Juni. Favoriter.

Kokosdryck

Haha... Va tycks om mitt stilleben? Då jag upptäckt den här drycken blev jag genast såld. Nu försöker jag alltid ha några i kylen (eller vill alltid ha i kylen). Godast som iskall. Finns flera olika märken och sorter, men just den här från Puhdistamo tycker jag är behändig då den är på burk. Är förmånlig och burkformatet gör att den passar bra att ta med sig i väskan. Du hittar kokosdrycken på de flesta K-market-butikerna och Ruohonjuuri. Har inte hittat vid S-butiker ännu. Kanske Prisma? Inte kollat där. 

Planti Oat-Latte

Fint stilleben här med. Om jag känner för en liten koffeinkick, men en kall en. Och orkar inte tillreda egen kaffedryck. Då är det den här jag sträcker mig efter. Sockerfri och vettiga ingredienser. 

Äppelcidervinäger

(Is vinegar goof for you, Nutritionfacts)

Otippat kanske. Men äppelcidervinäger är något som används som allt-i-allo här hemma. En matsked i vattenflaskan, som hårinpackning och i matlagning. 

Hängmatta

Har länge funderat att införskaffa en hängmatta. Bekanta har frestat mig med hängmattsbilder på instagram och jag har visualiserat hur jag ligger och svajar i takt med vinden med en bok i handen i en skogsdunge. Sen då jag gick förbi ett gäng hängande mattor som hade nedsänkt pris kunde jag inte låta bli. Har hittills hängt mest på balkongen. Men den är ju så enkel att ta med. 

Stadscyklar

Helsingfors stadscyklar är något jag använt frenetiskt under våren och sommaren. 30 euro för en säsong. Cykla hur mycket man vill (30 min per gång). Behöver inte oroa sig över stulna cyklar eller underhåll. Förmånligt och smart! Jag cyklar nästan till alla destinationer i stan. 

Morgonyoga

Jag har fått dille på tidigar mornar med aktivitet direkt då jag vaknat. Känner mig så pigg efter lite morgonstretch och blodcirkulationen tar en rivstart. 

Meditation

Efter mitt morgonpass brukar ja sätta mig och bara vara en stund. Skönt för huvudet. Skönt för kroppen. Jag har nu under en längre period använd appen "Headspace" som har guidade meditationer anpassat till alla möjliga livssituationer. Interesting story: Det är en föredetta munk som grundat appen. Han ville sprida vidare allt han lärt sig och då han började med detta visste han knappt vad internet var för han hade varit borta från allt som kallas medier, internet och maskiner så länge. (Former monk talks hit meditation app Headspace, Youtube)

Isdusch

Efter mitt morgonpass brukar jag väcka extra mycket liv kroppen med en iskall dusch. Jag har ett gammalt inlägg där jag går djupare in på vad som är till fördel med isbad och isduschar. Gå gärna och läs om det låter intressant. LINK.

Tack o hej!


Källa

Is vinegar good for you, Nutritionfacts. Tillgänglig: https://nutritionfacts.org/video/is-vinegar-good-for-you/ Hämtad 28.06.2018

Former monk talks hit meditation app Headspace, Youtube. https://www.youtube.com/watch?v=QUyFvygsUhk Hämtad 28.06.2018

28.06.2018 kl. 10:35

Back On Track

Nu kände jag att det var dags. Jag är tillbaka. Back on track.


INNEHÅLLS VARNING: Undvik att läsa detta om du på något sätt triggas av dessa ämnen: Psykisk ohälsa, Depression, Självdestruktivitet, Ångest, Självanalys, Personligheter, Självhjälp, Identitet, Förvirring och Ätstörningar.


Har du sett den animerade Disneyfilmen "Inside Out"? Filmen som handlar om känslorna glädje, ilska, avsky, rädsla och vemod. Känslorna visualiseras som figurer i hjärnkontoret. Glädjen hamnar på villovägar och de övriga känslorna kämpar med att hålla personen, vars hjärnkontor de fungerar inuti, i skick.

Det är ungefär så jag visualiserar det som pågått inom mig i snart ett decennium. Glädjen är på villovägar.


Låt mig förklara

Vi har ju alla fullt upp med våra egna liv, och här kommer ännu en till livshistoria om ännu en person. Men. Man är ju bara människa.

Kanske just du tycker det här är givande, kanske till och med intressant. Jag är ju ingen speciell. Men det är kanske det som är grejen. Jag är precis som alla andra.

För att öppet skriva om sig själv har jag bara släppt taget om känslorna kring det. Distanserat. Det är bara bokstäver på papper. Ord i meningar. Meningar i kapitel. Kapitel i en bok. Bok i en bokhylla. Eller nåt liknande. Vi måste sluta skämmas över vårt mående. För de e ju de ja gör. Skäms. Skrivandet och förtydligandet av ens jakt på jaget i form av ord är terapeutiskt för mig. Det är även skapandet i sig som är tillfredställande. Att skapa text. Bokstäver. Ord. Meningar. Kapitel. Innehåll.


De här blir en lång historia. Hämta popcorn om du tänker läsa.


Jag har ett behov att förklara mig. Berätta om hur jag mått, vad som hänt, hur det varit, varför jag betett mig som jag gjort, varför jag inte hänger på. Men jag gjorde aldrig det. Vet de vart jag blev av? Tror de att jag ignorerar, är sur, är lat eller inte bryr mig? 

Vad säger man ens till någon som man inte kontaktat på ett halvår, ett år... Kanske de heller aldrig undrade? Var jag någonsin viktig. Ni ser. Självförtroendet är ännu under bearbetning. Sen rinner allt ur sanden och man vet inte riktigt var man skall börja.

Det här behovet att förklara har ju sitt ursprung från något. Är det känslan av att betyda något för någon?  Ha en mening eller vara viktig?

Jag vill berätta. Men gör det ej. Jag vill förklara. Men gör det ej. Detta behov i att förklara sig växer sedan bara mer och mer ju längre jag lever i en ytlig lögn och aldrig faktiskt delar med sig. Sen känns det som det är försent. Och jag bara försvinner. Isolerar mig. Det känns meningslöst. Det är inte värt att börja förklara. Behövde jag ens någonsin förklara? 

Bekräftelse?

Jag tvekade länge för att publicera saker. Att blotta mig själv. Var det för uppmärksamhet? Var det för nån svag dröm om att bli rik influencer? Var det bara för att, igen, förklara. Var det för at jag älskar skapandet. Skrivandet. Har jag något att säga? Det som gjorde att jag fortsatte en tid till var för att jag hade en fascination för att samla "mig" på ett ställe. Mina tankar och funderingar. Mina bilder och idéer. En slags plattform för mig att hitta tillbaka till mig då jag går på villovägar. Är det nån narcissistisk fascination eller bara en förvirrad själ?

Jag är egentligen bara en liten fjärt i universum. En helt vanlig person mitt i smeten. Ingen märkvärdig. Jag är din vän. Din granne. Din mamma. Din syster. Jag är du.

Jag har alltid haft en fascination för människors beteende, de sociala djuren. Men alltså, jag är ju inte någon Jung, Freud eller Nietzsche direkt. Vem de nu var. De var ju sist och slutligen vansinniga vita europeer. Jag har alltid haft intresset och det blivit lite av en hobbyverksamhet. Jaget. Psyket. Beteendet. Människorna.


Var har hon varit då? Kanske någon undrar. Kanske inte. Ingenstans är mitt svar. Absolut ingenstans.

Senast jag skrev just här, var ungefär just precis innan ja sjönk ner i den djupa, mörka gropen igen. Ganska ordentligt också. Eller alltså gropen har jag varit i i ett decennium. Men receptbelagda substanser har fått mig att klara av vardagen. Skapat illusionen av att vara uppe ur gropen.

Jaja ja kan sluta använda metaforen GROPEN. Jag. Är. Kroniskt. Deprimerad. Punkt. Eller står det på pappren. Fast kroniskt kallas det om man lidit av det en längre period. Ibland mår ja ju bättre och ibland sämre.

Kronisk. De som tycks beskriva hela mitt framtida liv. De låter som något jag kommer leva med hela mitt liv. Ja vill tro nåt annat. Jag tror det finns en underliggande orsak. Eller? Men man får inte mycket hopp från sjukvården. Eller är det redan där i namnet det redan är fel. "sjuk"vården... Vi vårdas bara då vi är "sjuka", men inte före vi blir och efter vi varit. Vem som helst skulle nog ge upp litegrann om en får höra "du måste vara bredd på att du måste förmodligen äta medicin hela ditt liv" och sen händer inget annat än att man kan komma och prata av sig nån gång i månaden. Då man mår dåligt, mår man för dåligt för att orka bearbeta psyket, då man mår bra, mår man för bra för att komma in på allmän terapi. Handlar allt bara om pengar i vårt samhälle? Vad har hänt med vår system? Har människan tappat sitt empati, sin sympati, sin civilkurage. 


Det har varit svårt för mig att förstå att depression är en sjukdom, och inte bara att jag är lite koko i huvudet. Nog för att jag nu är lite koko också men... Jag försöker måla upp liknelser med andra sjukdomar, för att inse att piller ibland kan vara enda lösningen.

Diganos. Va är det egentligen. Identifierar de mig? Som person? 

Anorexi
Ortorexi
Hetsätstörning
Blandätstörningar


Depression
Ångest
Social ångest
Panikångest
Kronisk depression

Där var det. Så nu kan vi fortsätta.


Orden som ja länge trott definierat mig som person. Som jag nu insett att inte är mer än bokstäver på papper. Behöver man ens en definition? 

Jag har levt på antidepressiva sedan jag var 15. Happypills som jag brukar kalla dem, för att försöka förvränga vad de egentligen är. Distansera.

Jag har några gånger under den tiden försökt avsluta medicineringen.

Jag har på mina äldre dar... >>ja nu sitter alla som är äldre än mig och skrattar hånfullt till att lilla Malin beskriver sig själv som gammal. Så har det egentligen ofta varit. Dendär åldern har på något sätt spelat så stor roll. Om jag umgåtts med någon äldre så..."vet jag ingenting om livet ännu", "du får se sen då du blir över *en viss ålder*" och så vidare. Jag menar vad har ålder egentligen att göra med ens livserfarenhet. Åldersdiskriminering i allmänhet är något som triggar mig - "du är för ung för detta jobb, du behöver mer erfarenhet", ja men ge mig erfarenheten då!? Okej, nu lugnar vi ner oss och kommer tillbaka till ämnet<<. Ja tycker att "på äldre dar" är ett roligt uttryck. Ok, så var det med det.

Jag har på mina äldre dar insett att jag värderar det naturliga nåt så ofantligt. Det har smugit sig på sakta men säkert under tiden jag experimenterat med att på ett naturligt sätt få bukt på min psoriasis i hårbotten.

Om du inte är insatt är psoriasis:

Jag har alltså då märkt att ju naturligare och renare jag är inifrån ut,  desto mer kontroll har jag över sjukdomen. SAMT märker ja av så stora skillnader med naturligt leverne och psykiskt välmående.

I och med det naturliga har jag haft svårt med att acceptera att jag behöver gå på substans för att må bra. I och med detta -> mitt behov att avsluta... Jag ville kunna uppnå ett substansfritt leverne. Vara naturlig. Ren. Pure. Är det så mycket begärt att man skall må bra av sig självt?

Och jag har kämpat. Jag har gjort allt för att klara mig på egen hand. Kämpat. Jag har tagit hand om mig. Jag har tränat och motionerat. Ätit rent och naturligt. Jag har utmanat mig själv. Jag har sovit tillräckligt. Jag har mediterat.

Men sen sist och slutligen orkar man inte kämpa för att må bra. Man vill bara vakna och vara redo för dagen.

Det är en helt annan upplevelse att göra alla dessa aktiviteter ovan för att börja må bra eller utöva dem när man mår bra, för att man mår bra. Tvånget försvinner och man börjar njuta.


Identitetskrisen. 1 & 2.

Något som gjorde det svårare för mig att hantera happypills och icke var att jag inbillade mig att jag var två helt olika personligheter med och utan.

Jag fick för mig att det positiva och energiska jaget som jag blir då jag går på medicin (läs: mår bra) inte är jag. Det är något som kommer i pillren. En personlighet intryckt i de små kapslarna. Det stämmer ju såklart inte. Men man får ju lite vanföreställningar sådär nu som då.

Gjorde pillren mig till den där bättre, roligare, gladare personen? Vem var jag utan dem?

Jag insåg sedan att den där bättre personligheten finns inom mig. Det har alltid funnits där. Den är bara gömd. Den visar sig bara mer då jag mår bra.

Om jag tänker tillbaka har de ju alltid funnits där. Alla sidor. I min barndom. Jag hade den kreativa, spralliga, energiska och entusiastiska sidan. Som har så mycket passion för allt och vill alla för väl. Det kommer inte levererat i ett piller. Men jag har också den lugna, inåtvända, analytiska och filosofiska personen i mig.

Men att  jag skapar dessa personer är ju någon slags försvarsmekanism för mig själv tror jag. Att distansera mig från den jag är då jag mår olika saker. Försvara mina beteenden kanske? Det är ju förstås inte olika personligheter. Allt hör till samma. Jag. MEN det är bara vissa sidor som visas beroende på hur jag mår. Båda delarna finns alltid där. Men visar sig mer eller mindre vid olika tidpunkter den andra sitter där i bakhuvudet och avvaktar.


Anpassad

Då det går en lång tid sedan man känt genuin lycka och tillfredställelse, glömmer man bort vad det är och hur det känns. Man anpassar sig till nuet man har. Det blir ens normala.

Att inte känna en mening med något.
Att inte ha intresse för det som vanligtvis intresserat en.
Att gråta om kvällarna fast man inte riktigt vet varför.
Att sluta gråta för känslor slutar existera.
Att sluta kontakta folk.
Att sluta bry sig om folk.
Att isolera sig sakta men säkert.
Att se negativ på allt.
Att glömma bort att det finns positiva tankar.
Att va irriterad.
Att vilja va i fred, fast ändå inte?
Att ha kort stubin
Att känna sig ensam
Att meningen med allt man gör försvinner.
Att man tomt stirrar ut i intet och ser ingen mening att stiga upp ur sängen.
Att känna sig tung, dåsig och äcklig. Äckel. Äcklet.
Att känna sig värdelös.
Att va trött. Så trött. Så trött.
Att kroppen värker
Att huvudet värker
Att vandra i en oändlig dimma
Att vara osynlig

Det blir ens normala.

Det är därför det brukar ta så länge för mig att inse att söka hjälp. Igen.

Man vill ju tro att man skall känna igen varningssignaler då man levt med detta hela sitt hittills vuxna liv. Nog känner man egentligen igen dem. Men man ignorerar dem. Man vill inte tro att det är sant. Inte igen! Jag som just tagit mig ur gropen. Man vill inte inse att man är på botten igen. Bara den tanken är redan utmattande.

Då jag blir psykisk sjuk blir jag även fysiskt sjuk.

Det kan börja med förkylning. Men sen ger mag- och tarmsystemet upp. Sen ger immunförsvaret upp. Sen får jag flare-ups från psoriasisen som sen även läggs märke till i leder, knä och kropp. Allt sitter ihop. Allt blir en enda smörja. Ja smälter till en hög i soffan. Tar mig inte upp längre.


Självförakt

Trodde jag det skulle leda till selflove om jag tänkte negativa tankar om mig själv innan jag ens tittade upp från golvet in i spegeln? Va trodde jag det skulle leda till då jag ställer mig framför den silvriga reflekterande ramen och tänker. Äckel.

Jag inser sedan. Jag förvärrar ju allt själv. Skapar jag min egna depression? Sätter jag mig i en ond cirkel? 

På Youtube såg jag ett videoklipp på Sadhguru som föreläser om "Insight into depression"

 

"If you are capable of causing depression to yourself, you are able to generate substantial amount of intense emotions and thoughts, but in the wrong direction"

"So you are strong enought to cause depression to yourself, unless you are pathologically ill which is just a small number of people, rest are all self-created"

"The line between sanity and insanity is very thin, people keep pushing it."

Det fick mig att tänka. Orsakar jag detta själv?


Bekräftelse

Jag har alltid haft svårt att veta var jag har vänner och bekanta. Jag lyssnar på dem, visar empati, engagerar och intresserar. Men öppnar aldrig upp mig själv "för jag betyder inget", "de har fullt upp med sitt". Självförtroendet kommer förmodligen i samband med måendet. Sitter det till och med i arvet att ta andra i första hand för en själv? Från min mor? Min mormor? Att fokusera på andras viljor och önskningar och gömma sina egna. Vi påverkas ju av våra nära. 

Det är därför jag alltid känt mig avlägsen. sist och slutligen ensam. Vänskapen har blivit att handla om den andre. Men jag har orsakat det själv. De är ju i och för sig ett väldigt martyriskt beteende. Men det är väl så min vänskap fungerat. Eller rättare sagt inte fungerat.

I efterhand har jag insett att jag har tagit an mig någon slags inövad anpassningsroll till att gå vidare utan att ge ifrån mig.


Bakgrund uppväxt

Min uppväxt spelar stor roll i vad jag blivit. Vad är det som hänt under uppväxten. Något som jag tror påverkat den jag är idag är alla förflyttningar som barn. Det tär på en att flytta. Vilket jag först inser nu långt, långt efter. 

Jag tog på mig någon slags roll. Jag anpassade mig till den nya situationen. Skapade ett engagemang. Tog en roll som ansvarstagande. Det var mitt sätt att socialisera. Jag var redan automatiskt inställd på att stänga av när som helst och fortsätta till nästa ställe. 


Förlåtelse

Att förlåta någon som inte bett om förlåtelse är svårt. Någon som gått vidare utan bekräftelsen. Att själv sedan förlåta för att kunna gå vidare. Hur gör man? 

Att förlåta sig själv är ännu svårare. För sina tankar om sig själv. För sitt beteende. För hur man behandlat andra och sig själv.


Vuxen

När går man ens från ung vuxen till vuxen? Kanske jag inte ens kan kalla mig vuxen ännu?

Men det känns som jag har lämnat allt det där bakom mig. Då jag ser tillbaka ser jag en annan person. Jag förstår också hennes beteende. Jag förstår varför. Men jag jag kan inte låta bli att tycka synd om henne. Lilla Malin. 

Back on track

Jag fick lov att börja från början.

Ni förstår. Vad som helst som inte var negativt och som jag kunde till och med tro på. Åtminstone försöka tro på.

Och det går långsamt. Lite i taget. Steg efter steg. Och jag kämpade. 

Men här är jag nu igen. Jag var fast i dimman en längre period. Men nu har jag stigit över gränsen tillbaka. Nu är jag back on track. Jag lever igen. Lever ut menar jag. Inte bara överlever. Jag har börjat ta mig själv i första hand. Följa mina drömmar. Jag känner entusiasm igen. Jag vill upptäcka. Jag vill uppleva. Jag känner passion. Jag känner igen. Jag har känslor igen. Jag hoppas detta kan vara för evigt.

Och kanske. Kanske jag kan komma till förståelse att ett piller om dan håller doktorn borta från stan

Jag är alltid orolig för sen. Men jag vill njuta lite nu. Bara leva lite först. 

Det här blev en enda röra. Kommer man någonsin förstå sig på sig själv? Det är ett evigt mysterium.


Källor

Psoriasis, 117. Tillgänglig: https://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Psoriasis/ Hämtad 26.06.2018

Psoriasis, Mediespråk. Tillgänglig: https://www.mediesprak.fi/sprakrad.aspx?id=536#.WyilJaczZ3g Hämtad 26.06.2018

27.06.2018 kl. 11:26

En morgon

Då jag vaknar av väckarklockan vill jag helst somna om. Jag trycker på snooze en eller två gånger innan jag lyckas ta mig upp ur sängen.

Som vana har jag börjat gå direkt till vessan för att göra min lilla vessarunda, där jag börjar me att ta ut min bettskena (jag gnisslar tänder) och skölja munnen, uäk vilken andedräkt man kan få av att tugga på en silikonbit hela natten.

Sen sätter jag på duschen, drar kranen längst till höger, och jag känner hur de kalla dropparna sprättar på min hud. Frusipickona (eller gåshuden) ploppar upp och jag huttrar men tar ett djupt andetag å stiger in i duschen.

Och nu mina vänner, det är här magin händer. Misstolka mig inte. Det känns som att jag väcker varje kroppsdel till liv. Jag sträcker på armen och rör på mina fingrar och det kittlar och rusar från topp till tå. Då jag vänder ryggen mot duschstrålen brukar det börja kittla i huvudet, eller nä, det sprakar i huvudet.

Den här proceduren brukar jag längta till då jag ännu ligger i sängen efter att stängt av ett alarm. För jag vet hur bra jag mår efteråt. Det är som om jag ömsar skinn varje morgon. Ja kan va hur trött och seg som helst, men efter den där duschen är jag pigg, energifull och gladare.

Efter min vessarunda går jag alltid direkt till köket, jag drar upp persiennerna och sätter på kaffekokaren samtidigt som jag kokar gröt. Sen kommer det bästa, frukosten. Att få sitta och avnjuta frukost medan jag stirrar tomt ut genom fönstre är lite av min favorithobby. 

Gäsp

01.03.2017 kl. 11:20

Vinterdags ❄

Ratata släppte nyligen en vinterlista och jag tänkte att nu då jag ändå började med denna vinter-buss-diskussion kan jag ju berätta lite mer om mig själv och mina vinterfunderingar genom listan. Lite som om jag skulle fått vara med om en intervju, jag kan ju låtsas det iaf. Hehe.

Vad tycker du om vintern?

Jag har delade känslor om vintern. Det är en vacker årstid, jag tänker på närhet, vänner och familj. Men jag fasar inför mörkret, kylan och deppen. Dagarna känns korta och orken är inte den samma. En julångest som kommit med åren brukar uppenbara sig och jag får panik över all konsumtion och hur många glömmer bort det vikitgaste med julen som högtid - att umgås med sin familj. 

Hur kommer du se ut i vinter?

Jag har kommit till det stadiet där jag inte bryr mig hur jag ser ut bara jag inte fryser. Så utebyxor, varm jacka, handskar och mössa är nog min utomhus oufit, med ett stänk av rinnig näsa och väderbitna kinder och öron. Rinnande vänster öga - för att det alltid tycks rinna då det är kallt och blåser, och svett i nacken av halsduken. Då jag har chansen att ta av mig jackan så hittar man förmodligen en mysig tröja eller en stor och mysig kofta. 

Snö och -20 grader eller snöfritt och +10 grader?

-20 grader kan vara väldigt vackert, med krispig luft och eventuellt sol som glittrar i frosten. Men jag tror nog +10 känns behagligare, bara det inte är snö/höst/vår-slask. 

Några särskilda planer för din blogg i vinter?

Mörka vinterfunderingar, haha. 

Vad gör du för att få upp värmen när det är iskall ute?

Gnäller att det är kallt. Eller så kanske jag gör något åt det och hoppar runt lite. 

Berätta om ditt bästa vinterminne.

Jag som yngre har haft underbara vintrar, jag har lekt i snön med min lillebror, byggt snögubbar haft snöbollskrig med både store- och lillebror. Pulkaåkning i närmsta backe och då kinderna börjar sticka av kylan gick man in gör att dricka varm Oboy och käka ostmacka. De va tider de. Man fundera int längre än vad snögubben skulle ha för halsduk och om vi hade morot hemma för näsan och då va int heller Trump president. 

Nämn fyra saker du vill göra i vinter.

❄  Snowboarda! Har saknat skidbacken läänge. Har inte kommit mig för att göra det jag annars brukade göra varje vinter. Tror det är olika händelser i livet som förhidrat skidresor. Det är dags i vinter känner jag! Det var så länge sen jag sto på brädan, vilket håll åker jag nu igen? 

❄  Äta pepparkaksdeg (glutenfri) tills jag får ont i magen. 

❄  Visa min andra hälft hur vi brukade julbasta då jag var liten.  Alltså ordna julbastu, (han brukar int läsa min blogg (tror ja) så ja tror det kommer bli en överraskning) Mamma hängde upp godis i taket i bastun och i omklädningsrummet pyntade hon alltid med massa mandariner pepparkakor och glögg med mera. Blir lycklig av tanken! 

❄ Kvällspromenera i snön som knarrar under fötterna och luften känns frisk och titta i alla fönster som lyser upp av julbelysning. 

Nämn kultur du planerar att konsumera inom de närmaste månaderna.

Eftersom jag praktiserar på en teater tror jag att det kommer bli mycket teater. Gärna någo musik skulle jag vilja se, de har jag inte varit på länge (hah öh va säger ja, ja va ju just på kent), stand up komedi planerar jag uppleva i början av 2017. 

Vad vill du att ska vara annorlunda denna vinter i jämförelse med förra vintern?

Humöret, psykiska hälsan och energin önskar jag hålls på postitiva sidan. 

Bild - Vinter 2013, tror jag

11.11.2016 kl. 10:36

Rutiner

(Vi kan låtsas att klockan på bilden säger 7.00)

Väckarklockan ringer 7.00 och jag stiger upp, sträcker på mig och sätter mig bekvämt på golvet. Jag Programmerar mig inför dagen. Jag går igenom saker jag funderar över och ställer in sinnesstämningen för dagen för att uppnå ett positivt och avslappnat sinne. Balans. Plötsligt har 10 min gått och jag har omedvetet mediterat.

Sedan som en fortsättning på att förbättra programmeringen kör jag en andningsmetod som får mig att känna mig piggare och positivare tack vare syreöverdos. Andingsövningen avslutas sedan med en iskall dusch och hela min kropp sprudlar av energi. 

Jag tar en ingefärashot och sätter på kaffekokare. Sedan förbereder jag gröt-chiafrön-kokosolja-nypa salt. Plockar åt mig extra vitaminer samt min dagliga dos lycka och sväljer det med ett stort glas vatten. Dricker åt minstone en halv lite före jag äter någonting annat.

Sätter mig vid köksbordet och tittar ut. Kollar vad det är för temperatur, vad är det för väder, vem går där nere. Är i stunden.

Gröten passligt färdig till kaffet, häller över frysta bär och skivar en banan över gröten, bryter i några färska dadlar och häller över kanel. Mmmm. Sitter i lugn och ro och äter frukosten. Ibland läser jag yle-nyheterna som skickas till min whatsap varje morgon ibland tittar jag bara ut. 

Detta är mina morgonrutiner som får mig att må bra, som hjälper mig att få balans. Dessa rutiner gör att jag orkar och får extra energi. 

06.10.2016 kl. 12:59

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 
Här är min lilla portal för mina funderingar.
Välkommen till min värld.


Vill du veta allt om mig?
Läs min lilla berättelse om mig:
HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.
Liten uppdatering HÄR.


Namn: Malin
Kallas: Malle

Ålder: 23

Utexaminerad: Kulturmontör

Pågående studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Från: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra "hem"orter: Houtskär, KimitoÅbo