Dagens citat

Huvudsaken är att jag vet vad jag vill. Huvudsaken är att jag vet vem jag är och vad jag har för mål och principer. Sen e de skit samma om ja lyckas förklara det till någon annan. Det är vetskapen om en själv som är den rikaste informationen. 

Att prata utan att bli avbruten. Här.

Publicerad 04.07.2017 kl. 19:56

fri

Jag nämnde tidigare att det händer mycket i mitt hjärnkontor och lite i min omgivning på grund av olika omständigheter. Detta är min förklaring.

Idag är dagen jag är fri för första gången på 6 år. Idag är också dagen jag måste klara mig på egen hand - hantera mina känslor och lära känna dem på nytt. Allt är en helt ny process och jag måste lära känna mig själv igen.

Vad syftar jag på?

Jo idag är dagen jag tog min sista tablett av antidepressiva preparat, som jag tagit av och på i över 6 års tid. I höst tog jag beslutet att jag vill försöka trappa ner och försöka arbeta med känslor som uppstår istället för att dämpa dem. Under en lång tid har jag nu trappat ner tills idag.

Det är lite läskigt att publicera sådan här information och sköra tankar. Men det känns som ett ordentligt avslut och en början på en ny epok då jag publicerar vad som händer i hjärnkontoret. Då andra kan få reda på det, då känns det på riktigt. Det är även enklare att informera via blogginlägg. Och kanske nån blir inspirerad till och med? 


Skölden som jag haft och som skyddat mig för både gott och ont är nu putsveck och känslor strömmar in. Både bra och dåliga. Jag funderar om det är så man skall känna, men jag vet inte - jag har inte känt på 6 år.

Är de här nervositet? Har jag ångest nu? Detta måste vara eufori?

Jag måste lära känna mig själv på nytt. Hitta vem jag är utan medicinen.

Jag har känt mycket under senaste tiden. Mycket bra känslor, men också mycket otäcka känslor. Känslor jag inte känner igen. Jag känner mig nervös ibland, jag känner mig obekväm ibland. I en lång period har jag inte känt och inte hanterat dessa känslor och kört på ändå.

Jag var trygg med att va superhjälten med känsloskölden som medicinen gjorde mig till, nu är jag naken och rädd för vad som komma skall.

Men jag vill ta tag i detta, jag vill inte förlita mig på substanser livet ut. Jag vill klara mig på egen hand.

Jag har ändå under nedtrappningen insett att det är mest oron för vad som komma skall som jag upplever och det som jag oroar mig för händer (oftast) inte. 

En orsak till varför jag började poppa piller förutom att jag inte kände livslust längre var att jag hade med hjälp av ätstörningar framkallat en otroligt stark social fobi, panikattacker och ångest överlag. Jag var med om hemska situationer, för mig, som traumatiserar mig ännu idag. Första gången det hände satt jag i ett klassrum. Jag kallsvettades, hyperventilerade, trodde jag skulle få hjärtattack. Ansiktet kunde man jämföra med en tomat. Det brände i mitt skinn på ansiktet och det dunkade i huvudet, jag kände svindel, jag mådde illa och jag kände en grym panik, jag ville springa - men min kropp var låst, jag vill ropa - men jag fick inte ur ett pip. Jag ville bort, jag ville smälta under jorden, jag ville inte att någon skulle se mig och jag ville inte finnas. Jag kände mig äcklig, Jag kände mig förnedrad. Jag kände skam. Jag var med om liknande situationer i affärer, då det var stark belysning, då det var trångt, då det var många personer på ett ställe, då jag skulle sova, då någon frågade mig något, då jag skulle svara på något någon frågade mig, då jag blev utpekad, då jag någongång fick all uppmärksamhet osv...

Men, det här berodde ju på min osäkerhet, mitt mående, min dåliga självkänsla, mitt fruktansvärda självförtroende, mitt dåvarande livs omstädnigheter.

Jag har inte dessa omstädigheter längre, men jag är fortfarande rädd för de där situationerna. Jag vill inte känna mig förnderad. Jag vill inte bli utsatt. Detta är något som oroat mig fruktansvärt mycket under nedtrappningen. Tänk om jag blir så som jag var förr, tänk om jag går tillbaka till noll.

Det har ju såklart inte hänt. Och egentligen vet jag att det inte kommer hända. Jag har utvecklats. Jag har hittat mig själv. Jag har byggt upp ett självförtroende. Jag är inte gravt deprimerad längre, jag har inte en ätströning längre, jag är inte omringad av oroligheter och jag har inte problem med familj och vänner längre. Men ändå känner jag oron. Bara för att detta är något nytt.

Men jag känner lycka, stundvis. Jag är så stolt över mig själv, och jag är så tacksam för de som stått vid min sida. Jag känner mig fruktansvärt redo för vad livet har att ge och jag vill tackla allt själv. Jag känner mig stark och jag känner mig medeten. 

Det här är min nakna sanning.

Just come at me

Molnig bild passar väl ganska bra in här

 

Publicerad 25.06.2017 kl. 14:53

mindfuleness + app + tips

Jag fick nys om en mindfuleness-meditations-app via en bekant och var först ganska skeptisk men ville ändå pröva. Jag har länge haft svårt att lyssna på ledd meditation (eller något liknande) i form av en långsam och låg röst som pulsar i takt med andetagen. Jag har som inte riktigt kunna ta det seriöst och fokusera på innehållet. Men jag har länge velat komma någonstans med min mediation och försöka utvecklas såpass att jag inte skulle behöva ledning utan kunna frigöra mina tankar på egen hand. Nu känner jag dock att jag ändrat inställning och insett att hur innehållet framförs inte är så viktigt för mig längre. Jag tar inte åt mig sättet informationen presenteras på utan endast innehållet. Jag är lite stolt över mig själv att jag kunna släppa taget av vikten av hur och i stället fokusera på vad.


Så, ja. Appen. Appen jag har testat en tid nu heter "Mindfuleness (app)" och var den populäraste i App store (tror jag). Jag gillar att mindfuleness har blivit såpass "inne" att det numera finns appar som hjälper en på traven. Detta gör ju tröskeln lite lägre.

Som en början får man delta I en fem-dagars-challenge och försöka hitta en stund varje dag att sätta sig ner och fokusera på andingen. Varje dag har olika fokuspunkter och syften. Efter det kan man fortsätta använda appen och med att ställa in tid och om man vill ha ledd eller icke ledd meditation med bakgrundljud eller inte. 

Man kan även ställa in i appen att få åt sig skickade inspirerande citat varje dag, vilket jag tycker är lite skoj. Påminner lite om Yogi tea's livs-citat på tepåsarna. 

Det negativa - men väldigt förståeliga är att om man vill komma åt mer information, en större variation av ledd meditation och kurser inom mindfuleness, så kostar det. Man kan bli premium-användare en slant i månaden eller en större summa en gång per år. Premium är något jag själv inte testat på och känner att jag inte kommer gå till någon sådan nivå vid denna tidpunkt utan jag nöjer mig med det som en gratis-användare kan ta del av. 

En annan kul grej är att varje gång man öppnar appen och allt laddar påminns man om att ta ett djup andetag och varva ner. Fokusera på andningen. Andningen är botemedlet för stress, ångest och oro. Bara man skulle komma ihåg att tänka på det varje gång man utsätts för någon sådan känsla. 

Publicerad 21.06.2017 kl. 21:25

Färglägga vardagen

Jag har en tendens att tänka att glaset är halvtomt istället för halvfullt. Automatiskt tänker jag negativt. Jag försöker träna bort det och det har blivit lite bättre. 

Under januari och februarimånaderna är många dagar väldigt färglösa. Det är grått. Det är slaskigt. Vårt klimat har ändrats och är inte alls samma vinterwonderland som det var då jag var liten. Eller så bor jag bara på fel ställe. Många dagar kan man inte se horisonten eller skillnad mellan himmel och mark. Dock har det har redan börjat lysa upp och det är defenitivt bättre än i början av januari, men jag fick ett tips på att försöka motverka att bli påverkad av detta. Som jag kanske har beskrivit förut är jag väldigt, väldigt väderpåverkad. Jag tror jag i allmänhet har lätt att bli påverkad av omgivningen och känslor. Vet inte om det är för att jag är skör eller om det är bara så vissa är. Men anyway.

Jag fick tipset att "färglägga min vardag".

Jahap, hur gör man det då?

Man kan ju tolka det lite som man vill. Men tolkade det så här:

Jag började med att dra ut mina målarböcker från bokhyllan. Att måla med färger och färglägga konturer kan vara meditativt och ger en lugnande effekt. På något sätt lär man sig att vara i nuet och på samma gång inkorporerar man färg. Jag har två stycken böcker att välja på beroende på vad jag känner för.

Den här boken köpte jag åt mig själv och mina bröder för nåt år sedan, då jag skrollade på Adlibris en dag ruvandes på en rabattkod.

Målarbok - Waldersten from Waldersten on Vimeo.

Den andra fick jag av min vän som julklapp. En målarbok hon själv aldrig använt och hon visste att jag gillar att klotta och måla i böcker så jag tog hand om den.


 

Dessa målarböcker är inte bara en färgläggning-innanför-kanterna-grej för mig. Det är ett utlopp för kreativitet och en inspirationskälla. Jag har ofta svårt att hålla mig till ursprungsmotivet. Min fantasi brukar skena iväg och jag tillägger citat, bakgrund, växter, ansikten eller likande. Mina målarböcker är en inspirationskälla samt ett sätt att vila mina tankar på.

Ok. Målarbok var ett tips.

Något annat jag har försökt mig på är att försöka ha levande blommor hemma, utöver mina kaktusar och aloe veror. Helst snittblommor. Helst nejlikor. Jag gillar mest vita nejlikor men för att försöka ta in lite färg här nu så har jag nu just ett par vitrödspräckliga nejlikor! Hehehe. Snittblommor är dyrt, så detta händer nog inte ofta. Det blev bara en liten belöning efter en dags storstädning.



En annan kul grej som hände då jag berättade för min vän om denhär vardagsfärgläggningen var att hon sken upp och böt bricka med mig i matkön. Hon hade fått en gul bricka som det inte finns så många av och jag hade en grå. "Så, nu får du lite färg" sade hon. Det var en fin gärning. Var det gärningen eller färgen som gjorde mig glad? 

Publicerad 17.02.2017 kl. 13:10

Runners high

Mina springturer har mer blivit som terapi än träning. Jag är ute och springer för att jag behöver komma iväg en sväng, låta tankarna sväva fritt och studsa fram genom skog och mark.

Jag har slutat bestämma rutt på förhand, jag springer så långt jag känner för stunden och dit fötterna råkar ta mig. Ibland blir det 3 km ibland blir det 23.

I skog och natur gillar jag bäst att skutta fram i. Det är där jag även känner att jag kan hämta lugnet. 


Tillslut försvinner jag från verkligheten och jag excisterar inte längre i min kropp. Jag känner ingen smärta utan jag studdsar fram i jämn takt. Ibland går jag igenom mig själv blad för blad och ibland finner jag ro på en annan plats dit tankarna tar mig, där känner jag mig trygg och de finns inget ont. Dit tar jag mig ibland då vardagen är för tung. Då kommer jag sedan tillbaka och känner mig lugn. 

 

 

Publicerad 02.06.2016 kl. 12:36

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 


Vill du veta allt om mig?
Läs min lilla berättelse om mig:
HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.


Namn: Malin
Kallas: Malle

Ålder: 23

Utexaminerad: Kulturmontör

Pågående studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Från: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra "hem"orter: Houtskär, KimitoÅbo

   


Vill du skicka kärleksbrev?
malin.m.l.lundstrom@hotmail.com