Sammanfattning av resa

I detta inlägg vill jag försöka sammanfatta upplevelserna och tankarna som framstod under en resa till Kroatien i augusti-månad. 

Till att börja med kan jag berätta att det här med att resa är något som jag länge fantiserat och drömt om.

Under min uppväxt var solsemestrar och längre resor något så långt från verkligheten. Min familj hade då väldigt dålig ekonomi och det räckte inte till extra upplevelser eller lyxvaror som utomlandsresor. Som ung var jag alltid så avundsjuk på mina kompisar som åkte till Thailand och Kanarieöarna hit och dit, fram och tillbaka. Vi hade aldrig råd.

Med det sagt tror jag även att det har fått mig att verkligen uppskatta de lilla äventyren som jag nu lyckats skrapa ihop till då jag blivit äldre (inte för att de som rest mer skulle uppskatta det mindre förstås, det är ju alltid från person till person). Det är så speciellt för mig. Så ovanligt och så spännande. 

Jag vill dock nämna att resa gjorde vi då jag var liten. Men på det sättet som fungerade för min mammas och pappas budget. Vi åkte bil till grannkommuner och åt picknik i parker. Vi åkte båt till ö. Vi tältade i naturen. Vi skidade eller skrann på isen och vi vandrade upp för fjäll. Nu i efterhand är jag så ypperligt tacksam för alla dessa upplevelser som jag fått som barn. Men jag har fortfarande så dåligt samvete över att jag inte förstod att uppskatta dem under tiden. Kanske var jag för liten att förstå, kanske var jag för påverkad av samhället. Då ville jag ju åka charter som "alla andra". Suck. 

Dessa upplevelser har förmodligen format det jag uppskattar under situationer då jag är på vift. Med att vända slantar och alltid jämföra kilopris har jag jag ärvt egenskapen att äta och leva förmånligt och hållbart. Speciellt då jag är på vift. Jag ser det inte längre som en börda. Men det är lätt att se tillbaka på något och påstå hur mycket annorlunda man ser på saken nu. Men jag försöker se det som något roligt. Att inte äta ute. Endast göra egen mat. Ha med sig stormkök och koka sitt kaffe på. Det blir som en extra upplevelse. Lite utmaning och överlevnadstrategi.

Via sociala medier och mina fantasier har jag fått en romantiserad och lite förvrängd bild av hela reseriet. Visst är det roligt, spännande och underbart. Men det är också (för mig) energikrävande, en eventuell stressfaktor och risk för psykisk obalans (pga. förändringar av rutiner m.m.).

Budget

Som vi alla vet växer inte pengar på träd. För att ha möjlighet att åka på resan försökte vi resa så förmånligt som möjligt. Det blev en resa på budget. Inte bara till och från, men även under. Här efter följer några tips som vi upptäckte hjälpte hålla resan förmånlig. 

Tips

  • Förmånligt flyg är möjligt att hitta tillräckligt lång tid på förhand. Förmånskort där man kan samla poäng som ger flyg-credits kan även underlätta slutsumman*
  • Någon att splitta konstnaderna med är ju alltid en fördel om man har den möjligheten
  • Airbnb kan vara väldigt förmånligt speciellt om man (IGEN) kan splitta kostnaderna med någon, annars tror jag att man skulle kunna satsa på hostel med flerbädds-rum
  • Handla och tillred egen mat (även kaffe, mellis och fika)
  • Undvik att shoppa turistsouvenirer (onödig konsumtion och kommer ändå inte användas då man väl kommer hem)
  • Försök att ta sig till fots (upplever omgivningen mer på det sättet) så långt som möjligt eller lokaltrafik vid längre förflyttningar
  • Upplev på egen hand/tillsammans med lokalbor istället för att betala för "tours"
  • Fråga lokalbor (t.ex din airbnb värd) om tips att göra, vilken affär billigast osv. Guldvärda tips kommer oftast från de som redan är bosatt där du reser
  • Betala förflyttningsbiljetter (flygbuss, båt, färja) på förhand via nätet. Det brukar ofta vara billigare online

*Jag känner mig lite som en hycklare då jag skriver om tips för att sänka priset på flyg när jag egentligen inte alls skulle vilja att vi skall börja flyga mera med tanke på vårt klimat. Men samtidigt önskar jag att alla skulle kunna ha den möjligheten. Så tudelad? När att flygresa och att besöka ett annat land kan vara en lyxvara som är väldigt extraordinär (eller helt omöjlig) för någon som inte har den möjligheten flera gånger i sitt liv, kan samtidigt de va vardag för andra. 
Men att flyga fram och tillbaka korta rutter är något vi alla bör minska på. Vi vill ju ta oss fram till destinationen och i många situationer är flyg det bekvämaste färdmedlet. Vem skall vi skylla på då? Vi är alla problemet i klimatfrågan. Ska vi sluta resa helt och hållet då? Att åka till ett annat land är en fantastisk upplevelse men även ett privilegium. Jag vet egentliget inte svaret till detta. Men jag tycker det är viktigt att tänka på. En tankeställare som alla kan ta i beaktande. 

Intressant läsning angående ämnet från förra veckans Hufvudstadsblad

"Priset för min solsemester är en misslyckad skörd, en översvämning, ett oljeläckage. Jag är medskyldig, jag har blod på mina händer."

(Ett flygplan kommer lastat med skuld, Hufvudstadsbladet)

Om man har den möjligheten att byta omgivning och miljö någon gång tror jag att det kan göra gott för en. Att se nya intryck, utvidga ens verklighetsbild, träffa människor och lära sig av olika kulturer och länder.

Sen vill jag ju såklart också tillägga att man behöver ju inte alls flyga för att resa. Man behöver inte heller resa långt bort för att uppleva något nytt. 

Så, varför just kroatien?

Som jag nämnde var vårt äventyr på budget och vi ville komma undan så billigt som möjligt för att jag skulle ha möjlighet att ens följa med.  Eftersom vi var öppna för vad som helst för resemål och nöjda med att bara få lite nya intryck kom vi överens om att ta det billigaste vi hittade till ett ställe vi inte besökt, detta blev då Kroatien (Dubrovnik). Vi hade aldrig egentligen hört så mycket om landet och tyckte det skulle bli spännande resemål

Nu då jag diskuterat resandet i sig går jag över till mina upplevelser under denna resa. 

Vad ville få ut av resan

Hade jag några mål med resan?

Ett mål som jag inser nu i efterhand är att jag ville växa som person och utmana mig själv.

Jag utryckte mig så här på Instagram påväg till Kroatien.

"Min resa betyder för mig intryck, insikter och upplevelser. Att få känna sig ensam utsatt och vilsen. Att få känna sig självständig stolt och exalterad. Att utmana sig. Dra på gränserna, gå utanför comfortzonen. Möta människor. Att uppleva tillsammans. Att dela med sig. Att betrakta."

Men också innan resan bar av stapeln fantiserade jag och planerade way too much (det är något som kommer med på köpet att bara vara mig). Jag har en tendens att bli FÖR ivrig och FÖR entusiastisk. Jag hör tips, jag vill också! DIT och DIT och HIT och DIT.

Nu i efterhand inser jag att bara vara på ett nytt ställe gör mycket för mig. Att se och uppleva. Jag blir lätt umattad av nya intryck och möten, så jag vill lära mig att varva ner med alla tusen planer som ändå inte alla kommer uppfyllas.

Så här utryckte jag mig på Insta:

"Ibland Måste jag sätta mig själv till rätta och få mig att lugna ner mig. Jag har lärt känna mig såpass mycket att jag vet att jag blir lätt FÖR ivrig. Får för många visioner. Vill så mycket. Testa på det här. Göra det här. Vandra hit. Vandra dit. Nya intryck. Det blir så mycket sen som lagras på en to do list att det Inte alls blir kul längre. Det blir måsten. Då jag reser blir den här egenskapen värre. Jag glömmer lite bort var jag e just nu. Utan tänker sen. Här sitter jag i Kroatien med fantastisk utsikt och äter middag, men så sitter jag och planerar vandringar i lappland. I höst. Va har ja för fel? Ja får dåligt samvete över att jag inte hinner uppleva allt jag vill? Varför vill ja så mycket? De e ju galenskap. Nu ska ja jäklar sitta här å njuta av mitt kaffe allt för länge. Ibland blir man ju bara upprörd på sig själv å sina tendenser. Ja e ju trött. Jag blir ju trött av att flänga. Speciellt nu på resa. Allt är nya intryck. Jag vet ju att ja behöver ladda batterierna ibland. De måste jag ju också acceptera. Men ibland förtränger ja de. Det är kanske ok att "slösa" en dag av resdagarna på att ta de lungt. No ska man va galen alltså."

Angående att besöka en turistort.

Innan resan förstod jag att Dubrovnik är en turistort och att det förmodligen kommer att vara mycket människor på samma ställe. Men jag förstod nog inte vad turistort betydde innan jag såg med egna ögon.

Brac - Bol

Så här skrev jag på instagram:

"Det har varit en intressant upplevelse att besöka ön Brac utanför Dubrovnik. Men med det vill jag även säga att detta ställe är inget för oss. Man måste nog bevittna en turistort med egna ögon för att förstå vad en begreppet turistort innebär. De går int och jämföra med Helsingfors, eller hela Finland för den delen, hop on hop off bussar eller gruppvandringarna i centrum. Det här är next level. Låt mig förklara. 

Det är äckligt hur vi turister har tagit över ett samhälle. Vi ha kommit hit och förstört deras landskap. Det är mera hotell än lokalbefolkning. Det ligger parasoll och solbäddar varje kvadratmeter längs stränderna. Folk ligger och friterar sig själva i solen från morgon till kväll och missköter sin hy. Vi turister kommer för att bli uppassade av ortsbor. Sitter på uteserveringen och domenderar. "Unnar sig". Stränderna är överbelastade. Alla turistattraktioner och turistturer. "Gör det här" , "gör det här", eller "båda för det här priset". Vi tycks ha tappa förmågan att underhålla oss själva då vi är på semester. Man kan tydligen inte uppleva Bol (byn) som den by som den är, utan man skall hoppa studsmattor och leka i plastparker som flyter i vattnet. Priserna här är skyhöga. Gatorna förstörs me neonfärgade skyltar med "tour", "buy this, buy that", "souvenirs", "sightseeing", "tourist info". Jag kan ju int sitta här och säga att jag är så mycket bättre själv, jag är ju här. Men jag inser. Jag försöker. Jag lär mig. 

Vi som är sådär lagom folkskygga fick avsmak för detta. Vi fick vandra i timmar för att komma bort från mängderna. För att njuta av lugnet och betrakta naturen utan massa grillade kroppar som tog över...

...Vi gillar mycket mera lilla byn Srebreno i fastlandet där vi var innan. Det var lugnare. Mindre folk. Trevligare stämning. Mindre turist-boom. 

Och sen åter igen. Detta är ju helt kallt från mitt egna perspektiv och vad jag vill få ut av en resa. Sen har jag ju inte fördjupat mina funderingar med att tänka på om den här turismen är ekonomiskt bra för samhället eller ej. Men det måste ju finnas någon gräns för allt, eller?"

"Efter att ha forskat lite fann vi ett sätt att komma bort från mängderna. Till havs. Vi bestämde oss för att att hyra kajak (lite besviken var jag då ja insåg att de va plastbaljor och int "vanliga" kajaker, men de funkade nästan lika bra ändå) och begav oss långt bort från all mänsklighet. Det var tungt och varmt. Men en utmaning. Vi fick samarbeta och röra på oss tillsammans. Att glida fram genom vattnet var så lugnande. Ja har aldrig haft ro att ligga på en handduk och fritera mig i solen. I stället föredrar jag att aktivera mig i solen, om ja skall vara solen. Skugga är underskattat btw. Älskar skugga."

Old Town - Dubrovnik

Så här utryckte jag mig om upplevelsen på Instagram:

"Vet int riktigt hur jag skall sammanfatta min upplevelse i gamla staden i Dubrovnik i Instavänlig längd. Som jag berättade i min story blev jag chockerad av mängden människor jag bemöttes av då vi anlände. Det var inte antik arkitektur jag möttes av. Det var människor. Turister. I mängder. Det var det enda man såg. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så där populärt att besöka den gamla staden, som förövrigt blivit övertagen av Game Of Thrones souvenirshoppar, turistvandringar och skyltar. Till och med seriens charm försvann efter att bevittnat detta. Visst är det spännande att mycket av serien spelats in på denna plats. Men då man faktiskt genuint är intresserad av antik arkitektur och kulturhistoria blir man paff. Det var helt enkelt för många intryck på en gång. Det fanns ingen charm kvar i staden. Som såklart nog är väldigt vacker, men så utnyttjad. Turistexploaterad. Sen igen vet jag inte riktigt vad jag lever i för utopi där jag tror att jag skulle vara enda som är intresserad av att besöka detta. Ibland tror jag att jag själv inte förstår hur denna värld fungerar. Vad trodde jag egentligen. Det är högsäsong. I turistort. Jag måste nog inse att jag är en naiv jävel. Men jag kan ju inte undgå mina känslor. Jag kände såklart lite besvikelse. Efter att ha varit så ivrig till att inte alls kunnat uppleva i lugn och ro och gå vart jag ville utan att bli nertrampad eller titta in i byggnader för de var för fulla. Då man är lättdistraherad och folkmängder ger en underliggande stress där man lite tappar sin inner zen. Då blir det inte riktigt som man tänkt. Såklart är jag tacksam för upplevelsen. Inte skulle jag ha haft denna insikt annars."

Jag vill inte bli missförstådd som att jag skulle vara besviken. jag hade inte många förväntningar på det sättet. Dessa insikter och upplevelser värderar jag väldigt mycket och bidrar till att utvecklas. Vi har någon förvrängd uppfattning över att en resa bara skall vara guld och gröna skogar. En resa är både upp och ner, och det är det som gör det till en så rik upplevelse. 

Människomöten

Denna kategori är något som varit väldigt givande under resan. Först och främst att inte kommunicera på sitt egna modersmål är alltid en utmaning. Man tror själv att man är sån expert på engelska, men sen då det gäller så går det inte alls lika flytande som man tänkt sig. Det tar ett tag att komma in i flowet.

Airbnb

Vår värd på första boendet hyrde ut flera rum i sin familj hus och var väldigt trevlig. De bodde själva på översta våningen. De svarade glatt på alla frågor vi hade om området och gav lokala tips. Värdens bror skjutsade eoss till och med till startpunkten för en vandringsled upp för ett berg, som själv var en vandrare, och var entusiastisk över att vi var intresserade att bestiga berget. En av våra rumsgrannar var ett par från usa och vi hade långa diskussioner om skillnaderna mellan våra land. Vi berättade om gratis sjukvård, skolgång och mycket mer medans de chockerat spärrade upp ögonen och berättade att ta blodprov kunde kosta 500 dollar och ena som spenderat några nätter på sjukhus hade räkning på 15000 dollar (med försäkring). De berättade om deras politik och almänna tankesättet "if you cant afford it you dont diserve it" . Sen gick det vidare till politisk historia och hela samhällsuppbyggnaden i Amerika. Ena var yogainstruktör (ocertifikerad) som skulle nu under sin resa (de skulle fortsätta till afrika och sen australien) ta certifikat, vilket var väldigt inspirerande.

På vårt sista boende var värdarna ett äldre par och enes mor (gammal dam, pratade ingen engelska) som var ytterst vänliga (dåliga på engelska) och så omtänksamma. Det förvånar mig hur långt man kan komma utan att kunna varandras språk. Den äldre mamman  var så mån om att varje dag komma me skatter från trädgården (vindruvor, plommon, tomater) åt oss. Jag var så tacksam och försökte lära mig några ord på kroatiska så jag kunde uttrycka tacksamheten med några få ord. Historielektionen vi fick av ena värden medan han körde (!!) oss till flygplatsen då vår resa var slut.  Historia om krig och landets betydelse under romarriket. Om gränserna och olika religioner på samma plats. Det var så fascinerande.


Källor

Ett flygplan kommer lastat med skuld, Hufvudstadsbladet. Tillgänglig: https://www.hbl.fi/artikel/ett-flygplan-kommer-lastat-med-skuld/ Hämtad 27.8.2018

01.09.2018 kl. 10:30

Back On Track

Nu kände jag att det var dags. Jag är tillbaka. Back on track.


INNEHÅLLS VARNING: Undvik att läsa detta om du på något sätt triggas av dessa ämnen: Psykisk ohälsa, Depression, Självdestruktivitet, Ångest, Självanalys, Personligheter, Självhjälp, Identitet, Förvirring och Ätstörningar.


Har du sett den animerade Disneyfilmen "Inside Out"? Filmen som handlar om känslorna glädje, ilska, avsky, rädsla och vemod. Känslorna visualiseras som figurer i hjärnkontoret. Glädjen hamnar på villovägar och de övriga känslorna kämpar med att hålla personen, vars hjärnkontor de fungerar inuti, i skick.

Det är ungefär så jag visualiserar det som pågått inom mig i snart ett decennium. Glädjen är på villovägar.


Låt mig förklara

Vi har ju alla fullt upp med våra egna liv, och här kommer ännu en till livshistoria om ännu en person. Men. Man är ju bara människa.

Kanske just du tycker det här är givande, kanske till och med intressant. Jag är ju ingen speciell. Men det är kanske det som är grejen. Jag är precis som alla andra.

För att öppet skriva om sig själv har jag bara släppt taget om känslorna kring det. Distanserat. Det är bara bokstäver på papper. Ord i meningar. Meningar i kapitel. Kapitel i en bok. Bok i en bokhylla. Eller nåt liknande. Vi måste sluta skämmas över vårt mående. För de e ju de ja gör. Skäms. Skrivandet och förtydligandet av ens jakt på jaget i form av ord är terapeutiskt för mig. Det är även skapandet i sig som är tillfredställande. Att skapa text. Bokstäver. Ord. Meningar. Kapitel. Innehåll.


De här blir en lång historia. Hämta popcorn om du tänker läsa.


Jag har ett behov att förklara mig. Berätta om hur jag mått, vad som hänt, hur det varit, varför jag betett mig som jag gjort, varför jag inte hänger på. Men jag gjorde aldrig det. Vet de vart jag blev av? Tror de att jag ignorerar, är sur, är lat eller inte bryr mig? 

Vad säger man ens till någon som man inte kontaktat på ett halvår, ett år... Kanske de heller aldrig undrade? Var jag någonsin viktig. Ni ser. Självförtroendet är ännu under bearbetning. Sen rinner allt ur sanden och man vet inte riktigt var man skall börja.

Det här behovet att förklara har ju sitt ursprung från något. Är det känslan av att betyda något för någon?  Ha en mening eller vara viktig?

Jag vill berätta. Men gör det ej. Jag vill förklara. Men gör det ej. Detta behov i att förklara sig växer sedan bara mer och mer ju längre jag lever i en ytlig lögn och aldrig faktiskt delar med sig. Sen känns det som det är försent. Och jag bara försvinner. Isolerar mig. Det känns meningslöst. Det är inte värt att börja förklara. Behövde jag ens någonsin förklara? 

Bekräftelse?

Jag tvekade länge för att publicera saker. Att blotta mig själv. Var det för uppmärksamhet? Var det för nån svag dröm om att bli rik influencer? Var det bara för att, igen, förklara. Var det för at jag älskar skapandet. Skrivandet. Har jag något att säga? Det som gjorde att jag fortsatte en tid till var för att jag hade en fascination för att samla "mig" på ett ställe. Mina tankar och funderingar. Mina bilder och idéer. En slags plattform för mig att hitta tillbaka till mig då jag går på villovägar. Är det nån narcissistisk fascination eller bara en förvirrad själ?

Jag är egentligen bara en liten fjärt i universum. En helt vanlig person mitt i smeten. Ingen märkvärdig. Jag är din vän. Din granne. Din mamma. Din syster. Jag är du.

Jag har alltid haft en fascination för människors beteende, de sociala djuren. Men alltså, jag är ju inte någon Jung, Freud eller Nietzsche direkt. Vem de nu var. De var ju sist och slutligen vansinniga vita europeer. Jag har alltid haft intresset och det blivit lite av en hobbyverksamhet. Jaget. Psyket. Beteendet. Människorna.


Var har hon varit då? Kanske någon undrar. Kanske inte. Ingenstans är mitt svar. Absolut ingenstans.

Senast jag skrev just här, var ungefär just precis innan ja sjönk ner i den djupa, mörka gropen igen. Ganska ordentligt också. Eller alltså gropen har jag varit i i ett decennium. Men receptbelagda substanser har fått mig att klara av vardagen. Skapat illusionen av att vara uppe ur gropen.

Jaja ja kan sluta använda metaforen GROPEN. Jag. Är. Kroniskt. Deprimerad. Punkt. Eller står det på pappren. Fast kroniskt kallas det om man lidit av det en längre period. Ibland mår ja ju bättre och ibland sämre.

Kronisk. De som tycks beskriva hela mitt framtida liv. De låter som något jag kommer leva med hela mitt liv. Ja vill tro nåt annat. Jag tror det finns en underliggande orsak. Eller? Men man får inte mycket hopp från sjukvården. Eller är det redan där i namnet det redan är fel. "sjuk"vården... Vi vårdas bara då vi är "sjuka", men inte före vi blir och efter vi varit. Vem som helst skulle nog ge upp litegrann om en får höra "du måste vara bredd på att du måste förmodligen äta medicin hela ditt liv" och sen händer inget annat än att man kan komma och prata av sig nån gång i månaden. Då man mår dåligt, mår man för dåligt för att orka bearbeta psyket, då man mår bra, mår man för bra för att komma in på allmän terapi. Handlar allt bara om pengar i vårt samhälle? Vad har hänt med vår system? Har människan tappat sitt empati, sin sympati, sin civilkurage. 


Det har varit svårt för mig att förstå att depression är en sjukdom, och inte bara att jag är lite koko i huvudet. Nog för att jag nu är lite koko också men... Jag försöker måla upp liknelser med andra sjukdomar, för att inse att piller ibland kan vara enda lösningen.

Diganos. Va är det egentligen. Identifierar de mig? Som person? 

Anorexi
Ortorexi
Hetsätstörning
Blandätstörningar


Depression
Ångest
Social ångest
Panikångest
Kronisk depression

Där var det. Så nu kan vi fortsätta.


Orden som ja länge trott definierat mig som person. Som jag nu insett att inte är mer än bokstäver på papper. Behöver man ens en definition? 

Jag har levt på antidepressiva sedan jag var 15. Happypills som jag brukar kalla dem, för att försöka förvränga vad de egentligen är. Distansera.

Jag har några gånger under den tiden försökt avsluta medicineringen.

Jag har på mina äldre dar... >>ja nu sitter alla som är äldre än mig och skrattar hånfullt till att lilla Malin beskriver sig själv som gammal. Så har det egentligen ofta varit. Dendär åldern har på något sätt spelat så stor roll. Om jag umgåtts med någon äldre så..."vet jag ingenting om livet ännu", "du får se sen då du blir över *en viss ålder*" och så vidare. Jag menar vad har ålder egentligen att göra med ens livserfarenhet. Åldersdiskriminering i allmänhet är något som triggar mig - "du är för ung för detta jobb, du behöver mer erfarenhet", ja men ge mig erfarenheten då!? Okej, nu lugnar vi ner oss och kommer tillbaka till ämnet<<. Ja tycker att "på äldre dar" är ett roligt uttryck. Ok, så var det med det.

Jag har på mina äldre dar insett att jag värderar det naturliga nåt så ofantligt. Det har smugit sig på sakta men säkert under tiden jag experimenterat med att på ett naturligt sätt få bukt på min psoriasis i hårbotten.

Om du inte är insatt är psoriasis:

Jag har alltså då märkt att ju naturligare och renare jag är inifrån ut,  desto mer kontroll har jag över sjukdomen. SAMT märker ja av så stora skillnader med naturligt leverne och psykiskt välmående.

I och med det naturliga har jag haft svårt med att acceptera att jag behöver gå på substans för att må bra. I och med detta -> mitt behov att avsluta... Jag ville kunna uppnå ett substansfritt leverne. Vara naturlig. Ren. Pure. Är det så mycket begärt att man skall må bra av sig självt?

Och jag har kämpat. Jag har gjort allt för att klara mig på egen hand. Kämpat. Jag har tagit hand om mig. Jag har tränat och motionerat. Ätit rent och naturligt. Jag har utmanat mig själv. Jag har sovit tillräckligt. Jag har mediterat.

Men sen sist och slutligen orkar man inte kämpa för att må bra. Man vill bara vakna och vara redo för dagen.

Det är en helt annan upplevelse att göra alla dessa aktiviteter ovan för att börja må bra eller utöva dem när man mår bra, för att man mår bra. Tvånget försvinner och man börjar njuta.


Identitetskrisen. 1 & 2.

Något som gjorde det svårare för mig att hantera happypills och icke var att jag inbillade mig att jag var två helt olika personligheter med och utan.

Jag fick för mig att det positiva och energiska jaget som jag blir då jag går på medicin (läs: mår bra) inte är jag. Det är något som kommer i pillren. En personlighet intryckt i de små kapslarna. Det stämmer ju såklart inte. Men man får ju lite vanföreställningar sådär nu som då.

Gjorde pillren mig till den där bättre, roligare, gladare personen? Vem var jag utan dem?

Jag insåg sedan att den där bättre personligheten finns inom mig. Det har alltid funnits där. Den är bara gömd. Den visar sig bara mer då jag mår bra.

Om jag tänker tillbaka har de ju alltid funnits där. Alla sidor. I min barndom. Jag hade den kreativa, spralliga, energiska och entusiastiska sidan. Som har så mycket passion för allt och vill alla för väl. Det kommer inte levererat i ett piller. Men jag har också den lugna, inåtvända, analytiska och filosofiska personen i mig.

Men att  jag skapar dessa personer är ju någon slags försvarsmekanism för mig själv tror jag. Att distansera mig från den jag är då jag mår olika saker. Försvara mina beteenden kanske? Det är ju förstås inte olika personligheter. Allt hör till samma. Jag. MEN det är bara vissa sidor som visas beroende på hur jag mår. Båda delarna finns alltid där. Men visar sig mer eller mindre vid olika tidpunkter den andra sitter där i bakhuvudet och avvaktar.


Anpassad

Då det går en lång tid sedan man känt genuin lycka och tillfredställelse, glömmer man bort vad det är och hur det känns. Man anpassar sig till nuet man har. Det blir ens normala.

Att inte känna en mening med något.
Att inte ha intresse för det som vanligtvis intresserat en.
Att gråta om kvällarna fast man inte riktigt vet varför.
Att sluta gråta för känslor slutar existera.
Att sluta kontakta folk.
Att sluta bry sig om folk.
Att isolera sig sakta men säkert.
Att se negativ på allt.
Att glömma bort att det finns positiva tankar.
Att va irriterad.
Att vilja va i fred, fast ändå inte?
Att ha kort stubin
Att känna sig ensam
Att meningen med allt man gör försvinner.
Att man tomt stirrar ut i intet och ser ingen mening att stiga upp ur sängen.
Att känna sig tung, dåsig och äcklig. Äckel. Äcklet.
Att känna sig värdelös.
Att va trött. Så trött. Så trött.
Att kroppen värker
Att huvudet värker
Att vandra i en oändlig dimma
Att vara osynlig

Det blir ens normala.

Det är därför det brukar ta så länge för mig att inse att söka hjälp. Igen.

Man vill ju tro att man skall känna igen varningssignaler då man levt med detta hela sitt hittills vuxna liv. Nog känner man egentligen igen dem. Men man ignorerar dem. Man vill inte tro att det är sant. Inte igen! Jag som just tagit mig ur gropen. Man vill inte inse att man är på botten igen. Bara den tanken är redan utmattande.

Då jag blir psykisk sjuk blir jag även fysiskt sjuk.

Det kan börja med förkylning. Men sen ger mag- och tarmsystemet upp. Sen ger immunförsvaret upp. Sen får jag flare-ups från psoriasisen som sen även läggs märke till i leder, knä och kropp. Allt sitter ihop. Allt blir en enda smörja. Ja smälter till en hög i soffan. Tar mig inte upp längre.


Självförakt

Trodde jag det skulle leda till selflove om jag tänkte negativa tankar om mig själv innan jag ens tittade upp från golvet in i spegeln? Va trodde jag det skulle leda till då jag ställer mig framför den silvriga reflekterande ramen och tänker. Äckel.

Jag inser sedan. Jag förvärrar ju allt själv. Skapar jag min egna depression? Sätter jag mig i en ond cirkel? 

På Youtube såg jag ett videoklipp på Sadhguru som föreläser om "Insight into depression"

 

"If you are capable of causing depression to yourself, you are able to generate substantial amount of intense emotions and thoughts, but in the wrong direction"

"So you are strong enought to cause depression to yourself, unless you are pathologically ill which is just a small number of people, rest are all self-created"

"The line between sanity and insanity is very thin, people keep pushing it."

Det fick mig att tänka. Orsakar jag detta själv?


Bekräftelse

Jag har alltid haft svårt att veta var jag har vänner och bekanta. Jag lyssnar på dem, visar empati, engagerar och intresserar. Men öppnar aldrig upp mig själv "för jag betyder inget", "de har fullt upp med sitt". Självförtroendet kommer förmodligen i samband med måendet. Sitter det till och med i arvet att ta andra i första hand för en själv? Från min mor? Min mormor? Att fokusera på andras viljor och önskningar och gömma sina egna. Vi påverkas ju av våra nära. 

Det är därför jag alltid känt mig avlägsen. sist och slutligen ensam. Vänskapen har blivit att handla om den andre. Men jag har orsakat det själv. De är ju i och för sig ett väldigt martyriskt beteende. Men det är väl så min vänskap fungerat. Eller rättare sagt inte fungerat.

I efterhand har jag insett att jag har tagit an mig någon slags inövad anpassningsroll till att gå vidare utan att ge ifrån mig.


Bakgrund uppväxt

Min uppväxt spelar stor roll i vad jag blivit. Vad är det som hänt under uppväxten. Något som jag tror påverkat den jag är idag är alla förflyttningar som barn. Det tär på en att flytta. Vilket jag först inser nu långt, långt efter. 

Jag tog på mig någon slags roll. Jag anpassade mig till den nya situationen. Skapade ett engagemang. Tog en roll som ansvarstagande. Det var mitt sätt att socialisera. Jag var redan automatiskt inställd på att stänga av när som helst och fortsätta till nästa ställe. 


Förlåtelse

Att förlåta någon som inte bett om förlåtelse är svårt. Någon som gått vidare utan bekräftelsen. Att själv sedan förlåta för att kunna gå vidare. Hur gör man? 

Att förlåta sig själv är ännu svårare. För sina tankar om sig själv. För sitt beteende. För hur man behandlat andra och sig själv.


Vuxen

När går man ens från ung vuxen till vuxen? Kanske jag inte ens kan kalla mig vuxen ännu?

Men det känns som jag har lämnat allt det där bakom mig. Då jag ser tillbaka ser jag en annan person. Jag förstår också hennes beteende. Jag förstår varför. Men jag jag kan inte låta bli att tycka synd om henne. Lilla Malin. 

Back on track

Jag fick lov att börja från början.

Ni förstår. Vad som helst som inte var negativt och som jag kunde till och med tro på. Åtminstone försöka tro på.

Och det går långsamt. Lite i taget. Steg efter steg. Och jag kämpade. 

Men här är jag nu igen. Jag var fast i dimman en längre period. Men nu har jag stigit över gränsen tillbaka. Nu är jag back on track. Jag lever igen. Lever ut menar jag. Inte bara överlever. Jag har börjat ta mig själv i första hand. Följa mina drömmar. Jag känner entusiasm igen. Jag vill upptäcka. Jag vill uppleva. Jag känner passion. Jag känner igen. Jag har känslor igen. Jag hoppas detta kan vara för evigt.

Och kanske. Kanske jag kan komma till förståelse att ett piller om dan håller doktorn borta från stan

Jag är alltid orolig för sen. Men jag vill njuta lite nu. Bara leva lite först. 

Det här blev en enda röra. Kommer man någonsin förstå sig på sig själv? Det är ett evigt mysterium.


Källor

Psoriasis, 117. Tillgänglig: https://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Psoriasis/ Hämtad 26.06.2018

Psoriasis, Mediespråk. Tillgänglig: https://www.mediesprak.fi/sprakrad.aspx?id=536#.WyilJaczZ3g Hämtad 26.06.2018

27.06.2018 kl. 11:26

Midsommarminnen

Midsommar har blivit mer och mer en familjefest under åren. Många familjemedlemmar är lediga och passar på att ta tid att träffa varandra på gemensam ort. Detta brukar vara lite knepigt eftersom vi alla är bosatta på olika orter. Men i år lyckades alla syskon träffas på Åland hos min far! 

Det var en kort midsommarresa till kobben för att träffa familj och ett skönt avbrott från Helsingfors-luften. 

Under min vistelse knäppte jag några bilder med min telefon. Det här är vad som fastnade. 


Påväg till Åland passade vi på att lyxa till det och ha en avslappnande sysselsättning medan man väntar på att anlända, så vi betalade in oss på bad-spa. Vi brukar göra det ibland, för att slippa spendera resan i obekväma stolar eller trånga cafén. Högst upp i en bubbelpool eller ångbastu med utsikt över havet är helt okej sysselsättning.

Väl framme på kobben åker vi direkt till min sambos-familjs-sommarstuga där vi tände brasa och somnade framför elden på en madrass på golvet. 
Efter att sovt gott och vaknat utvilad var detta vår morgonutsikt. Det är någonting med lantluften. Jag sover så gott. Det är så lugnt och stilla. Det kom passligt med en ordentligt utvilad natt, för på sistone har jag inte sovit bra. Jag har vaknat ofta och kännt mig rastlös i kroppen. Nu slocknade jag direkt jag lade ner mig och vaknade då jag var utvilad. Efter vi vaknat till körde jag och sambo mot Eckerö. 
Midsommarafton firade vi i Eckerö med min farsa och kompaniet. Lillebror och far hjälpte till att lyfta stången och jag stod med resten och kollade på. Efter det kände vi oss rejält hungriga så vi åkte hem till farsan och började härja i köket. Jag och sambo hade tagit med lite växtbaserat som ett fräscht alternativ till den "vanliga" midsommarmaten. Vi rörde ihop majsbiffar, växtbaserad skagenröra och tzatziki. 
På terrassen med utsikt mot havet käkade vi till solnedgång. 

Tänk att vakna till den här utsikten varje morgon. Jag är nog lyckligt lottad att vara inblandad i vår lilla blandfamilj!

Vi får ju absolut inte glömma de viktigaste! Sådana här bilder fanns det mest av på min telefon. Säkert 200 stycken. 4 små kattungar hade kommit till världen och de sprang omkring och härjade hemma hos farsan. Jag ville ta hem varenda en. 

Så småå!

Så lekfulla!

Det var ungefär det jag sysselsatte mig med på midsommar. Familj och kattungar. 

Det här blev ett mer "vad jag gör/gjort" inlägg, lite annorlunda mot vad jag annars brukar filosofera om. Men bra me lite variation också, hehe. 

Tjabba!

01.07.2017 kl. 10:36

"sommarlov"

Ahh. Inga närstudietillfällen längre. Nu är jag fri. Nästan. Några inlämningsuppgifter kvar och lite sommarprojekt på gång. Men annars är det klart för denna termin. Halvvägs genom nudå. 

Varit i studiebubbla den senaste tiden och börjar sakta men säkert titta ut igen och uppleva världen. 

Jag har många funderingar på lager och vill samla dem här i mitt lilla online-krypin. Jag gillar att formulera mig och sätta ord på mina tankar - men har inte hittat ro för att sätta mig ner för att skriva något och heller inte känt att jag haft något intressant att publicera. Ibland blir det så. 

Mitt humör har varit ungefär som vädret senaste tiden - ibland snö och hagel ibland 15 grader och sol. Men, jag har i alla fall äntligen kommit igång med min springning igen, som jag försökt nu i ett havt år utan framgång. Det är jag glad för. Det går dock lite trögt ännu och är lite väl tungt ännu. Det är jobbigt att inse att man inte är i samma form som man var förut. Inser att kondition är något man måste upprätthålla med kontinuerlig träning och inte förvänta sig att man springer lätt 20 km efter halv års paus. Nej det blir fyra-kilometers rundor med träningsvärk så in i norden efteråt. Inte så hjälpsamt för motivationen, men det är ju ganska självklart att formen förändras. Jag är ju bara människa, trots att jag skulle kunna vara katt i stället. 

Men tack och hej för den här gången, jag tittar väl in snart igen. 

16.05.2017 kl. 17:15

senaste nytt

Senaste inkomna sms?

"Vikariatet bekräftat"
Hoppar in som eftisledare lite nu som då och får sms när jag behövs, vilket jag gjorde idag. 

Senaste selfien?

Senaste presenten du fått?

En muminreflex av damen ovan till höger. Förmodligen för att hon avskyr mumin. Ja tycker mumin e ganska chill å så. 

Senaste smeknamnet?

Malle(?)

Senaste musikupptäckten?

"Handlar du på mathem"
.. Upptäckt och upptäckt... en reklamjingle som int slutar spela i mitt huvud. 

Senaste personen du sovit bredvid?

Sambo

Senaste cravingen?

BRÖÖÖÖÖD!
Är så sugen på smörgås. Brukar drömma om reissumies "tosi tumma". Men "kan" ändå int ät de för de är gluten i de. The struggle is REAL.

Senaste sporten du utövat?

Promenix.

Senaste klädinköpet?

Rosa tskjorta....Rosa har aldrig varit någon favoritfärg och det mesta jag har på mig är svart eller grått eller någon mörk vinröd färg. Men fick impuls i affär och kom hem med en rosa tskjorta. Men den e cool. Så nu traskar jag runt i rosa. Heh. 

Senaste roliga historian?

Jag brukar alltid höra lite roliga historier nu som då, men nu då jag borde återberätta någon får ja blackout. Kommer inte på någon nu. Synd. Den roliga historian skulle säkert varit rolig att höra. 

Senaste personen du träffade?

Sambo igen här hej. Det blir lite så då man bor tillsammans. 

31.03.2017 kl. 17:20

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 
Här är min lilla portal för mina funderingar.
Välkommen till min värld.


Vill du veta allt om mig?
Läs min lilla berättelse om mig:
HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.
Liten uppdatering HÄR.


Namn: Malin
Kallas: Malle

Ålder: 23

Utexaminerad: Kulturmontör

Pågående studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Från: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra "hem"orter: Houtskär, KimitoÅbo

   


Vill du skicka kärleksbrev?
malin.m.l.lundstrom@hotmail.com