Back On Track

Nu kände jag att det var dags. Jag är tillbaka. Back on track.


INNEHÅLLS VARNING: Läs inte detta om du på något sätt triggas av dessa ämnen: Psykisk ohälsa, Depression, Självdestruktivitet, Ångest, Självanalys, Personligheter, Självhjälp, Identitet, Osäkerhet, Förvirring och Ätstörningar.


Har du sett den animerade Disneyfilmen "Inside Out"? Filmen som handlar om känslorna glädje, ilska, avsky, rädsla och vemod. Känslorna visualiseras som figurer i hjärnkontoret. Glädjen hamnar på villovägar och de övriga känslorna kämpar med att hålla personen, vars hjärnkontor de fungerar inuti, i skick.

Det är ungefär så jag visualiserar det som pågått inom mig i snart ett decennium. Glädjen är på villovägar.


Låt mig förklara

Vi har ju alla fullt upp med våra egna liv, och här kommer ännu en till livshistoria om ännu en person. Men. Man är ju bara människa.

Kanske just du tycker det här är givande, kanske till och med intressant. Jag är ju ingen speciell. Men det är kanske det som är grejen. Jag är precis som alla andra.

För att öppet skriva om sig själv har jag bara släppt taget om känslorna kring det. Distanserat. Det är bara bokstäver på papper. Ord i meningar. Meningar i kapitel. Kapitel i en bok. Bok i en bokhylla. Eller nåt liknande. Vi måste sluta skämmas över vårt mående. För de e ju de ja gör. Skäms. Skrivandet och förtydligandet av ens jakt på jaget i form av ord är terapeutiskt för mig. Det är även skapandet i sig som är tillfredställande. Att skapa text. Bokstäver. Ord. Meningar. Kapitel. Innehåll.


De här blir en lång historia. Hämta popcorn om du tänker läsa.


Jag har ett behov att förklara mig. Berätta om hur jag mått, var jag varit och vad jag gjort. Men jag gjorde aldrig det. Vet de vart jag blev av? Tror de att jag ignorerar, är sur, är lat eller inte bryr mig? 

Vad säger man ens till någon som man inte kontaktat på ett halvår, ett år... Kanske de heller aldrig undrade? Var jag någonsin viktig. Ni ser. Självförtroendet är ännu under bearbetning. Sen rinner allt ur sanden och man vet inte riktigt var man skall börja.

Det här behovet att förklara har ju sitt ursprung från något. Är det känslan av att betyda något för någon?  Ha en mening eller vara viktig?

Jag vill berätta. Men gör det ej. Jag vill förklara. Men gör det ej. Detta behov i att förklara sig växer sedan bara mer och mer ju längre jag lever i en ytlig lögn och aldrig faktiskt delar med sig. Sen känns det som det är försent. Och jag bara försvinner. Isolerar mig.

Bekräftelse?

Jag tvekade länge för att publicera saker. Att blotta mig själv. Var det för uppmärksamhet? Var det för nån svag dröm om att bli rik influencer? Var det bara för att förklara. Var det för at jag älskar skapandet. Skrivandet. Har jag något att säga? Det som gjorde att jag fortsatte en tid till var för att jag hade en fascination för att samla mig på ett ställe. Mina tankar och funderingar. Mina bilder och idéer. En slags plattform för mig att hitta tillbaka till mig då jag går på villovägar. Är det nån narcissistisk fascination eller bara en förvirrad själ?

Jag är egentligen bara en liten fjärt i universum. En helt vanlig person mitt i smeten. Ingen märkvärdig. Jag är din vän. Din granne. Din mamma. Din syster. Jag är du.

Jag har alltid haft en fascination för människors beteende, de sociala djuren. Men alltså, jag är ju inte någon Jung, Freud eller Nietzsche direkt. Vem de nu var. De var ju sist och slutligen vansinniga vita europeer. Jag har alltid haft intresset och det blivit lite av en hobbyverksamhet. Jaget. Psyket. Beteendet. Människorna.


Var har hon varit då? Kanske någon undrar. Kanske inte. Ingenstans är mitt svar. Absolut ingenstans.

Senast jag skrev just här, var ungefär just precis innan ja sjönk ner i den djupa, mörka gropen igen. Ganska ordentligt också. Eller alltså gropen har jag varit i i ett decennium. Men receptbelagda substanser har fått mig att klara av vardagen. Skapat illusionen av att vara uppe ur gropen.

Jaja ja kan sluta använda metaforen GROPEN. Jag. Är. Kroniskt. Deprimerad. Punkt. Eller står det på pappren. Fast kroniskt kallas det om man lidit av det en längre period. Ibland mår ja ju bättre och ibland sämre.

Kronisk. De som tycks beskriva hela mitt framtida liv. De låter som något jag kommer leva med hela mitt liv. Ja vill tro nåt annat. Jag tror det finns en underliggande orsak. Eller? Men man får inte mycket hopp från sjukvården. Vem som helst skulle nog ge upp litegrann om en får höra "du måste vara bredd på att du måste förmodligen äta medicin hela ditt liv" och sen händer inget annat än att man kan komma och prata av sig nån gång i månaden. Då man mår dåligt, mår man för dåligt för att orka bearbeta psyket, då man mår bra, mår man för bra för att komma in på allmän terapi. Handlar allt bara om pengar i vårt samhälle?

Det har varit svårt för mig att förstå att depression är en sjukdom, och inte bara att jag är lite koko i huvudet. Nog för att jag nu är lite koko också men... Jag försöker måla upp liknelser med andra sjukdomar, för att inse att piller ibland kan vara enda lösningen.

Diganos. Va är det egentligen. Identifierar de mig? Som person? 

Anorexi
Ortorexi
Hetsätstörning
Blandätstörningar


Depression
Ångest
Social ångest
Panikångest
Kronisk depression

Där var det. Så nu kan vi fortsätta.

Orden som ja länge trott definierat mig som person. Som jag nu insett att inte är mer än bokstäver på papper. Behöver man ens en definition? 

Jag har levt på antidepressiva sedan jag var 15. Happypills som jag brukar kalla dem, för att försöka förvränga vad de egentligen är. Distansera.

Jag har några gånger under den tiden försökt avsluta medicineringen.

Jag har på mina äldre dar... >>ja nu sitter alla som är äldre än mig och skrattar hånfullt till att lilla Malin beskriver sig själv som gammal. Så har det egentligen ofta varit. Dendär åldern har på något sätt spelat så stor roll. Om jag umgåtts med någon äldre så..."vet jag ingenting om livet ännu", "du får se sen då du blir över *en viss ålder*" och så vidare. Jag menar vad har ålder egentligen att göra med ens livserfarenhet. Åldersdiskriminering i allmänhet är något som triggar mig - "du är för ung för detta jobb, du behöver mer erfarenhet", ja men ge mig erfarenheten då!? Okej, nu lugnar vi ner oss och kommer tillbaka till ämnet<<. Ja tycker att "på äldre dar" är ett roligt uttryck. Ok, så var det med det.

Jag har på mina äldre dar insett att jag värderar det naturliga nåt så ofantligt. Det har smugit sig på sakta men säkert under tiden jag experimenterat med att på ett naturligt sätt få bukt på min psoriasis i hårbotten.

Om du inte är insatt är psoriasis:

Jag har alltså då märkt att ju naturligare och renare jag är inifrån ut,  desto mer kontroll har jag över sjukdomen. SAMT märker ja av så stora skillnader med naturligt leverne och psykiskt välmående.

I och med det naturliga har jag haft svårt med att acceptera att jag behöver gå på substans för att må bra. I och med detta -> mitt behov att avsluta... Jag ville kunna uppnå ett substansfritt leverne. Vara naturlig. Ren. Pure. Är det så mycket begärt att man skall må bra av sig självt?

Och jag har kämpat. Jag har gjort allt för att klara mig på egen hand. Kämpat. Jag har tagit hand om mig. Jag har tränat och motionerat. Ätit rent och naturligt. Jag har utmanat mig själv. Jag har sovit tillräckligt. Jag har mediterat.

Men sen sist och slutligen orkar man inte kämpa för att må bra. Man vill bara vakna och vara redo för dagen.

Det är en helt annan upplevelse att göra alla dessa aktiviteter ovan för att börja må bra eller utöva dem när man mår bra, för att man mår bra. Tvånget försvinner och man börjar njuta.


Identitetskrisen. 1 & 2.

Något som gjorde det svårare för mig att hantera happypills och icke var att jag inbillade mig att jag var två helt olika personligheter med och utan.

Jag fick för mig att det positiva och energiska jaget som jag blir då jag går på medicin (läs: mår bra) inte är jag. Det är något som kommer i pillren. En personlighet intryckt i de små kapslarna. Det stämmer ju såklart inte. Men man får ju lite vanföreställningar sådär nu som då.

Gjorde pillren mig till den där bättre, roligare, gladare personen? Vem var jag utan dem?

Jag insåg sedan att den där bättre personligheten finns inom mig. Det har alltid funnits där. Den är bara gömd. Den visar sig bara mer då jag mår bra.

Om jag tänker tillbaka har de ju alltid funnits där. Alla sidor. I min barndom. Jag hade den kreativa, spralliga, energiska och entusiastiska sidan. Som har så mycket passion för allt och vill alla för väl. Det kommer inte levererat i ett piller. Men jag har också den lugna, inåtvända, analytiska och filosofiska personen i mig.

Men att  jag skapar dessa personer är ju någon slags försvarsmekanism för mig själv tror jag. Att distansera mig från den jag är då jag mår olika saker. Försvara mina beteenden kanske? Det är ju förstås inte olika personligheter. Allt hör till samma. Jag. MEN det är bara vissa sidor som visas beroende på hur jag mår. Båda delarna finns alltid där. Men visar sig mer eller mindre vid olika tidpunkter den andra sitter där i bakhuvudet och avvaktar.


Anpassad

Då det går en lång tid sedan man känt genuin lycka och tillfredställelse, glömmer man bort vad det är och hur det känns. Man anpassar sig till nuet man har. Det blir ens normala.

Att inte känna en mening med något.
Att inte ha intresse för det som vanligtvis intresserat en.
Att gråta om kvällarna fast man inte riktigt vet varför.
Att sluta gråta för känslor slutar existera.
Att sluta kontakta folk.
Att sluta bry sig om folk.
Att isolera sig sakta men säkert.
Att se negativ på allt.
Att glömma bort att det finns positiva tankar.
Att va irriterad.
Att vilja va i fred, fast ändå inte?
Att ha kort stubin
Att känna sig ensam
Att meningen med allt man gör försvinner.
Att man tomt stirrar ut i intet och ser ingen mening att stiga upp ur sängen.
Att känna sig tung, dåsig och äcklig. Äckel. Äcklet.
Att känna sig värdelös.
Att va trött. Så trött. Så trött.
Att kroppen värker
Att huvudet värker
Att vandra i en oändlig dimma
Att vara osynlig

Det blir ens normala.

Det är därför det brukar ta så länge för mig att inse att söka hjälp. Igen.

Man vill ju tro att man skall känna igen varningssignaler då man levt med detta hela sitt hittills vuxna liv. Nog känner man egentligen igen dem. Men man ignorerar dem. Man vill inte tro att det är sant. Inte igen! Jag som just tagit mig ur gropen. Man vill inte inse att man är på botten igen. Bara den tanken är redan utmattande.

Då jag blir psykisk sjuk blir jag även fysiskt sjuk.

Det kan börja med förkylning. Men sen ger mag- och tarmsystemet upp. Sen ger immunförsvaret upp. Sen får jag flare-ups från psoriasisen som sen även läggs märke till i leder, knä och kropp. Allt sitter ihop. Allt blir en enda smörja. Ja smälter till en hög i soffan. Tar mig inte upp längre.


Självförakt

Trodde jag det skulle leda till selflove om jag tänkte negativa tankar om mig själv innan jag ens tittade upp från golvet in i spegeln? Va trodde jag det skulle leda till då jag ställer mig framför den silvriga reflekterande ramen och tänker. Äckel.

Jag inser sedan. Jag förvärrar ju allt själv. Skapar jag min egna depression? Sätter jag mig i en ond cirkel? 

På Youtube såg jag ett videoklipp på Sadhguru som föreläser om "Insight into depression"

 

"If you are capable of causing depression to yourself, you are able to generate substantial amount of intense emotions and thoughts, but in the wrong direction"

"So you are strong enought to cause depression to yourself, unless you are pathologically ill which is just a small number of people, rest are all self-created"

"The line between sanity and insanity is very thin, people keep pushing it."

Det fick mig att tänka. Orsakar jag detta själv?


Bekräftelse

Jag har alltid haft svårt att veta var jag har vänner och bekanta. Jag lyssnar på dem, visar empati, engagerar och intresserar. Men öppnar aldrig upp mig själv "för jag betyder inget", "de har fullt upp med sitt". Självförtroendet kommer förmodligen i samband med måendet. Sitter det till och med i arvet att ta andra i första hand för en själv? Från min mor? Min mormor? Att fokusera på andras viljor och önskningar och gömma sina egna. Vi påverkas ju av våra nära. 

Det är därför jag alltid känt mig avlägsen. sist och slutligen ensam. Vänskapen har blivit att handla om den andre. Men jag har orsakat det själv. De är ju i och för sig ett väldigt martyriskt beteende. Men det är väl så min vänskap fungerat. Eller rättare sagt inte fungerat.

I efterhand har jag insett att jag har tagit an mig någon slags inövad anpassningsroll till att gå vidare utan att ge ifrån mig.


Bakgrund uppväxt

Min uppväxt spelar stor roll i vad jag blivit. Vad är det som hänt under uppväxten. Något som jag tror påverkat den jag är idag är alla förflyttningar som barn. Det tär på en att flytta. Vilket jag först inser nu långt, långt efter. 

Jag tog på mig någon slags roll. Jag anpassade mig till den nya situationen. Skapade ett engagemang. Tog en roll som ansvarstagande. Det var mitt sätt att socialisera. Jag var redan automatiskt inställd på att stänga av när som helst och fortsätta till nästa ställe. 


Förlåtelse

Att förlåta någon som inte bett om förlåtelse är svårt. Någon som gått vidare utan bekräftelsen. Att själv sedan förlåta för att kunna gå vidare. Hur gör man? 

Att förlåta sig själv är ännu svårare. För sina tankar om sig själv. För sitt beteende. För hur man behandlat andra och sig själv.


Vuxen

När går man ens från ung vuxen till vuxen? Kanske jag inte ens kan kalla mig vuxen ännu?

Men det känns som jag har lämnat allt det där bakom mig. Då jag ser tillbaka ser jag en annan person. Jag förstår också hennes beteende. Jag förstår varför. Men jag jag kan inte låta bli att tycka synd om henne. Lilla Malin. 

Back on track

Jag fick lov att börja från början.

Ni förstår. Vad som helst som inte var negativt och som jag kunde till och med tro på. Åtminstone försöka tro på.

Och det går långsamt. Lite i taget. Steg efter steg. Och jag kämpade. 

Men här är jag nu igen. Jag var fast i dimman en längre period. Men nu har jag stigit över gränsen tillbaka. Nu är jag back on track. Jag lever igen. Lever ut menar jag. Inte bara överlever. Jag har börjat ta mig själv i första hand. Följa mina drömmar. Jag känner entusiasm igen. Jag vill upptäcka. Jag vill uppleva. Jag känner passion. Jag känner igen. Jag har känslor igen. Jag hoppas detta kan vara för evigt.

Och kanske. Kanske jag kan komma till förståelse att ett piller om dan håller doktorn borta från stan

Jag är alltid orolig för sen. Men jag vill njuta lite nu. Bara leva lite först. 

Det här blev en enda röra. Kommer man någonsin förstå sig på sig själv? Det är ett evigt mysterium.


Källor

Psoriasis, 117. Tillgänglig: https://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Psoriasis/ Hämtad 26.06.2018

Psoriasis, Mediespråk. Tillgänglig: https://www.mediesprak.fi/sprakrad.aspx?id=536#.WyilJaczZ3g Hämtad 26.06.2018

27.06.2018 kl. 11:26

Iceman

Andningen, hur viktig är den egentligen?

Vår kropp är driven på O2, livets elexir.

Det går per automatik, andas in, andas ut.

Vad händer när man börjar kontrollera sin andning?

Wim Hof, är en äventyrlig filur från Holland. Varför har han en bok dedikerat till sig? Det kommer jag att försöka ta upp i detta inlägg. Kortfattat har han insett att en metod han utövat hjälpt honom att utsätta sig för extrema förhållanden, som t.ex. extrem kyla, och allmänt förbättra sitt välmående. Forskare fick intresse för denna "Iceman" och studier har gjorts på honom och hans idé om att denna metod kan påverka ens hälsa positivt. 

 

F U N   F A C T S

Namn: Wim Hof
Aka: "The Iceman"
Född: 20 April 1959 - Sittard, Limburg, Netherlands
Sysselsättning: Extremidrottare
 


För att kort beskriva "The Iceman method" handlar det om en andningsmetod och att successivt vänja kroppen med kyla. Andningsmetoden är lik Tibetansk "Tummo meditation", men utan religösa komponenter, samt "Pranayama".


Wim Hof har en bakgrund av utforskning av en hel drös av olika sorters meditationsfilosofier, yoga- och mindfulenesstekniker Metoden han utövar och dess teknik kommer enligt honom från "The cold hard nature". Med att utsätta sig själv för naturens alla utmaningar har han lärt sig att stå ut med extrem kyla, värme, nervositet eller rädsla.

Andningsövningen kan jämföras med kontrollerad hyperventilation. En vanlig hyperventilation är något som händer ofrivilligt, men tänk dig andningssättet utan de stressfaktorer som normalt framkallar hyperventilationen.

Denna andningsteknik gör en helt enkelt "hög på syre". 

Kontrollera immunsystemet medetet. Detta är en övning som kräver lugn omgivning och bekäm kroppsställning. Om detta inte uttgörs ordentligt finns det i värsta fall risk för hypotermi  under kylexponeringen.


Wim har uppnåt något man trott var vetenskapligt omöjligt. Wim kan influera sitt nervsystem. Med att utföra metoden ordentligt genom träning lär man sig även att hålla andan längre och göra medveten kontakt med hjärta, autoimmuna nervsystemet och imunsystemet samt ha positiv påverkan på ens blodcirkulation.

Metoden går ut på att att öva sin andning och meditera samt sedan gradvis utsätta sig för kyla. Att utsätta sig för kyla kan hjälpa ens kropp att bli starkare. Ta en kall dusch efter en varm, då tränar du de små musklerna i venerna att bli mer flexibla. Efter utveckling kan man sitta, gå och springa i kyla.

Men det viktigaste, du kommer förebygga framtida sjukdomar.

Mängden av syre som vi andas in med vår andning påverkar mängden energi som släpps ut i våra celler. Andningen är den enklaste och  mest bidragande delen för att kontrollera de autonoma nervsystemet. Med att förbruka massa syre kommer koncentrationen av koldioxid förminska nästan genast. Med att systematiskt andas djupt in och ut kommer ph värdet i blodet öka och syrligheten minska. Normalt är ens ph värde 7.4 men efter att andats enligt metoden ökar ens phvärde. (Uppmätta värden är t.ex. 7.75).

På det sättet kan ens celler producera adenosintrifosfat längre och effektivare men även samtidigt förhindra produktionen av mjölksyra.


Justin Rosales fick syn på Wim i ett Youtubeklipp. Justin hade tidigare intresserat sig av kroppstemperatur och hur yttre temperaturer påverkar kroppen. Han hade läst i tidningen att en man fryst ihjäl instängd i ett utrymme trots temperaturen var 14 plusgrader, efter det kunde han inte undvika att begrunda om man själv kan reglera sin temperatur. Det fanns spekulationer att mannen som fryst ihjäl inbillat sig att det var kallt och sedan börjat frysa. Då Justin såg att Wim på något sätt var kapabel till att reglera sin kroppstemperatur fattade han intresse för "The Iceman" direkt.

Boken som är på bild ovan är just en bok som handlar om hur Justin och Wim möts och delar med sig av sina kunskaper och metoder för att tillsammans "Become The Iceman". 

Då jag fick upp ögonen för denna metod hittade jag en dokumentär om Wim. Den här dokumentären är dock inte uppbygg som en spännande dokumentär med protagonist, antagonist, vändpunkter samt en kamp. Utan det är bara ren fakta vilket gör att den bara är intressant om man är intresserad. 

 

Vill man förstå sig bättre på hela det här så rekomenderar jag att lyssna på det här avsnittet i Rich Roll's podcast: http://www.richroll.com/podcast/the-iceman-wim-hof/

 

Egen analys:

Jag själv har försökt utöva metoden och utsätta mig själv för extrem kyla. Jag önskar att jag kunde säga att alla mina krämpor plötsligt är putsveck. Tyvärr är det inte så. Jag har haft svårigheter att ta åt mig metoden som en vardagsrutin. Jag tror att det är en hel livsfilosofi man borde sätta sig in i. Jag märker dock att då jag uttövar hela faderullan känner jag mig pigg fräsh, adrenalinet pumpar och jag känner mig nöjd med tillvaron. Andningsövningarna utan kylexponeringen hjälper även mig att återhämta mig snabbt efter träningspass, och jag menar snabbt. Istället för att vara anfådd med mjölksyra lång tid efter ett träningspass går det över efter några andningsrundor. Ju mer man andas desto mer blod pumpar man ut i venerna desto snabbare återhämtar man sig. Något jag även märk att jag har större tolerans för kyla. Jag isduschar flera mornar utan problem och jag isbadar även utan problem. 

Källor:
http://www.icemanwimhof.com/files/artikel-onderzoek-pickkers-amerikaans-blad.pdf http://www.icemanwimhof.com/files/can-meditation-influence-ans-hopman.pdf http://www.icemanwimhof.com/files/biology-now-chapter-22-Wim-Hof.pdf http://www.icemanwimhof.com/files/pnas.pdf http://www.icemanwimhof.com/files/2016wimhofmethod-revealed.pdf

Wims hemsida: http://www.innerfire.nl/

20.02.2017 kl. 10:00

Läs en bok, bli klok

Böcker jag läst, som är värda att minnas.

Touching from a distance - Deborah Curtis

Detta är en bok om Ian Curtis, sångaren i det brittiska postpunkbandet Joy Division. Hans änka har skrivit den. 

Joy Division och Ian Curtis har länge fascinerat mig. Jag började lyssna på Joy Divisions låtar för många år sedan och fastnade för stilen. Så mörkt, så mystiskt och så annorlunda. Ians dystra texter förstod man först efter han tagit sitt liv att allt handlane om hans misär och egna känslor.

Bandet formades då Ian Curtis svarade på en anons där en sångare söktes. Först hetter bandet Warsaw, inspirerat av Bowies låt Warsawa. Men de blev lätt förväxlade med ett punkband som hette Warsaw pakt. De böt senare namn till Joy Division, som de tog från en bordell som fanns i ett koncentrationsläger under nazityskland. 

Ian kämpade med psykisk ohälsa samt Grand mal epilepsi ( enligt research heter tydligen Grand mal nuförtiden: toniska-kloniska anfall).
Han hade en fru och ett barn, men var ändå inte tillfredsställd med tillvaron .. så han skaffade en älskarinna. Hans fru, Deborah visste om denna kärleksaffär, men Ian lät inte henne gå. Hmm.. jag tror det vilar lite kontrollbehov där. Ändå skriver hans änka en bok om honom efter hans död. 


Mest kanske är det historien och bandets snabba framgång som intresserar mig.


Vill du veta mera så rekommenderar jag att kolla in filmerna: 

Control: The Ian Curtis Film

Joy Division — A documentary

Denna design är tidlös. Kommer vara snygg för evigt.

Om jag nu minns rätt, så är dessa ljudvågor från månen. Tror det till och med var så att det var månens första lyssning av människan. Häftigt. 

Rättelse: Vågorna är pulser från en neutronstjärna ("stacked plot of radio signals from a pulsar"), så inte från månen. Men lika häftigt för de. 

Boken är intressant och ger en ny bild av Ian och bandet. Jag ger den 3.5/5 cyklar   

 

19.07.2016 kl. 12:13

Läs en bok, bli klok

Böcker jag läst, som är värda att minnas.

Man's search for meaning - Viktor E. Frankl

Vid juletid för nåt år sedan frågade min familj vad jag har för jule-önskningar. De fick som svar, av då en väldigt mörksinnad tjey som inte riktigt såg morgondagens ljus, "Meningen med livet".

Denna bok blev min gåva, jag läste den, satt den i bokhyllan, och funderade lite.

Boken ger en någotslags perspektiv om att hitta mening i vad du gör och att alltid försöka ha något att sträva till.

Detta är en observativ bok om människan i lidande. Varför ger vissa upp, medan andra har hopp.
Meningsfullt kanske inte betyder njutningsbart.

Hur man kan skriva så observativt om ett koncentrationsläger man upplevt men ändå få läsaren att hålla en positiv känsla är det nog bara Frankl som kan svara på.

Boken är delad i två delar. Första delen handlar om Frankls upplevelser i koncentrationslägret och observationer av de andra fångarna. Han insåg att de som höll kvar någonslags mening eller syfte med deras lidande var också de som klarade sig bättre och hittade en styrka att fortsätta.

Andra halvan handlar om terapin, logoterapi, han utvecklade baserad på sökandet efter meningen med livet.

Logoterapin utvecklades under nittonhundratalets mitt av Viktor Frankl och hans efterföljare och har haft stort genomslag i västvärlden. Denna inriktning betonar att människans grundläggande drivkraft ligger i att söka mening i livets alla skeden och att boten för vår tids sjuka – tomhet, leda och brist på mening – finns att söka och finna i att förmå handla kreativt, målinriktat och uthålligt, förmå ta emot det världen erbjuder samt förmå inta rätt attityd eller hållning till allt det komplexa som möter en under livets gång. Ingen situation och ingen händelse vi är involverade i är utan mening i sig och det ankommer på oss att finna denna och klargöra den för oss. Svaret på frågan om livets mening måste sökas och besvaras av oss enskilda på just vårt sätt och i de situationer vi är involverade i. De mest plågsamma upplevelser och händelser kan så övervinnas genom att vi finner dess mening och dess plats i vårt livs stora mönster.

"With a new Foreword by Harold S. Kushner and a new Biographical Afterword by William J. Winslade Psychiatrist Viktor Frankl's memoir has riveted generations of readers with its descriptions of life in Nazi death camps and its lessons for spiritual survival. Between 1942 and 1945 Frankl labored in four different camps, including Auschwitz, while his parents, brother, and pregnant wife perished. Based on his own experience and the experiences of others he treated later in his practice, Frankl argues that we cannot avoid suffering but we can choose how to cope with it, find meaning in it, and move forward with renewed purpose. Frankl's theory-known as logotherapy, from the Greek word logos ("meaning")-holds that our primary drive in life is not pleasure, as Freud maintained, but the discovery and pursuit of what we personally find meaningful."


Jag gillar boken den öppnade mina ögon, den får 4/5 kaffekoppar    

16.07.2016 kl. 12:45

Läs en bok, bli klok

Böcker jag läst som är värda att minnas.

Ta livet av mig, mamma - Marianne Käcko

En rörande historia skriven av en mamma som berättar om hennes dotter som går igenom en jobbig resa med ätstörning.

Anorexi drabbar inte bara den insjuknade. Sjukdomen drabbar också mamma, pappa, syskon, vänner och släkt. Man får följa med den resan från moderns sida. Sjukhusbesök, samtal och andra tankar. Boken kan kanske göra det lättare för de som inte upplevt liknande att förstå sig på en ätstörning. Men boken kan även trigga, så läs inte om du känner att du är ostabil. 


"Äsch, äta kommer jag aldrig att göra. Varför förstår ni inte det?"

När Katarina Käcko fick anorexi för första gången var hon elva år gammal. Några år senare slog sjukdomen till på nytt, den här gången med psykiatrisk klinik, outhärdlig ångest och resignation inför livstida sondmatning som följd – när Katarina sedan drack två klunkar vatten i oktober 1997 var det första gången hon åt eller drack på 350 dagar. Hjälpen kom på Anorexicentrum vid Huddinge sjukhus, där man ser på anorexi som en fysiologisk snarare än en psykisk sjukdom.

Ta livet av mig, mamma! är Marianne Käckos berättelse om sin dotters sjukdom och om kampen för ett för henne lämpligt vårdalternativ. Med ett fast grepp om vardagen och fötterna stadigt på jorden beskriver Marianne Käcko såväl det hjärtskärande i att se sitt barn lida som frustrationen i att leva med en anorektiker. Hon belyser också den finländska anorexivården – både det positiva och det negativa – ur ett användarperspektiv.

Ta livet av mig, mamma! innehåller också ett efterord av den idag friskförklarade Katarina Käcko, som ger sin syn på sjukdomstiden.

04.07.2016 kl. 14:41

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 
Här är min lilla portal för mina funderingar.
Välkommen till min värld.


Vill du veta allt om mig?
Läs min lilla berättelse om mig:
HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.


Namn: Malin
Kallas: Malle

Ålder: 23

Utexaminerad: Kulturmontör

Pågående studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Från: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra "hem"orter: Houtskär, KimitoÅbo

   


Vill du skicka kärleksbrev?
malin.m.l.lundstrom@hotmail.com