 

Där for mitt själförtroende med ett knix. Nå int riktigt, men lite faktiskt. Lite identitetskris där jag snyftar lite för att det är så kort, snyftar lite för att jag känner att jag inte alls passar, snyftar lite för att jag inte kunde ha upp det i en troll-boll på huvudet osv. 

Det intressanta var att allt detta pågick förmodligen endast i min egna skalle. Jag tror inte ens att någon annan märkte att mitt hår var kapat. Det var ju samma person kvar bakom luggen. 

Nåja, jag överlevde och det har växt tillbaka till där jag var före jag klippte mig. Men. Det är så slitet, lika slitet som det var före jag klippte mig.

Det jag skulle komma fram till är att de senaste åren då jag trodde mitt hår skulle jubla av att jag slutat kleta kemikalier i det tvätta det naturliga produkter och börjat tänka på vad jag käkar så har det blivit så svagt, så slitet och så tunt. Vad händer? Jag tänkte först om det var för att jag fick i mig för lite biotin, bvitamin och what not. Men de har jag käkat som extra tillägg och även försökat få i mig så mycket produkter som gör gått för håret. Men näe. De vill int. 

Ja smörjar me kokosolja, jag masserar min hårbotten ja käkar bra och extra tillskott och jag använder bara naturliga produkter. MEN MITT HÅR BARA GÅR AV. 

En tanke är att jag vet att min mammas hår är tunt och går lätt av men jag har aldrig haft så förut. 

Okej så nu har jag kommit till det stadiet att jag tänkte börja försöka göra något åt det. Jag har fått tipset att testa henna dels för att det kunde hjälpa min hårbotten att lugna ner sig (psoriasis) dels för att det lär binda "hårflisorna" och bilda ett skyddande lager. Jag har testat en nackbit med henna för att kolla att det inte blir knas-färg och att min hårbotten tål det. Testet gick bra och håret kändes friskare, så nu har jag gått och införskaffat mig en hel henna klimp som jag skall försöka smeta på mitt hår då jag får tid för det. Nu hoppas jag på mirakel och lite abrakadabra. Jag vill ju också ha ett såndärt fint vågsvall som glittrar i solen. Är det inte allas dröm? 

Finns det någon kunnig som har några andra tips till min kalufs? Nu blev det här så långt så jag tänkte att jag kanske kör en liten fortsättning på mitt hår-dilemma senare. Kanske några ord om hur det gick med mitt henna-testeri. 



 

Publicerad 22.10.2016 kl. 16:12

Den Lilla Berättelsen Om Mig - 3

Läs pt1 HÄR och pt2 HÄR

Jag anser mig själv ha båda fötterna på jorden och gillar att glida fram genom vardagen med ett lugn. Jag är en mysig person (tycker jag själv då, haha), och myser mig igenom det mesta. Jag är även ganska tankspridd och lite vimsig, ibland klumpig. Då jag känner mig social är jag ofta glad, sprallig och lite fjantig bland vänner. Jag kan verkligen bjuda på mig själv, om jag känner mig bekväm med min omgivning.  Jag är väldigt omtänksam och mån om mina nära och tar ibland för mycket ansvar, vilket inte är till fördel alla gånger. Jag är en blandning av ett litet barn i kiss- o. bajsåldern och en pensionerad kulturtant. Jag är väldigt fantasi- och lekfull av mig men jag vill även säga mig vara väldigt medveten och beläst. Jag ruvar på mycket kunskap inom kost, kropp, och näringslära. Forskar ofta om existens och medvetande samt psykologiska fenomen och annat intressant. Försöker förstå mig på människan. Är fascinerad av kroppen i medicinska sammanhang. 

Jag är väldigt analyserande av mig. Analyserar mig och mina tankar och funderingar samt andra och olika beteenden. 

Jag älskar att driva om normer, skämta i allmänhet och tar inte saker allt för seriöst (nog ibland då man är tvungen). Jag försöker se det mesta kritiskt förrän jag tror eller går med på något, vill gärna veta källor osv. 

Jag älskar att umgås med vänner jag känner och jag gillar att rimma tönt-rim. Jag gillar också att vara för mig själv, springa offroad och läsa en bok i solen. 


Jag är en mästare på att prokrastinera, speciellt sådant jag inte riktigt vill göra men måst.

Eftersom jag är finlandssvensk kommer det finnas lite finlandismer, slang och dialekt här. Jag råkar ju ha bott på så många ställen och har lite olika dialekter i mitt förråd. Mest Österbottnisk


Alltså jag hittar bara på mer o. mer saker som jag vill skriva ner, bara för att försäkra mig själv att jag vet vem jag är. Men det vet jag inte heller varje dag.


Jag har många galna intressen och kan räkna upp några. Finns det folk som känner igen sig med att känna ett intresse i det mesta intressanta. Öh? 

  • Grafisk design är en hobby jag använder mig av i vardagen för det mesta. Ibland i skolarbeten och ibland gör jag även roliga projekt. I mitt nästa liv skall jag nog bli grafiker. Eller så kör jag många saker på en gång nu, varför int. 
  • Jag älskar att forska om universum och dess oändlighet, även om olika teorier om fler dimensioner, maskhål, planeter och om tiden. 
  • Då jag hinner, läser jag gärna böcker om socialpsykologi, psykologi och om individer på en annan nivå, som åstadkommit eller insett något intressant. 
  • Historia! Kulturhistoria! Konsthistoria! Gärna också medicinhistoria. Vill du ha en lång och ivrig diskussion med mig kan du ta upp historiska tidsepoker, forntida ursprungsbefolningsstammar och forna egyptien. Men också medicinska metoder i slutet av 1800 talet. Typ. Jag kan ju absolut inte allt om dessa ämnen. Men är nyfiken och intresserad! Lets chat! 
  • Ämnen som jag även brinner för är veganism & feminism.
  • Jag diskuterar gärna alternativa/naturliga medicinska hjälpmedel. Finner också ett intresse att hitta grunden till åkommor och skador istället för att bota med tillfälligt läkemedel. 
  • Då jag inte orkar med verkligheten för en stund sätter jag mig in i Tolkiens värd och läser hans böcker. Är fascinerad av världen Tolkien har byggd upp och kan sitta i timmar och studera kartor... heh.
  • Jag har ett intresse för långdistanslöpning och försöker nå långa längder med mental träning och rätt andning. Lite för att testa vad kroppen klarar av. 
  • Jag har lite fetisch för vintage ting och försökt inreda mitt hem med exempelvis orientaliska mattor och Da Vinci's "Michelangelo" på väggen.
  • Jag plinkar gärna på ett piano då jag finner ett, det har alltid funnits ett sådant i mina barndomshem. Samma med gitarr, och jag äger två stycken. Medans jag plinkar brukar jag even tralla med, dock har jag inte medfött gehör, så det tar en stund innan jag hittar ton, som jag inte alltid hittar. Haha.
  • Jag är också intresserad av musikteknik och skulle gärna vilja vara bättre än vad jag är på musikeditering, men det kanske kommer finnas nåt tillfälle för i framtiden. 
  • Jag gillar att skruva & fixa. Jag skitar mer än gärna ner händerna. Gillar att bygga saker själv. Då jag var i moppeåldern så trimmade jag och mitt moppegäng mopeder och befann oss nästan alltid i garaget med hög tonårsmusik i bakgrunden och skiftnycklar i förgrunden. Är insatt i allt som har med motorer att göra. 
  • Då jag var tonåring spelade jag också fotboll och det gick väldigt bra för mig, jag höll på att försöka ta mig upp till finländska kvinnolandslaget men före de blev av fick jag nåt konstigt infall och slutade helt. Man brukar ju säga att man skall sluta då man är som bäst. Hah. Men nu för tiden om jag får en boll framför mig kan jag spela i evigheter, varför slutade jag? Kommer nån o sparka boll, pliis? 
  • Om jag nu ska fortsätta på vad-jag-gjorde-förr-grejer så kan jag även säga att jag var en aktivt sökte efter en hobby som jag skulle fastna för. Vilket ledde till att jag utövat redskapsgymnastik - tävlade dock inte, endast för nöjets skull, och Innebandy spelade jag också någon period i livet. 
  • Nu föredrar jag att springa långa sträckor och träna med min egna kroppsvikt
  • Yoga är något som jag också utövar och som får mig att känna mig frisk och kry samt spänstig och stark.

Åhåppsan, va de här var bra för mig! Plötslig har jag hela mig i ett inlägg och då jag tappar bort mig ibland skall jag komma hit och hitta tillbaka. Tips till andra som känner sig vilsna ibland. 


Det här är ju nästan som en kontaktannons. Men nu vet du vem jag är. Just idag. I morgon kanske allt har förändrats. Hahah. 

Hur ser jag ut då nu då? Ja typ så där ungefär. 

Nu blev de ganska långt det här va? 



Vi får se hur länge det här håller. Ibland kan jag få för mig att jag inte alls vill exsistera på internet. 


The End Of:
Den Lilla Berättelsen Om Mig 

 

Publicerad 24.05.2016 kl. 00:58

Den Lilla Berättelsen Om Mig - 2

Fortsättning på pt 1. 

TW: Ätstörningar, kropp

Behöver man nån inledning nu? Näh, kolla pt 1, så kallar vi det min inledning. Vi kör på direkt tycker jag. 

Jag lever och lär med en inflamatorisk, troligen autoimmun sjukdom, psoriasis, som på mig inte syns så värst på utsidan, den gömmer sig under mitt hår på skallen, som jag nog egentligem har fått helt okej bukt på, men dessvärre märks det av i vardagen och på insidan. 

Autoimmunitet är immunförsvarets skadliga angrepp med autoantikroppar på kroppens egen vävnad, vilket kan yttra sig i sjukdomar. Alla människor har en viss grad av autoimmunitet, men när den blir för hög blir den skadlig.

Efter en rad olika experiment med läkemedel och krämer utan reslutat blev jag desperat och insåg att jag måste börja inifrån. Det ledde till att jag började förändra min kost till en antiinflamatorisk sådan, för att undvika klåda och utslag. Nu lever jag och mår med att äta väldigt veganskt, väldigt glutenfritt och väldigt rent and all that jazz. Efter att ha upplevt en totalförändring och helt nya insikter blev allt dethär en passion. Ett ämne jag brinner för. Hälsa. Det är vardag för mig nu. Jag har hittat något som passar mig och gör att jag mår bra. Men som blivit mer än bara mat, it's a lifestyle maaan. 

Jag hade även länge haft problem med matsmältningen och tarmarna vilket sitter ihop med inflammation i kroppen. Dessa problem lättade något ofantligt efter jag började tänka på vad jag åt.

Så från en sak till en annan.

Ibland försöker jag yoga då jag finner ro, men jag slarvar också ibland eftersom jag lätt fastnar i vardagens ekorrhjul. Men yoga är något som intresserar mig försöker få det in i min vardag så ofta det går. Jag känner ett lugn och älskar känslan att dra ut musklerna. Min favorit pose är "Downward facing dog" eller "Childs Pose".

Jag är en mångsysslare *läs Creative Compulsive Disorder* som ofta hittar på en ny sak innan jag är klar med den första.

Jag gillar att lära ut det jag själv lärt mig och insett. Hej här funkar ju också en blogg ganska bra, najs insikt.


Kanske jag nu bara släpper hela bomben (som det känns för mig) så har jag det gjort. En gång i tiden hade jag tänkt skriva en självbiografi för ja trodde faktiskt då att jag var enda som hade det så usligt, men man lär sig med tiden, det är inte bara jag. Det är kanske du. Kanske din granne. Kanske din bästis. Kanske man även skulle kunna försöka informera om att det faktiskt är vanligare än folk tror och för att det borde vara mer okej att prata om det. Fast jag skämms. Fast jag känner mig underlägsen då jag öppnar mig. Men det inte vara så. 

För det känns skämmigt att nämna att man har psyket ostabilt.

Jag är en av de som levde och led många år med ätstörningar. Anorexi. Ortorexi. Blandätstörningar. Något som jag då trodde var väldigt ovanligt, men ack jag fick sedan lära mig något helt annat. Jag var så ensam då, men så många har gått igenom och lever med denna sjukdom än idag. Jag kom mig ur ätstörnings beteendet och tankarna tack vare professionell hjälp på en ätstörningsklinik. Jag hade efter många skräckupplevelser fått en stark vilja att bli sjukdomen kvitt.

Sommaren 2015 blev jag friskförklarad. Alltså förra sommaren, oj vad tiden går. Visst kommer tankarna tillbaka ibland. De finns där i bakhuvudet som en del av mitt förflutna. Men jag vet hur jag skall hantera dem. 

Det har alltid varit jobbigt för mig att prata om kroppen, även nu, men jag tror jag nu hittat en balans och börjar så småning om tycka det känns ok att komma med till stranden och klä av mig till bikini. Det här är en historia i sig, som kanske förtjänar egen helt egen text. Vi får se. Min kropp har förändrats och jag har förändrats. Något som är intressant är att jag känner mest skam över den period efter anorexin, som fortsatte med matmissbruk åt andra hållet. Från att ha total kontroll till ingen som helst. Det känns vridet att det är så. Är det för att den såkallade normen har fått oss att tro att gå upp i vikt är mer skam än ner? 

                      

Jag kommer inte lägga upp några före och efter kroppsbilder. Min kropp har förändrats men alla former har varit okej för sig, det är bara min sjukdom som fick mig att tänka annorlunda. 

Men. Det var inte bara det som tyngde mitt sinne. Jag insjuknade då även i depression som har hängt med sedan dess. Det var väldigt jobbig under många år innan jag gjorde något åt det. Den känns mer kronisk i dagens läge eftersom jag än idag inte klara mig utan att tugga mitt piller varje morgon. Det känns som om jag fastnat och går på samma väg, där jag gör små små framsteg nu som då. Jag brukar trösta mej med att jag är i en väldigt känslig ålder. Då det händer mycket på en gång och stora livsförändringar sker blir det lätt en börda för de som haft psyket svajigt. Vi får se vad som händer i framtiden. Vi kan kalla framtiden för Unknow Pleasures.

Jag önskar dock att i framtiden skall jag klara mig utan att tugga piller. Det känns inte som en långsiktig lösning utan jag vill också få igång min egna serotoniproduktion. 

Det känns lättare att skriva ner allt detta i ett blogginlägg som jag kan låtsas att ingen egentligen läser. Men att tala om mitt förflutna är alltid jobbigt. Dock tror jag det är bra att diskutera om jobbiga händelser. Det blir som lite terapi lixom. 


Tack vare att man en gång var in i väggen så blir det lättare att det blir för mycket för mig och jag har en lägre gräns. Jag försöker ofta arbeta i takt med resten, men många gånger får jag svälja min stolthet då känner att jag bara inte orkar mer. Men det är som det är, som jag brukar säga och jag lever en dag i taget. Jag har hittat fram till en vardag som fungerar för mig just nu och det går bra, jag måste bara kämpa lite extra för att hålla det stabilt.

Jag mår ofta bra och har hittat ting som gör mig lycklig. Mitt liv handlar relationer och vänskap, de e så jäkla viktigt att ha bra personer runt om sig, och lika viktigt är det att man behandlar dem bra. 


Jag fastnar allt för lätt i vardagens stress och ser mig nu som då i spegeln och måste riva ner mig till verkligheten, vad som nu är verkligheten. Då brukar jag säga  att jag tappat mitt zen och måste hitta tillbaka. Höh.

To Be Continued



I morgon kommer sista delen!
Den kommer jag också att linka HÄR.

Publicerad 23.05.2016 kl. 15:15

Den Lilla Berättelsen Om Mig - 1

Min kära blogg har legat och skräpat allt för länge, som jag skapade en gång i tiden som ett litet uppror mot dåtidens typiska "dagens outfit bloggar". Jag har använt den på senaste tiden bara för att hitta minnen eller hitta bilder från förr.

TW: Diet

Det är två år sedan jag skrivit något här. Jag har alltid haft svårt med att publicera saker på internet och inte förstått mig själv ibland om jag vill eller inte, jag är lite tudelad i denna fråga. Visst är det kul att vi kan läsa om varandras vardagar, men vill jag vara en "sån" som postar vad jag äter på internet. Ja vet inte? Helst int? Kan man lägga texter upp på en blogg utan att bli en "sån"? Vad nu en "sån" är. 

Jag har ingen aning om vad det här kommer bli till. Men just nu känner jag att detta intresserar mig. Det här med en blogg. En personlig sida. Mina fingrar glöder och nu bär de av. 

Det känns som om jag behöver en plats för att placera mina tankar på, skriva av mig. Samla allt i ett visuellt hjärnkontor. Men vem fan tror jag att jag är då? Varför skulle mitt liv vara intressantare än någon annas. Speciellt så intressant att det skulle vara värt att läsa om. Det är det säkert inte. Inte alls intressantare än någon annans. Högst antagligen väldigt vanligt. Mediokert. Det bästa av allt med internet är att den som vill får läsa, man klickar lätt bort om det inte intresserar. Det bästa av allt med detta är att jag inte strävar efter läsare, siffror eller likes, utan vill i så fall dela med mig till nära och kära. Fortsätta på någonting oklart, göra det klart för mig själv om vem jag är genom att formulera det på en sida där jag kan skrolla igenom mitt liv och läsa mina tankar till skrift. Visst kan man lösenordsskydda bloggen och hålla den helt och hållet för sig själv, men tänk om man missar chansen att bli en rik och famous influencer då?

Haha, ibland är jag rolig, och ibland tycker bara jag att jag är rolig.

Sen är det ju alltid kul om nån råkar känna igen sig i det jag klottar ner. Kanske uppskattar det och tycker det är intressant.

Men jo, sen jag tystnade har jag tappat mitt sting, hur skall man formulera sig nu igen?


Men hej, ja kan ju introducera mig litegrann, för att jag har varit tyst så länge så att någon kanske till och med har börjat fundera över vad jag håller på med nuförtiden.

Ibland låtsas jag att Instagram är en blogg, där man kan berätta lite kula grejer, men skall jag vara ärlig läser inte jag ens mina egna texter där.

Jag "lider" av en liten paranoia över att jag plötslig en dag inte skulle minnas alla roliga minnen eller livshändelser och ännu värre all data som skulle finnas på minnesskort, hårdiskar och i molnet skulle försvinna. Det irriterar mig lite också att alla fina bilder man någonsin tagit endast existerar i en mapp på datorn eller som en fil på ens minnessticka.

Därför brukar jag anteckna och fotoalbumma bara för säkerhetsskull..  

På äventyr jag hittar på ibland brukar jag ta med mig en engångskamera och framkalla fysiska bilder, bara för att jag säkert skall komma ihåg upplevelsen. Sedan samla bilderna i en fysisk bok som man kan bläddra i nu som då. Ibland printar jag även ut bilder, limmar i en bok med svarta sidor. Där brukar jag skriva ner korta meninar, med en vit penna, som jag vill minnas. Där finns allt från kvitton till folders. Det bor väl en liten hamstrare i mig. 

Förbereder mig för jordens undergång ni vet. 

Men det går i perioder. Ibland vill jag spara allt jag kommer över, ibland åker allt i roskisen (=skräpkorgen). Men trots detta försöker jag ändå minimera materia i mitt hem. Steg för steg.


Jag är en liten fjärt i universum, även du.  


I augusti 2015 förflyttade jag mig från Jakobstad till Hufvudstaden och studerar något jag drömde om att studera senast jag skrev i den här bloggen, nämligen Kulturproducentskap.

Jag har många hem, en mor i Jakobstad och en far på Åland och har en bakgrund av femtioelva flyttar kring svenskfinland. Jag känner mig alltid lite vilsen i frågan om varifrån jag kommer och var min hemort är. Kan man svara överallt och ingenstans? 

Kärt barn har många hem, right? 

Jag har haft det ganska svårt att anpassa mig till huvudstads-livet. Det tar kanske en tid, eller så lär jag mig aldrig. Jag kommer i alla fall på mig själv ibland att drömma om en stockstuga i skogen, där jag odlar min föda på bakgården och gungar i en hängmatta medans jag avnjuter en bok om socialpsykologiska fenomen. Jag gillar att leva enkelt, men ändå stimulerande.

Här i Helsingfors råkade jag plötsligt en dag finna min kärlek och vi bor nu tillsammans i vår lilla tvåa. Han råkar nu vara Ålänning och uppvuxen på landet. Tack vare honom så är min  långsamma "stads"anpassning inte så ensam. 

Missförstå mig inte nu. Jag gillar nog städer. Det är mycket som blir enklare i en stad. Men jag tror det finns många faktorer som gör att just den här anpassningen går trögt. 

Jag kämpar t.ex. med finskan varje dag, som är en väldigt svag sida hos mig, och tycks snackas väldigt mycket här i huvusdaden.


To Be Continued


Va ska ja sätta för bild här nu då? Kanske den här. En liten självis. 


I morgon kommer fortsättning på denna wall of text! Stay tuned. Vi kan kalla denna serie "Den lilla berättelsen om mig".

HÄR kan jag sedan linka delt två och
HÄR sista delen. 

Publicerad 22.05.2016 kl. 13:37

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 


Vill du veta allt om mig?
Läs min lilla berättelse om mig:
HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.


Namn: Malin
Kallas: Malle

Ålder: 23

Utexaminerad: Kulturmontör

Pågående studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Från: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra "hem"orter: Houtskär, KimitoÅbo

   


Vill du skicka kärleksbrev?
malin.m.l.lundstrom@hotmail.com