Back On Track

Nu kände jag att det var dags. Jag är tillbaka. Back on track.


INNEHÅLLS VARNING: Läs inte detta om du på något sätt triggas av dessa ämnen: Psykisk ohälsa, Depression, Självdestruktivitet, Ångest, Självanalys, Personligheter, Självhjälp, Identitet, Osäkerhet, Förvirring och Ätstörningar.


Har du sett den animerade Disneyfilmen "Inside Out"? Filmen som handlar om känslorna glädje, ilska, avsky, rädsla och vemod. Känslorna visualiseras som figurer i hjärnkontoret. Glädjen hamnar på villovägar och de övriga känslorna kämpar med att hålla personen, vars hjärnkontor de fungerar inuti, i skick.

Det är ungefär så jag visualiserar det som pågått inom mig i snart ett decennium. Glädjen är på villovägar.


Låt mig förklara

Vi har ju alla fullt upp med våra egna liv, och här kommer ännu en till livshistoria om ännu en person. Men. Man är ju bara människa.

Kanske just du tycker det här är givande, kanske till och med intressant. Jag är ju ingen speciell. Men det är kanske det som är grejen. Jag är precis som alla andra.

För att öppet skriva om sig själv har jag bara släppt taget om känslorna kring det. Distanserat. Det är bara bokstäver på papper. Ord i meningar. Meningar i kapitel. Kapitel i en bok. Bok i en bokhylla. Eller nåt liknande. Vi måste sluta skämmas över vårt mående. För de e ju de ja gör. Skäms. Skrivandet och förtydligandet av ens jakt på jaget i form av ord är terapeutiskt för mig. Det är även skapandet i sig som är tillfredställande. Att skapa text. Bokstäver. Ord. Meningar. Kapitel. Innehåll.


De här blir en lång historia. Hämta popcorn om du tänker läsa.


Jag har ett behov att förklara mig. Berätta om hur jag mått, var jag varit och vad jag gjort. Men jag gjorde aldrig det. Vet de vart jag blev av? Tror de att jag ignorerar, är sur, är lat eller inte bryr mig? 

Vad säger man ens till någon som man inte kontaktat på ett halvår, ett år... Kanske de heller aldrig undrade? Var jag någonsin viktig. Ni ser. Självförtroendet är ännu under bearbetning. Sen rinner allt ur sanden och man vet inte riktigt var man skall börja.

Det här behovet att förklara har ju sitt ursprung från något. Är det känslan av att betyda något för någon?  Ha en mening eller vara viktig?

Jag vill berätta. Men gör det ej. Jag vill förklara. Men gör det ej. Detta behov i att förklara sig växer sedan bara mer och mer ju längre jag lever i en ytlig lögn och aldrig faktiskt delar med sig. Sen känns det som det är försent. Och jag bara försvinner. Isolerar mig.

Bekräftelse?

Jag tvekade länge för att publicera saker. Att blotta mig själv. Var det för uppmärksamhet? Var det för nån svag dröm om att bli rik influencer? Var det bara för att förklara. Var det för at jag älskar skapandet. Skrivandet. Har jag något att säga? Det som gjorde att jag fortsatte en tid till var för att jag hade en fascination för att samla mig på ett ställe. Mina tankar och funderingar. Mina bilder och idéer. En slags plattform för mig att hitta tillbaka till mig då jag går på villovägar. Är det nån narcissistisk fascination eller bara en förvirrad själ?

Jag är egentligen bara en liten fjärt i universum. En helt vanlig person mitt i smeten. Ingen märkvärdig. Jag är din vän. Din granne. Din mamma. Din syster. Jag är du.

Jag har alltid haft en fascination för människors beteende, de sociala djuren. Men alltså, jag är ju inte någon Jung, Freud eller Nietzsche direkt. Vem de nu var. De var ju sist och slutligen vansinniga vita europeer. Jag har alltid haft intresset och det blivit lite av en hobbyverksamhet. Jaget. Psyket. Beteendet. Människorna.


Var har hon varit då? Kanske någon undrar. Kanske inte. Ingenstans är mitt svar. Absolut ingenstans.

Senast jag skrev just här, var ungefär just precis innan ja sjönk ner i den djupa, mörka gropen igen. Ganska ordentligt också. Eller alltså gropen har jag varit i i ett decennium. Men receptbelagda substanser har fått mig att klara av vardagen. Skapat illusionen av att vara uppe ur gropen.

Jaja ja kan sluta använda metaforen GROPEN. Jag. Är. Kroniskt. Deprimerad. Punkt. Eller står det på pappren. Fast kroniskt kallas det om man lidit av det en längre period. Ibland mår ja ju bättre och ibland sämre.

Kronisk. De som tycks beskriva hela mitt framtida liv. De låter som något jag kommer leva med hela mitt liv. Ja vill tro nåt annat. Jag tror det finns en underliggande orsak. Eller? Men man får inte mycket hopp från sjukvården. Vem som helst skulle nog ge upp litegrann om en får höra "du måste vara bredd på att du måste förmodligen äta medicin hela ditt liv" och sen händer inget annat än att man kan komma och prata av sig nån gång i månaden. Då man mår dåligt, mår man för dåligt för att orka bearbeta psyket, då man mår bra, mår man för bra för att komma in på allmän terapi. Handlar allt bara om pengar i vårt samhälle?

Det har varit svårt för mig att förstå att depression är en sjukdom, och inte bara att jag är lite koko i huvudet. Nog för att jag nu är lite koko också men... Jag försöker måla upp liknelser med andra sjukdomar, för att inse att piller ibland kan vara enda lösningen.

Diganos. Va är det egentligen. Identifierar de mig? Som person? 

Anorexi
Ortorexi
Hetsätstörning
Blandätstörningar


Depression
Ångest
Social ångest
Panikångest
Kronisk depression

Där var det. Så nu kan vi fortsätta.

Orden som ja länge trott definierat mig som person. Som jag nu insett att inte är mer än bokstäver på papper. Behöver man ens en definition? 

Jag har levt på antidepressiva sedan jag var 15. Happypills som jag brukar kalla dem, för att försöka förvränga vad de egentligen är. Distansera.

Jag har några gånger under den tiden försökt avsluta medicineringen.

Jag har på mina äldre dar... >>ja nu sitter alla som är äldre än mig och skrattar hånfullt till att lilla Malin beskriver sig själv som gammal. Så har det egentligen ofta varit. Dendär åldern har på något sätt spelat så stor roll. Om jag umgåtts med någon äldre så..."vet jag ingenting om livet ännu", "du får se sen då du blir över *en viss ålder*" och så vidare. Jag menar vad har ålder egentligen att göra med ens livserfarenhet. Åldersdiskriminering i allmänhet är något som triggar mig - "du är för ung för detta jobb, du behöver mer erfarenhet", ja men ge mig erfarenheten då!? Okej, nu lugnar vi ner oss och kommer tillbaka till ämnet<<. Ja tycker att "på äldre dar" är ett roligt uttryck. Ok, så var det med det.

Jag har på mina äldre dar insett att jag värderar det naturliga nåt så ofantligt. Det har smugit sig på sakta men säkert under tiden jag experimenterat med att på ett naturligt sätt få bukt på min psoriasis i hårbotten.

Om du inte är insatt är psoriasis:

Jag har alltså då märkt att ju naturligare och renare jag är inifrån ut,  desto mer kontroll har jag över sjukdomen. SAMT märker ja av så stora skillnader med naturligt leverne och psykiskt välmående.

I och med det naturliga har jag haft svårt med att acceptera att jag behöver gå på substans för att må bra. I och med detta -> mitt behov att avsluta... Jag ville kunna uppnå ett substansfritt leverne. Vara naturlig. Ren. Pure. Är det så mycket begärt att man skall må bra av sig självt?

Och jag har kämpat. Jag har gjort allt för att klara mig på egen hand. Kämpat. Jag har tagit hand om mig. Jag har tränat och motionerat. Ätit rent och naturligt. Jag har utmanat mig själv. Jag har sovit tillräckligt. Jag har mediterat.

Men sen sist och slutligen orkar man inte kämpa för att må bra. Man vill bara vakna och vara redo för dagen.

Det är en helt annan upplevelse att göra alla dessa aktiviteter ovan för att börja må bra eller utöva dem när man mår bra, för att man mår bra. Tvånget försvinner och man börjar njuta.


Identitetskrisen. 1 & 2.

Något som gjorde det svårare för mig att hantera happypills och icke var att jag inbillade mig att jag var två helt olika personligheter med och utan.

Jag fick för mig att det positiva och energiska jaget som jag blir då jag går på medicin (läs: mår bra) inte är jag. Det är något som kommer i pillren. En personlighet intryckt i de små kapslarna. Det stämmer ju såklart inte. Men man får ju lite vanföreställningar sådär nu som då.

Gjorde pillren mig till den där bättre, roligare, gladare personen? Vem var jag utan dem?

Jag insåg sedan att den där bättre personligheten finns inom mig. Det har alltid funnits där. Den är bara gömd. Den visar sig bara mer då jag mår bra.

Om jag tänker tillbaka har de ju alltid funnits där. Alla sidor. I min barndom. Jag hade den kreativa, spralliga, energiska och entusiastiska sidan. Som har så mycket passion för allt och vill alla för väl. Det kommer inte levererat i ett piller. Men jag har också den lugna, inåtvända, analytiska och filosofiska personen i mig.

Men att  jag skapar dessa personer är ju någon slags försvarsmekanism för mig själv tror jag. Att distansera mig från den jag är då jag mår olika saker. Försvara mina beteenden kanske? Det är ju förstås inte olika personligheter. Allt hör till samma. Jag. MEN det är bara vissa sidor som visas beroende på hur jag mår. Båda delarna finns alltid där. Men visar sig mer eller mindre vid olika tidpunkter den andra sitter där i bakhuvudet och avvaktar.


Anpassad

Då det går en lång tid sedan man känt genuin lycka och tillfredställelse, glömmer man bort vad det är och hur det känns. Man anpassar sig till nuet man har. Det blir ens normala.

Att inte känna en mening med något.
Att inte ha intresse för det som vanligtvis intresserat en.
Att gråta om kvällarna fast man inte riktigt vet varför.
Att sluta gråta för känslor slutar existera.
Att sluta kontakta folk.
Att sluta bry sig om folk.
Att isolera sig sakta men säkert.
Att se negativ på allt.
Att glömma bort att det finns positiva tankar.
Att va irriterad.
Att vilja va i fred, fast ändå inte?
Att ha kort stubin
Att känna sig ensam
Att meningen med allt man gör försvinner.
Att man tomt stirrar ut i intet och ser ingen mening att stiga upp ur sängen.
Att känna sig tung, dåsig och äcklig. Äckel. Äcklet.
Att känna sig värdelös.
Att va trött. Så trött. Så trött.
Att kroppen värker
Att huvudet värker
Att vandra i en oändlig dimma
Att vara osynlig

Det blir ens normala.

Det är därför det brukar ta så länge för mig att inse att söka hjälp. Igen.

Man vill ju tro att man skall känna igen varningssignaler då man levt med detta hela sitt hittills vuxna liv. Nog känner man egentligen igen dem. Men man ignorerar dem. Man vill inte tro att det är sant. Inte igen! Jag som just tagit mig ur gropen. Man vill inte inse att man är på botten igen. Bara den tanken är redan utmattande.

Då jag blir psykisk sjuk blir jag även fysiskt sjuk.

Det kan börja med förkylning. Men sen ger mag- och tarmsystemet upp. Sen ger immunförsvaret upp. Sen får jag flare-ups från psoriasisen som sen även läggs märke till i leder, knä och kropp. Allt sitter ihop. Allt blir en enda smörja. Ja smälter till en hög i soffan. Tar mig inte upp längre.


Självförakt

Trodde jag det skulle leda till selflove om jag tänkte negativa tankar om mig själv innan jag ens tittade upp från golvet in i spegeln? Va trodde jag det skulle leda till då jag ställer mig framför den silvriga reflekterande ramen och tänker. Äckel.

Jag inser sedan. Jag förvärrar ju allt själv. Skapar jag min egna depression? Sätter jag mig i en ond cirkel? 

På Youtube såg jag ett videoklipp på Sadhguru som föreläser om "Insight into depression"

 

"If you are capable of causing depression to yourself, you are able to generate substantial amount of intense emotions and thoughts, but in the wrong direction"

"So you are strong enought to cause depression to yourself, unless you are pathologically ill which is just a small number of people, rest are all self-created"

"The line between sanity and insanity is very thin, people keep pushing it."

Det fick mig att tänka. Orsakar jag detta själv?


Bekräftelse

Jag har alltid haft svårt att veta var jag har vänner och bekanta. Jag lyssnar på dem, visar empati, engagerar och intresserar. Men öppnar aldrig upp mig själv "för jag betyder inget", "de har fullt upp med sitt". Självförtroendet kommer förmodligen i samband med måendet. Sitter det till och med i arvet att ta andra i första hand för en själv? Från min mor? Min mormor? Att fokusera på andras viljor och önskningar och gömma sina egna. Vi påverkas ju av våra nära. 

Det är därför jag alltid känt mig avlägsen. sist och slutligen ensam. Vänskapen har blivit att handla om den andre. Men jag har orsakat det själv. De är ju i och för sig ett väldigt martyriskt beteende. Men det är väl så min vänskap fungerat. Eller rättare sagt inte fungerat.

I efterhand har jag insett att jag har tagit an mig någon slags inövad anpassningsroll till att gå vidare utan att ge ifrån mig.


Bakgrund uppväxt

Min uppväxt spelar stor roll i vad jag blivit. Vad är det som hänt under uppväxten. Något som jag tror påverkat den jag är idag är alla förflyttningar som barn. Det tär på en att flytta. Vilket jag först inser nu långt, långt efter. 

Jag tog på mig någon slags roll. Jag anpassade mig till den nya situationen. Skapade ett engagemang. Tog en roll som ansvarstagande. Det var mitt sätt att socialisera. Jag var redan automatiskt inställd på att stänga av när som helst och fortsätta till nästa ställe. 


Förlåtelse

Att förlåta någon som inte bett om förlåtelse är svårt. Någon som gått vidare utan bekräftelsen. Att själv sedan förlåta för att kunna gå vidare. Hur gör man? 

Att förlåta sig själv är ännu svårare. För sina tankar om sig själv. För sitt beteende. För hur man behandlat andra och sig själv.


Vuxen

När går man ens från ung vuxen till vuxen? Kanske jag inte ens kan kalla mig vuxen ännu?

Men det känns som jag har lämnat allt det där bakom mig. Då jag ser tillbaka ser jag en annan person. Jag förstår också hennes beteende. Jag förstår varför. Men jag jag kan inte låta bli att tycka synd om henne. Lilla Malin. 

Back on track

Jag fick lov att börja från början.

Ni förstår. Vad som helst som inte var negativt och som jag kunde till och med tro på. Åtminstone försöka tro på.

Och det går långsamt. Lite i taget. Steg efter steg. Och jag kämpade. 

Men här är jag nu igen. Jag var fast i dimman en längre period. Men nu har jag stigit över gränsen tillbaka. Nu är jag back on track. Jag lever igen. Lever ut menar jag. Inte bara överlever. Jag har börjat ta mig själv i första hand. Följa mina drömmar. Jag känner entusiasm igen. Jag vill upptäcka. Jag vill uppleva. Jag känner passion. Jag känner igen. Jag har känslor igen. Jag hoppas detta kan vara för evigt.

Och kanske. Kanske jag kan komma till förståelse att ett piller om dan håller doktorn borta från stan

Jag är alltid orolig för sen. Men jag vill njuta lite nu. Bara leva lite först. 

Det här blev en enda röra. Kommer man någonsin förstå sig på sig själv? Det är ett evigt mysterium.


Källor

Psoriasis, 117. Tillgänglig: https://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Psoriasis/ Hämtad 26.06.2018

Psoriasis, Mediespråk. Tillgänglig: https://www.mediesprak.fi/sprakrad.aspx?id=536#.WyilJaczZ3g Hämtad 26.06.2018

27.06.2018 kl. 11:26

Sagan om Malin och sökandet efter hennes hem

Klockan hade just slått 01.00 den 19 april år 1995 då en liten mullig tjej såg världen för första gången. Hennes namn var menat att bli Veronika, men då man såg flickan och hur rund och go hon var, passade inte det vassa konsonanterna henne. Hon var ju mullig och gullig.

Det var Malin som kommit till världen.

Hon föddes i Åbo, men familjen var bosatt i Pargas, som också står som hennes födelseort.

Många kom från när och fjärran till BB för att hälsa Malin välkommen till världen. Först på plats var hennes storebror och far med morföräldrar. Lyckönskningar från släkt och vänner kom per post ty Facebook var inte uppfunnet än. Den 20.4.1995 meddelades resten av världen om att Malin blivit född med en annons i Åbo Underrättelser.

Med att vara bosatt i Pargas var en fördel under Malins första år. Hennes morföräldrar befann sig bara några kilometer från henne vilket gjorde att Malins föräldrar kunde lätt få hjälp av morföräldrarna under det första året

År 1996 står det "Nagu" under de framkallade bilderna i fotoalbumet. I Nagu bor några av Malins kusiner som antagligen var hennes lekkamrater utöver hennes storebror under det andra levnadsåret. Nagu var inte långt från hennes morföräldrar så Malin fick träffa sin Mormor och Morfar så ofta hon ville.

Vintern 1997 står det “Åbo” i fotoalbumen. Malin och hennes storebror bodde med sina föräldrar i Åbo en tid medan hennes pappa studerade. De bodde i ett studiebostadsområde och Malin och hennes bror brukade leka på innergården med deras bästa vänner som var grannens barn i samma åldrar. Malin krypte ibland in genom fönstret till grannen för att hälsa på hennes kompisar så ofta hon bara kunde och hon hittade även på egna finska ord för att kunna kommunicera med hennes vänner. Till exempel cykeli, nagellacki.  Malin gick även i lekis på finska. Trots det blev det ingen finskspråkig tjej av henne.

År 1998 blir Malin storasyster och samtidigt tar hon och hennes familj sitt pick och pack och förflyttar sig till Houtskär. Houtskär var en trygg miljö för en familj med små barn, en ö med 600 invånare, där alla kände till alla. Malin trivs att bo på ön nära naturen och havet. Hon leker med sina bröder i skogen bredvid huset och simmade och plaskade vid deras strand. Familjen var på båtutflykter under somrarna och isbilsfärder under vintrarna. Det tog en stund att träffa släkten men alla tog ändå tid för att träffa varandra.  Malin gick i dagis och lekte med sina vänner om dagarna.

2001 Befinner familjen sig i Kimito där de var bosatta tills 2003. I Kimito träffade Malin nya vänner, men lekte också ofta med sina bröder. Familjen skaffade husdjur i form av två marsvin. Skötseln av dem gick dock inte så bra ty barnen var förmodligen för små för att hantera husdjur. Efter ett tag provade familjen att skaffa en katt som fick namnet Molly. Malin gick dagis, förskola och ettan i Kimito.

Från och med hösten 2003 står det Houtskär igen under bilderna i fotoalbummet, och står så ända tills vintern 2005. I Houtskär börjar Malin tvåan med samma gäng som hon gått i dagis med. Hon fortsatte leka med sina vänner som om de aldrig varit borta. På Houtskär bytte familjen boende några gånger på grund av renoveringar. Men det hon minns som hennes barndomshem är ett vitrappat stenhus med två våningar och källare som befinner sig på en sluttande backe mot stranden med ett rött och vingligt båthus. Malin lekte ofta med familjens katt som faktiskt var försvunnen en gång flera månader men blev återfunnen på andra sidan ön hos Malins kompis. Det var ett kärt återseende, ty Molly var nog Malins bästa vän.

Vintern 2005 flyttade familjen 600 km norrut, till Jakobstad. Malin börjar i en ny klass mitt i läsåret och allt är nytt och spännande. Hon har i början problem att förstå dialekt men lär sig snabbt. Hennes skärgårdsdialekt försvinner och blir till en blandning av högsvenska och österbottnisk dialekt. Malin hade vänner som pratade jakobstadsdialekt, larsmodialekt och vörådialekt vilket formade sig till en helt egen dialekt som Malin tog sig an. Med vännerna pratade Malin dialekt och med sin familj pratade hon högsvenska, som vanligt. Eftersom Malin har pratat flera olika dialekter i sitt liv har hon anpassat sig med åren och svarar nu med den dialekten hon blir tilltalad på. Smidigt va. Malins släkt tyckte att det var för långt bort och kontakten blev allt glesare och glesare. Det gick flera år innan hon träffade kusiner och annan släkt.

År 2007 fick Malin sitt smeknamn Malle som hennes närmaste för det mesta kallar henne. Det blev hon kallad genom tonåren ända tills Yrkesskolan 2011. Då hon presenterade sig som Malin igen inför nya klassen. Men hennes vänner som känt henne genom tonåren använde "Malle" flitigt.

Malin och hennes familj bor i flera olika bostäder i Jakobstad på grund av olika orsaker. Det hon minns som hennes tonårshem där hon skulle säga att hennes "flickrum" befinner sig, är det gula egnahems-frontmanna-huset med vita knutar och orange tegelimiterat plåttak. Plommonträd utanför vardagsrumsfönstret och på bakgården fanns det krusbärs och vinbärsbuskar. Nere i källaren var det hennes moped och motorintresse tog fart.

Sen 2012 har Malin inte känt sig hemma någonstans. Den familj som hon växt upp med splittrades på en ort som inte var hennes födelseort. Hennes storebror hade redan flyttat heimfrån, och hennes far packade sin väska och bosatte sig på Åland, 700 km från sin familj, och Malin kände hur allting började gå i tu. Malin kämpade redan med en ätstörning, hjärnspöken och jobbiga tonår med depression. Allt detta på samma gång blev för mycket för henne att hantera. Malin ville desperat bo kvar i hemmet, egnahemshuset, hon grät och skrek men pengar räckte inte till för att underhålla ett stort egnahemshus då Malins mamma stod för det själv. Så Malin, hennes mamma och hennes lillebror var tvungna att flytta hemifrån. De trängde in sig i en liten trea där Malin och hennes bror fick varsitt rum, medan hennes mamma sov Ii vardagsrummet. Allt kändes tillfälligt, men de pyntade och de inredde. Malins mamma kämpade för att barnen skulle känna sig trygga. Allt för att det skulle kännas som ett hem. Efter en tid hittade mamman en större lägenhet som skulle uthyras, med många rum och ett garage. Den lilla familjen som en tid levt en dag i sänder i en trång lägenhet lika stor som den blivande lägenhetens vardagsrum fick äntligen andas ut. Nu skulle de skapa ett hem tillsammans. Malin blev äldre och hade problem med att känna sig bekväm i sitt nuvarande hem. Hon försökte ignorera alla känslor hon hade upplevt och upplevde. Hon hade identitetskris efter identitetskris och saknade allt som varit. Hon ville inte erkänna att allt som hänt gjort stora hål i hennes hjärta och lämnat kvar en stor smärta, hon ville vara stark och ville inte visa allt som hände i hennes hjärna. Malin drömde om att det som splittrats skulle bli helt, att fasaden som byggdes upp då alla träffades på samma ställe skulle försvinna. Att allt kunde bli vanligt. Malin drömde om då hon bodde på Houtskär och sprang och skrattade på bakgården som sluttade mot stranden med det sneda båthuset. Malin kände saknad av det som varit. 2014 fick mamman meddelandet om att huset/lägenheten skulle säljas och det var dags att packa väskorna igen.

Hösten 2014 flyttade Malin hemifrån in med sin bästa vän. In i en rymlig trea, den lägenheten fick sitt smeknamn "håli". Fråga ej. I "håli" började Malin ta tag i sitt liv och blev självständigare för var dag. Det var en bearbetningsprocess. Malin tänkte att om det inte längre går att skapa ett hem med sin familj så är det dags att börja skapa sitt egna hem.

2015 förflyttade sig den 20 åriga halvt vilsna unga damen till Helsingfors. Hennes studier för att bli Kulturproducent tog sin start. Malin bodde de första månaderna hos vänner och en månad på hostel. Hon var arg på att det skulle vara så dyrt och svårt att hitta en vettig lägenhet. Efter sökande en längre period hittade hon en tillfällig bostad hon fick bo 4 månader i. Lägenheten var tom så hon tog ner ett flyttlass från Jakobstad för att inreda hennes egna lägenhet så att det skulle kännas som ett hem. Efter att 4 månader hade gått flyttade Malin in till sin pojkväns etta eftersom hon inte hittade en annan lägenhet. Hennes möbler tryckte de in i pojkvännens redan trånga etta och Malins pojkvän sade att allt skulle ordna sig. Malin och hennes pojkvän började besöka hans föräldrar på Åland och Malin blev så lycklig av utrymme. Malin tyckte det kändes som om hon kunde andas igen. Malin fattade tycke för att vistas i ett hem.

Under det första året som Kulturproducent började smeknamnet Malle användas igen eftersom det råkade sig finnas två stycken Malin på klassen. Malin tycker det är lite skojigt, samtidigt tassigt att kallas Malle nuförtiden eftersom de som förut alltid kallat henne "Malle" har känt henne genom tonåren och plötsligt börjar människor hon just träffat att adressera henne som Malle, vilket gör att Malin får en känsla om att personen hon just träffat vet allt om henne. Det är en lite finurlig känsla.

Malle kallar Jakobstad som sin hemort eftersom det är den plats hon bott längst i. Men då Malle åker upp för att hälsa på familj och vänner får hon kalla kårar och all ångest hon känt genom åren i den staden kryper upp. Det finns så mycket hat över staden men ändå så mycket kärlek. Hon önskar att hon inte förknippade allt som hänt med staden, men omedveten får hon en negativ känsla där. Malin tycker att luften är tung att andas i Jeppis och stegen känns tyngre. Malin saknar sin familj ofta och önskar de skulle vara närmare henne. Malin saknar sina vänner i Jakobstad och önskar de träffades oftare. Men Malin tycker det är jobbigt att åka till Jakobstad för att det finns så mycket sorg som inte än blivit bearbetad som är bunden till platsen.

Malin önskar att hon kunde känna den där trygga varma känslan hon kände då hon var liten. Men ofta känns allt bara kallt.

Malin försöker göra Helsingfors till sitt hem men misslyckas eftersom hon inser att detta inte är hennes plats och det känns för tillfälligt. Malin vet att hon inte kommer att fortsätta bo i Helsingfors efter hennes studier, men hon brinner för mycket för hennes studier för att förflytta sig från platsen på grund av vantrivsel.

Malin inbillar sig om att det kommer bli bra i slutändan. Malins pojkvän säger att det kommer ordna sig.

Allt kommer att bli bra.
 

01.12.2016 kl. 16:00

Hår

Att bära en kalufs man tycker lyfter fram sin identitet ska vara varje människas rättighet.

                 

Jag har alltid känt att mitt hår utgör en stor del av hurudan bild jag skapar om mig själv. Om jag inte trivs med min kalufs kan jag känna mig osäker och obekväm. 

Jag tänkte just skriva att mitt hår har gått egenom många olika former och färger. Men de ha de ju egentligen inte, min snea lugg har nog funnits på pannan många, många år - i olika längder dock och min färg har för det mesta varit mot det bruna. Jag tror jag hållit mig vid det för att jag trivits så bra i den frillan. Det blev lixom lite min grej det där me snelugg och resten som lixom chillar på skallen sådär avslappnat. Ja trivs med halvlångt hår och snelugg. 

Ska se om jag hittar någo bilder att smätta hit på mina kalufser: 

Malin - 14 år, brunt halvlångt hår, sne lugg.


Malin 15 år, brunt halvlångt hår, snelugg.

Hoppsan! det där hade jag glömt. Här kapades ju också håret av. Jag minns dock att jag vantrivdes och längtade tills det skulle växa ut. 

Malin 17 år, Okej nu kommer en lite annorlundare period. Jag hade börjat reagera på hårfärg (min hårbotten gjorde uppror) så jag avfärgade håret för att sedan nå min egna färg. Vilket gjorde att jag var orange-gul-hårig en period. Jag saknade mitt bruna halvlånga hår då. 
Malin 17 år, för att försöka bli av med det orangea-gula smättade jag på en askig-gråbeige färg (hmm..jag skulle ju bli av me färgandet, hur tänkte jag här riktigt?) Samma snea lugg och halvlånga hår dock. Haha. Malin 18, Okej, här växte det ut till najs längd, här är mina naturliga troll-lockar också. Sne panlugg och lagom långt. Bra Malin nu behöver du inte röra det mer, kan man tänka. Men... 

Malin 19, Jahapp, here we go again. Nu hade jag nog blivit för påverkad av tumblr och trender, jag skulle ju ha ombre förstås. Ajaj hårbotten var inte glad. Men ni ser, snea luggen och lagom längd. 

Sen blev ja cray och färgade det rött och tog krull-permanent. Neeh skoja baaaa, hur sku ja kuna bryta min snea lugg och lagom längd trent. De e no ba peruk.
Malin 19? Så kom den dagen jag slutade färga helt och min hårbotten jublade. Sen dess har det fått vara naturligt. Sne lugg och lagom långt, heja heja!

Haha, ha överseende över bilderna.. jag hade också sådana perioder som 13,14,15 åring. Okej. 

Man märker att jag har blivit lite för bekväm med min frisyr. Men det är så jag vill ha det. 

Men mitt hår har haft en liten kris den senaste tiden. 

Förra året vid ungefär samma tidpunkt som nu kapade min mor många cm av min frilla eftersom mitt hår hade slitits till helt olika längder. Hur skall ja beskriva det här.. Högra sidan var 10 cm längre än vänstra. 
Ser ni? 10 cm skillnad.. Fråga mig inte hur det gått till, det var bara så. Ok så allt blev kort, rakt av bara. Klipp. 

Där for mitt själförtroende med ett knix. Nå int riktigt, men lite faktiskt. Lite identitetskris där jag snyftar lite för att det är så kort, snyftar lite för att jag känner att jag inte alls passar, snyftar lite för att jag inte kunde ha upp det i en troll-boll på huvudet osv. 

Det intressanta var att allt detta pågick förmodligen endast i min egna skalle. Jag tror inte ens att någon annan märkte att mitt hår var kapat. Det var ju samma person kvar bakom luggen. 

Nåja, jag överlevde och det har växt tillbaka till där jag var före jag klippte mig. Men. Det är så slitet, lika slitet som det var före jag klippte mig.

Det jag skulle komma fram till är att de senaste åren då jag trodde mitt hår skulle jubla av att jag slutat kleta kemikalier i det tvätta det naturliga produkter och börjat tänka på vad jag käkar så har det blivit så svagt, så slitet och så tunt. Vad händer? Jag tänkte först om det var för att jag fick i mig för lite biotin, bvitamin och what not. Men de har jag käkat som extra tillägg och även försökat få i mig så mycket produkter som gör gått för håret. Men näe. De vill int. 

Ja smörjar me kokosolja, jag masserar min hårbotten ja käkar bra och extra tillskott och jag använder bara naturliga produkter. MEN MITT HÅR BARA GÅR AV. 

En tanke är att jag vet att min mammas hår är tunt och går lätt av men jag har aldrig haft så förut. 

Okej så nu har jag kommit till det stadiet att jag tänkte börja försöka göra något åt det. Jag har fått tipset att testa henna dels för att det kunde hjälpa min hårbotten att lugna ner sig (psoriasis) dels för att det lär binda "hårflisorna" och bilda ett skyddande lager. Jag har testat en nackbit med henna för att kolla att det inte blir knas-färg och att min hårbotten tål det. Testet gick bra och håret kändes friskare, så nu har jag gått och införskaffat mig en hel henna klimp som jag skall försöka smeta på mitt hår då jag får tid för det. Nu hoppas jag på mirakel och lite abrakadabra. Jag vill ju också ha ett såndärt fint vågsvall som glittrar i solen. Är det inte allas dröm? 

Finns det någon kunnig som har några andra tips till min kalufs? Nu blev det här så långt så jag tänkte att jag kanske kör en liten fortsättning på mitt hår-dilemma senare. Kanske några ord om hur det gick med mitt henna-testeri. 



 

22.10.2016 kl. 16:12

Platsförknippade känslor

Att åka hem-hem men allt som en gång varit ens hem finns inte kvar. Ett bittersweet men splittrat återseende med blandade känslor. Att känna glädje över att träffa sin familj och sina vänner men sorg för minnen som är förknippade med platsen och att träffa på sådana som påminner om mitt förflutna. Sådant man trott varit färdigt bearbetat bubblar upp igen och man vet inte vart man skall ta vägen. Försöker pussla med alla pusselbitar för att vara alla till lags, fastän dessa pusselbitar tär på en. 

Så mycket på en gång, fastän egentligen ingenting händer. Försöker anpassa sig, men hur skall man känna och tänka. Vad händer om detta nu inte varar för alltid. Måste jag sadla om igen sen också. 

Att komma tillbaka till Jakobstad och inse att den gråa dimman är kvar och uppleva ens tankar studsar i varje gatuhörn som ett avlägset eko. Det är som att komma till den andra sidan i Silent hill.

Allt detta bubblar upp som en gryta på för hård speed, men locket måste jag pressa fast. Jag är här för att koncentrera mig på arbete och projekt. Locket får ligga på tills nästa gång.

Att längta hem, utan att veta var det ligger. 

Att sitta på tåget och fundera vad som just hänt och vad man känt. Två dagar av inre kris och just nu lämnar jag allt bakom mig och tar i tu med det senare. Att sitta på tåget och känna att det just nu faktiskt är skönt att åka till Helsingfors.

 

29.09.2016 kl. 10:39

Förr

Eftersom jag nu levt och lärt vikingatid under flera dagar är det svårt att tänka och diskutera annat. 

Jag tänkte kika in här och informera om lite historia. 


Viking, vikingatid, vikingar.

”Vikingatiden” grundar sig på en väldigt begränsad verksamhet. "Att fara ut i viking". Detta begrepp sades om de som var ute på plundrings- och krigståg. Vikingar var alltså de som var tvugna åka ut i världen för att samla på sig olika resurser för att sedan kunna sysselsätta sig med mera fredliga aktiviteter för att sedan sluta vara viking.

Det var ofta de tredje, eller fjärde barnet, som blev arvlösa och var tvungna att fara ut i viking för att plundra till sig egendom.

Samhället som helhet var mycket mera nyanserat under vikingatiden. Det fanns hövdingar och stormän, handelsmän och jordbrukare, hantverkare och krigare. Lägst ner i samhället fanns trälarna, slavar som betraktades som handelsvara.


Dessa hornbesmyckade hjälmar. 

"Till historiefrågornas klassiker hör den evigt återkommande frågan om vikingarnas hornhjälmar"

De flesta vet numera att den yngre järnålderns nordbor aldrig bevisats ha använt sådana hjälmar. 

Hur utvecklades idén? Har det någonsin funnits verkliga hornhjälmar? 

Myten kan härstamma från antikens historiker. Plutarkos (46-127 e.Kr.) skrev att cimbrerna, den germanska stammen som romarna trodde att kom från Jylland, bar horn av djur på sina hjälmar. Idén om dessa behornade hjälmarna togs upp igen av romantikens konstnärer på 1800-talet.

På 1820-talet gav svensken Gustav Malmström vikingarna horn i sina illustratio­ner till Tegnérs diktverk Frithiofs saga. Boken kom ut på flera språk och myten spreds.

Snabba illustrationer som får smälta in här med texterna, varsågoda.

 

 

 

09.08.2016 kl. 14:48

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 
Här är min lilla portal för mina funderingar.
Välkommen till min värld.


Vill du veta allt om mig?
Läs min lilla berättelse om mig:
HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.


Namn: Malin
Kallas: Malle

Ålder: 23

Utexaminerad: Kulturmontör

Pågående studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Från: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra "hem"orter: Houtskär, KimitoÅbo

   


Vill du skicka kärleksbrev?
malin.m.l.lundstrom@hotmail.com