Höst

För mig blev det offeciellt höst förra måndagen. Skolan började igen efter ett skönt och avslappnat sommarlov och jag känner hur allt börjar rulla på igen. Det plingar till i mailen oftare, folk är tillbaka på sina jobb och man hänger inte på gräsmattan på samma sätt. Det är tomt i närmsta parken under morgonlänken, som annars brukade vara fylld med pigga solbadare. Man ser enststaka trött individ med sin hund påväg på morgonbajseriet.

Höst för mig innebär mer rutiner i form av skola och inlämningsuppgifter. Det finns ett schema att följa. Det rullar på.

Det är en mysig årstid och det händer någonting med luften. Den är så fräsh, så lätt att andas. Det är mörkt på kvällarna nu och man kan skymta stjärnorna. Om ni inte visste är jag besatt av sjärnor och universum. Så stort och så mycket mer än oss här på lilla jorden. Jag tog fram ljusen häromdagen, som vilat i en låda, och tände dem till kvällen. Jag vill vira in mig i min stora svartvitrutiga halsduk och kura in mig i min stora varma tröja. Jag längtar tills träden flammar upp i regnbågens alla färger. Jag vill äta slätsoppor med nybakat bröd och dricka te i mängder. Nu kan man även plocka havtorn, äppel och svamp. 

Men höst är inte bara mys för mig. Fruktan inför en mörk vinter är nu nära. Det är nu jag måste börja förbereda mig för att klara mig. För att inte säcka ihop och ge upp. Jag har lärt mig nu att jag blir årstidsdeprimerad, eller vinterdeprimerad så att säga. Hur mysigt mörkret än kan vara behöver jag ljuset för att överleva. Jag har några grejer jag skall försöka med för att underlätta att "winter is coming" detta år och tänkte dela med mig av dem.

D vitamin

Vi får inte ens nära tillräkligt med D-vitamin här i norden, speciellt under vintern. Så D-vitamin som tillskott rekommenderas under vinterhalvåret till oss nordbor. Vilket jag skall försöka att hålla mig till denna gång.

"The safe dose of vitamin D supplementation to get most of the population to the optimal level is 2,000 IU a day, but the elderly and overweight may need more"

<https://nutritionfacts.org/video/how-much-vitamin-d-should-you-take/>

Sollampa/Ljusterapilampa

Detta är något som kan hjälpa en att hålla rutinerna med att vakna pigg på morgonen och minska trötthet. Jag har haft en sollampa förut, men den gick sönder, så nu är jag på jakt efter en ny förmånlig en. Tips? 

Resa

Detta har jag fått som rekommendation. Att resa till soligare ställe då det är som mörkast och eländigast. Detta kan jag bara genomföra om det finns tid och pengar, vilket jag önskar det skulle finnas. Det skulle även underlätta psoriasisen i hårbottnen som brukar börja klia extra mycket under vinterhalvåret. 

Kanarieöarna 2015?

Motion rutinmässigt

Min vardagliga motion brukar försvinna på vinterhalvåret eftersom jag får köldastma. Den slår in genast det är lite kyla i luften och mina struprör slår igen. Jag vet inte ännu vad jag skulle kunna göra åt detta och om det kan sitta ihop med min autoimmuna sjukdom, men det är störande. I vinter vill jag försöka hitta alternativ träning till min springning. Simning är något jag kan fortsätta med, eftersom det finns simhallar, men jag skulle kanske vilja checka in nåt förmånligt gym med dragna pass kanske?

Publicerad 07.09.2017 kl. 17:13

Dagens citat

Huvudsaken är att jag vet vad jag vill. Huvudsaken är att jag vet vem jag är och vad jag har för mål och principer. Sen e de skit samma om ja lyckas förklara det till någon annan. Det är vetskapen om en själv som är den rikaste informationen. 

Att prata utan att bli avbruten. Här.

Publicerad 04.07.2017 kl. 19:56

We need to talk about poopoo

Jag fick för mig att beställa denna, i cybervärlden, omtalade grej, "Squattypotty" (fast en billigare Ebay version, hehe)


Haha, inte sponsrad. Skulle gärna kunna va dock, hoho!

Någon annan som har, som jag, problem med bajseriet och inte alltid känner sig helt tömd eller att de går extra trögt till? Jag räcks oftast inte helt ner med fötterna från vessastolen och det gör det jobbigare för mig att få ut allt, man kommer lixom inte i rätt vinkel. 

Ja menar, hur tror ni vi satt och bajsade förrän vi hittade på att vi skulle chilla på en stol? Jo på huk. Det är lite i sådan position vår kropp vill vara medan vi tömmer våra tarmisar.

Något jag märkt på sistone är att om jag använder en "kakkapall", som ja så fint kallar det, så går det hur enkelt som helst. Men jag orkar inte släpa in kökspallen varje gång jag skall på toa så det fick mig att inhandla en liten SquattyPotty. Önskar det skulle finnas överallt för att underlätta allas bajsupplevelser. Den har chillat bredvid vår vessastol nu i kanske en vecka och jag är absolut nöjd. 

Har du testat ha pall/squattypotty i vessan? Vad tycker du? 

Publicerad 30.06.2017 kl. 11:30

Pasta

Idag vaknar jag och är grymt sugen på pasta. Åh jag tänker på tagliatelle, på spaghetti och makaroner. Jag som inte äter gluten hittar inte riktigt den här ordentliga och goda glutenfria pastan som känns, och är, naturlig.

"Cravings" eller sug efter något specifikt tror jag beror ofta på att man kanske har brist av något. Jag tror att ens sug kan hjälpa en att äta en så omväxlande och hälsosam kost som möjligt som kompleterar ens behov, man måste bara stå emot det ohälsosamma och fundera på hur man kan stilla sitt sug på rätt sätt. 

Detta är något jag hittade på internet, vilket ofta inte behöver vara en korrekt källa, men jag tyckte det lät intressant och vill dela med mig av informationen. Man kan använda det som inspiration. 

Så tillbaka till mit pastasug. Jag läser att ett sug efter t.ex. pasta kan bero på kloridbrist och istället för att äta massa vitt mjöl kan man bota det med att försöka få i sig lök, romaine sallad, tomater, kanel, vindruvor, äpplen eller batat. Nog för att man kan stilla pastasug med pasta, men jag tänkte twista till det litegrann.

Så för att stilla mitt sug på ett hälsosamt sätt funderar jag på att traska iväg till butiken och köpa bönpasta, för att få en pastaliknande rätt, som jag tänker blanda med en tomat-chili-salsa jag såg att Ernst gjorde på "Sommar Med Ernst" som min sambo kollade på igår. Kanske lite svamp, kanske lite stekt lök och kanske just romaine sallad. Vi får se vad jag kommer på.

Återkommer med mitt resultat.

Publicerad 27.06.2017 kl. 11:31

fri

Jag nämnde tidigare att det händer mycket i mitt hjärnkontor och lite i min omgivning på grund av olika omständigheter. Detta är min förklaring.

Idag är dagen jag är fri för första gången på 6 år. Idag är också dagen jag måste klara mig på egen hand - hantera mina känslor och lära känna dem på nytt. Allt är en helt ny process och jag måste lära känna mig själv igen.

Vad syftar jag på?

Jo idag är dagen jag tog min sista tablett av antidepressiva preparat, som jag tagit av och på i över 6 års tid. I höst tog jag beslutet att jag vill försöka trappa ner och försöka arbeta med känslor som uppstår istället för att dämpa dem. Under en lång tid har jag nu trappat ner tills idag.

Det är lite läskigt att publicera sådan här information och sköra tankar. Men det känns som ett ordentligt avslut och en början på en ny epok då jag publicerar vad som händer i hjärnkontoret. Då andra kan få reda på det, då känns det på riktigt. Det är även enklare att informera via blogginlägg. Och kanske nån blir inspirerad till och med? 


Skölden som jag haft och som skyddat mig för både gott och ont är nu putsveck och känslor strömmar in. Både bra och dåliga. Jag funderar om det är så man skall känna, men jag vet inte - jag har inte känt på 6 år.

Är de här nervositet? Har jag ångest nu? Detta måste vara eufori?

Jag måste lära känna mig själv på nytt. Hitta vem jag är utan medicinen.

Jag har känt mycket under senaste tiden. Mycket bra känslor, men också mycket otäcka känslor. Känslor jag inte känner igen. Jag känner mig nervös ibland, jag känner mig obekväm ibland. I en lång period har jag inte känt och inte hanterat dessa känslor och kört på ändå.

Jag var trygg med att va superhjälten med känsloskölden som medicinen gjorde mig till, nu är jag naken och rädd för vad som komma skall.

Men jag vill ta tag i detta, jag vill inte förlita mig på substanser livet ut. Jag vill klara mig på egen hand.

Jag har ändå under nedtrappningen insett att det är mest oron för vad som komma skall som jag upplever och det som jag oroar mig för händer (oftast) inte. 

En orsak till varför jag började poppa piller förutom att jag inte kände livslust längre var att jag hade med hjälp av ätstörningar framkallat en otroligt stark social fobi, panikattacker och ångest överlag. Jag var med om hemska situationer, för mig, som traumatiserar mig ännu idag. Första gången det hände satt jag i ett klassrum. Jag kallsvettades, hyperventilerade, trodde jag skulle få hjärtattack. Ansiktet kunde man jämföra med en tomat. Det brände i mitt skinn på ansiktet och det dunkade i huvudet, jag kände svindel, jag mådde illa och jag kände en grym panik, jag ville springa - men min kropp var låst, jag vill ropa - men jag fick inte ur ett pip. Jag ville bort, jag ville smälta under jorden, jag ville inte att någon skulle se mig och jag ville inte finnas. Jag kände mig äcklig, Jag kände mig förnedrad. Jag kände skam. Jag var med om liknande situationer i affärer, då det var stark belysning, då det var trångt, då det var många personer på ett ställe, då jag skulle sova, då någon frågade mig något, då jag skulle svara på något någon frågade mig, då jag blev utpekad, då jag någongång fick all uppmärksamhet osv...

Men, det här berodde ju på min osäkerhet, mitt mående, min dåliga självkänsla, mitt fruktansvärda självförtroende, mitt dåvarande livs omstädnigheter.

Jag har inte dessa omstädigheter längre, men jag är fortfarande rädd för de där situationerna. Jag vill inte känna mig förnderad. Jag vill inte bli utsatt. Detta är något som oroat mig fruktansvärt mycket under nedtrappningen. Tänk om jag blir så som jag var förr, tänk om jag går tillbaka till noll.

Det har ju såklart inte hänt. Och egentligen vet jag att det inte kommer hända. Jag har utvecklats. Jag har hittat mig själv. Jag har byggt upp ett självförtroende. Jag är inte gravt deprimerad längre, jag har inte en ätströning längre, jag är inte omringad av oroligheter och jag har inte problem med familj och vänner längre. Men ändå känner jag oron. Bara för att detta är något nytt.

Men jag känner lycka, stundvis. Jag är så stolt över mig själv, och jag är så tacksam för de som stått vid min sida. Jag känner mig fruktansvärt redo för vad livet har att ge och jag vill tackla allt själv. Jag känner mig stark och jag känner mig medeten. 

Det här är min nakna sanning.

Just come at me

Molnig bild passar väl ganska bra in här

 

Publicerad 25.06.2017 kl. 14:53

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 


Vill du veta allt om mig?
Läs min lilla berättelse om mig:
HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.


Namn: Malin
Kallas: Malle

Ålder: 23

Utexaminerad: Kulturmontör

Pågående studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Från: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra "hem"orter: Houtskär, KimitoÅbo

   


Vill du skicka kärleksbrev?
malin.m.l.lundstrom@hotmail.com