Back On Track

Nu kände jag att det var dags. Jag är tillbaka. Back on track.


INNEHÅLLS VARNING: Läs inte detta om du på något sätt triggas av dessa ämnen: Psykisk ohälsa, Depression, Självdestruktivitet, Ångest, Självanalys, Personligheter, Självhjälp, Identitet, Osäkerhet, Förvirring och Ätstörningar.


Har du sett den animerade Disneyfilmen "Inside Out"? Filmen som handlar om känslorna glädje, ilska, avsky, rädsla och vemod. Känslorna visualiseras som figurer i hjärnkontoret. Glädjen hamnar på villovägar och de övriga känslorna kämpar med att hålla personen, vars hjärnkontor de fungerar inuti, i skick.

Det är ungefär så jag visualiserar det som pågått inom mig i snart ett decennium. Glädjen är på villovägar.


Låt mig förklara

Vi har ju alla fullt upp med våra egna liv, och här kommer ännu en till livshistoria om ännu en person. Men. Man är ju bara människa.

Kanske just du tycker det här är givande, kanske till och med intressant. Jag är ju ingen speciell. Men det är kanske det som är grejen. Jag är precis som alla andra.

För att öppet skriva om sig själv har jag bara släppt taget om känslorna kring det. Distanserat. Det är bara bokstäver på papper. Ord i meningar. Meningar i kapitel. Kapitel i en bok. Bok i en bokhylla. Eller nåt liknande. Vi måste sluta skämmas över vårt mående. För de e ju de ja gör. Skäms. Skrivandet och förtydligandet av ens jakt på jaget i form av ord är terapeutiskt för mig. Det är även skapandet i sig som är tillfredställande. Att skapa text. Bokstäver. Ord. Meningar. Kapitel. Innehåll.


De här blir en lång historia. Hämta popcorn om du tänker läsa.


Jag har ett behov att förklara mig. Berätta om hur jag mått, var jag varit och vad jag gjort. Men jag gjorde aldrig det. Vet de vart jag blev av? Tror de att jag ignorerar, är sur, är lat eller inte bryr mig? 

Vad säger man ens till någon som man inte kontaktat på ett halvår, ett år... Kanske de heller aldrig undrade? Var jag någonsin viktig. Ni ser. Självförtroendet är ännu under bearbetning. Sen rinner allt ur sanden och man vet inte riktigt var man skall börja.

Det här behovet att förklara har ju sitt ursprung från något. Är det känslan av att betyda något för någon?  Ha en mening eller vara viktig?

Jag vill berätta. Men gör det ej. Jag vill förklara. Men gör det ej. Detta behov i att förklara sig växer sedan bara mer och mer ju längre jag lever i en ytlig lögn och aldrig faktiskt delar med sig. Sen känns det som det är försent. Och jag bara försvinner. Isolerar mig.

Bekräftelse?

Jag tvekade länge för att publicera saker. Att blotta mig själv. Var det för uppmärksamhet? Var det för nån svag dröm om att bli rik influencer? Var det bara för att förklara. Var det för at jag älskar skapandet. Skrivandet. Har jag något att säga? Det som gjorde att jag fortsatte en tid till var för att jag hade en fascination för att samla mig på ett ställe. Mina tankar och funderingar. Mina bilder och idéer. En slags plattform för mig att hitta tillbaka till mig då jag går på villovägar. Är det nån narcissistisk fascination eller bara en förvirrad själ?

Jag är egentligen bara en liten fjärt i universum. En helt vanlig person mitt i smeten. Ingen märkvärdig. Jag är din vän. Din granne. Din mamma. Din syster. Jag är du.

Jag har alltid haft en fascination för människors beteende, de sociala djuren. Men alltså, jag är ju inte någon Jung, Freud eller Nietzsche direkt. Vem de nu var. De var ju sist och slutligen vansinniga vita europeer. Jag har alltid haft intresset och det blivit lite av en hobbyverksamhet. Jaget. Psyket. Beteendet. Människorna.


Var har hon varit då? Kanske någon undrar. Kanske inte. Ingenstans är mitt svar. Absolut ingenstans.

Senast jag skrev just här, var ungefär just precis innan ja sjönk ner i den djupa, mörka gropen igen. Ganska ordentligt också. Eller alltså gropen har jag varit i i ett decennium. Men receptbelagda substanser har fått mig att klara av vardagen. Skapat illusionen av att vara uppe ur gropen.

Jaja ja kan sluta använda metaforen GROPEN. Jag. Är. Kroniskt. Deprimerad. Punkt. Eller står det på pappren. Fast kroniskt kallas det om man lidit av det en längre period. Ibland mår ja ju bättre och ibland sämre.

Kronisk. De som tycks beskriva hela mitt framtida liv. De låter som något jag kommer leva med hela mitt liv. Ja vill tro nåt annat. Jag tror det finns en underliggande orsak. Eller? Men man får inte mycket hopp från sjukvården. Vem som helst skulle nog ge upp litegrann om en får höra "du måste vara bredd på att du måste förmodligen äta medicin hela ditt liv" och sen händer inget annat än att man kan komma och prata av sig nån gång i månaden. Då man mår dåligt, mår man för dåligt för att orka bearbeta psyket, då man mår bra, mår man för bra för att komma in på allmän terapi. Handlar allt bara om pengar i vårt samhälle?

Det har varit svårt för mig att förstå att depression är en sjukdom, och inte bara att jag är lite koko i huvudet. Nog för att jag nu är lite koko också men... Jag försöker måla upp liknelser med andra sjukdomar, för att inse att piller ibland kan vara enda lösningen.

Diganos. Va är det egentligen. Identifierar de mig? Som person? 

Anorexi
Ortorexi
Hetsätstörning
Blandätstörningar


Depression
Ångest
Social ångest
Panikångest
Kronisk depression

Där var det. Så nu kan vi fortsätta.

Orden som ja länge trott definierat mig som person. Som jag nu insett att inte är mer än bokstäver på papper. Behöver man ens en definition? 

Jag har levt på antidepressiva sedan jag var 15. Happypills som jag brukar kalla dem, för att försöka förvränga vad de egentligen är. Distansera.

Jag har några gånger under den tiden försökt avsluta medicineringen.

Jag har på mina äldre dar... >>ja nu sitter alla som är äldre än mig och skrattar hånfullt till att lilla Malin beskriver sig själv som gammal. Så har det egentligen ofta varit. Dendär åldern har på något sätt spelat så stor roll. Om jag umgåtts med någon äldre så..."vet jag ingenting om livet ännu", "du får se sen då du blir över *en viss ålder*" och så vidare. Jag menar vad har ålder egentligen att göra med ens livserfarenhet. Åldersdiskriminering i allmänhet är något som triggar mig - "du är för ung för detta jobb, du behöver mer erfarenhet", ja men ge mig erfarenheten då!? Okej, nu lugnar vi ner oss och kommer tillbaka till ämnet<<. Ja tycker att "på äldre dar" är ett roligt uttryck. Ok, så var det med det.

Jag har på mina äldre dar insett att jag värderar det naturliga nåt så ofantligt. Det har smugit sig på sakta men säkert under tiden jag experimenterat med att på ett naturligt sätt få bukt på min psoriasis i hårbotten.

Om du inte är insatt är psoriasis:

Jag har alltså då märkt att ju naturligare och renare jag är inifrån ut,  desto mer kontroll har jag över sjukdomen. SAMT märker ja av så stora skillnader med naturligt leverne och psykiskt välmående.

I och med det naturliga har jag haft svårt med att acceptera att jag behöver gå på substans för att må bra. I och med detta -> mitt behov att avsluta... Jag ville kunna uppnå ett substansfritt leverne. Vara naturlig. Ren. Pure. Är det så mycket begärt att man skall må bra av sig självt?

Och jag har kämpat. Jag har gjort allt för att klara mig på egen hand. Kämpat. Jag har tagit hand om mig. Jag har tränat och motionerat. Ätit rent och naturligt. Jag har utmanat mig själv. Jag har sovit tillräckligt. Jag har mediterat.

Men sen sist och slutligen orkar man inte kämpa för att må bra. Man vill bara vakna och vara redo för dagen.

Det är en helt annan upplevelse att göra alla dessa aktiviteter ovan för att börja må bra eller utöva dem när man mår bra, för att man mår bra. Tvånget försvinner och man börjar njuta.


Identitetskrisen. 1 & 2.

Något som gjorde det svårare för mig att hantera happypills och icke var att jag inbillade mig att jag var två helt olika personligheter med och utan.

Jag fick för mig att det positiva och energiska jaget som jag blir då jag går på medicin (läs: mår bra) inte är jag. Det är något som kommer i pillren. En personlighet intryckt i de små kapslarna. Det stämmer ju såklart inte. Men man får ju lite vanföreställningar sådär nu som då.

Gjorde pillren mig till den där bättre, roligare, gladare personen? Vem var jag utan dem?

Jag insåg sedan att den där bättre personligheten finns inom mig. Det har alltid funnits där. Den är bara gömd. Den visar sig bara mer då jag mår bra.

Om jag tänker tillbaka har de ju alltid funnits där. Alla sidor. I min barndom. Jag hade den kreativa, spralliga, energiska och entusiastiska sidan. Som har så mycket passion för allt och vill alla för väl. Det kommer inte levererat i ett piller. Men jag har också den lugna, inåtvända, analytiska och filosofiska personen i mig.

Men att  jag skapar dessa personer är ju någon slags försvarsmekanism för mig själv tror jag. Att distansera mig från den jag är då jag mår olika saker. Försvara mina beteenden kanske? Det är ju förstås inte olika personligheter. Allt hör till samma. Jag. MEN det är bara vissa sidor som visas beroende på hur jag mår. Båda delarna finns alltid där. Men visar sig mer eller mindre vid olika tidpunkter den andra sitter där i bakhuvudet och avvaktar.


Anpassad

Då det går en lång tid sedan man känt genuin lycka och tillfredställelse, glömmer man bort vad det är och hur det känns. Man anpassar sig till nuet man har. Det blir ens normala.

Att inte känna en mening med något.
Att inte ha intresse för det som vanligtvis intresserat en.
Att gråta om kvällarna fast man inte riktigt vet varför.
Att sluta gråta för känslor slutar existera.
Att sluta kontakta folk.
Att sluta bry sig om folk.
Att isolera sig sakta men säkert.
Att se negativ på allt.
Att glömma bort att det finns positiva tankar.
Att va irriterad.
Att vilja va i fred, fast ändå inte?
Att ha kort stubin
Att känna sig ensam
Att meningen med allt man gör försvinner.
Att man tomt stirrar ut i intet och ser ingen mening att stiga upp ur sängen.
Att känna sig tung, dåsig och äcklig. Äckel. Äcklet.
Att känna sig värdelös.
Att va trött. Så trött. Så trött.
Att kroppen värker
Att huvudet värker
Att vandra i en oändlig dimma
Att vara osynlig

Det blir ens normala.

Det är därför det brukar ta så länge för mig att inse att söka hjälp. Igen.

Man vill ju tro att man skall känna igen varningssignaler då man levt med detta hela sitt hittills vuxna liv. Nog känner man egentligen igen dem. Men man ignorerar dem. Man vill inte tro att det är sant. Inte igen! Jag som just tagit mig ur gropen. Man vill inte inse att man är på botten igen. Bara den tanken är redan utmattande.

Då jag blir psykisk sjuk blir jag även fysiskt sjuk.

Det kan börja med förkylning. Men sen ger mag- och tarmsystemet upp. Sen ger immunförsvaret upp. Sen får jag flare-ups från psoriasisen som sen även läggs märke till i leder, knä och kropp. Allt sitter ihop. Allt blir en enda smörja. Ja smälter till en hög i soffan. Tar mig inte upp längre.


Självförakt

Trodde jag det skulle leda till selflove om jag tänkte negativa tankar om mig själv innan jag ens tittade upp från golvet in i spegeln? Va trodde jag det skulle leda till då jag ställer mig framför den silvriga reflekterande ramen och tänker. Äckel.

Jag inser sedan. Jag förvärrar ju allt själv. Skapar jag min egna depression? Sätter jag mig i en ond cirkel? 

På Youtube såg jag ett videoklipp på Sadhguru som föreläser om "Insight into depression"

 

"If you are capable of causing depression to yourself, you are able to generate substantial amount of intense emotions and thoughts, but in the wrong direction"

"So you are strong enought to cause depression to yourself, unless you are pathologically ill which is just a small number of people, rest are all self-created"

"The line between sanity and insanity is very thin, people keep pushing it."

Det fick mig att tänka. Orsakar jag detta själv?


Bekräftelse

Jag har alltid haft svårt att veta var jag har vänner och bekanta. Jag lyssnar på dem, visar empati, engagerar och intresserar. Men öppnar aldrig upp mig själv "för jag betyder inget", "de har fullt upp med sitt". Självförtroendet kommer förmodligen i samband med måendet. Sitter det till och med i arvet att ta andra i första hand för en själv? Från min mor? Min mormor? Att fokusera på andras viljor och önskningar och gömma sina egna. Vi påverkas ju av våra nära. 

Det är därför jag alltid känt mig avlägsen. sist och slutligen ensam. Vänskapen har blivit att handla om den andre. Men jag har orsakat det själv. De är ju i och för sig ett väldigt martyriskt beteende. Men det är väl så min vänskap fungerat. Eller rättare sagt inte fungerat.

I efterhand har jag insett att jag har tagit an mig någon slags inövad anpassningsroll till att gå vidare utan att ge ifrån mig.


Bakgrund uppväxt

Min uppväxt spelar stor roll i vad jag blivit. Vad är det som hänt under uppväxten. Något som jag tror påverkat den jag är idag är alla förflyttningar som barn. Det tär på en att flytta. Vilket jag först inser nu långt, långt efter. 

Jag tog på mig någon slags roll. Jag anpassade mig till den nya situationen. Skapade ett engagemang. Tog en roll som ansvarstagande. Det var mitt sätt att socialisera. Jag var redan automatiskt inställd på att stänga av när som helst och fortsätta till nästa ställe. 


Förlåtelse

Att förlåta någon som inte bett om förlåtelse är svårt. Någon som gått vidare utan bekräftelsen. Att själv sedan förlåta för att kunna gå vidare. Hur gör man? 

Att förlåta sig själv är ännu svårare. För sina tankar om sig själv. För sitt beteende. För hur man behandlat andra och sig själv.


Vuxen

När går man ens från ung vuxen till vuxen? Kanske jag inte ens kan kalla mig vuxen ännu?

Men det känns som jag har lämnat allt det där bakom mig. Då jag ser tillbaka ser jag en annan person. Jag förstår också hennes beteende. Jag förstår varför. Men jag jag kan inte låta bli att tycka synd om henne. Lilla Malin. 

Back on track

Jag fick lov att börja från början.

Ni förstår. Vad som helst som inte var negativt och som jag kunde till och med tro på. Åtminstone försöka tro på.

Och det går långsamt. Lite i taget. Steg efter steg. Och jag kämpade. 

Men här är jag nu igen. Jag var fast i dimman en längre period. Men nu har jag stigit över gränsen tillbaka. Nu är jag back on track. Jag lever igen. Lever ut menar jag. Inte bara överlever. Jag har börjat ta mig själv i första hand. Följa mina drömmar. Jag känner entusiasm igen. Jag vill upptäcka. Jag vill uppleva. Jag känner passion. Jag känner igen. Jag har känslor igen. Jag hoppas detta kan vara för evigt.

Och kanske. Kanske jag kan komma till förståelse att ett piller om dan håller doktorn borta från stan

Jag är alltid orolig för sen. Men jag vill njuta lite nu. Bara leva lite först. 

Det här blev en enda röra. Kommer man någonsin förstå sig på sig själv? Det är ett evigt mysterium.


Källor

Psoriasis, 117. Tillgänglig: https://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Psoriasis/ Hämtad 26.06.2018

Psoriasis, Mediespråk. Tillgänglig: https://www.mediesprak.fi/sprakrad.aspx?id=536#.WyilJaczZ3g Hämtad 26.06.2018

27.06.2018 kl. 11:26

Vacker utan spackel

Omedvetet har jag trappat ned på spackelanvändningen. Jag vet inte hur det gick till, jag började minska på produkter en i taget.

Plötsligt la ja märke till "skavanker" jag faktiskt uppskattar på mitt face. Det är ju det som gör mig unik, som jag annars målat över och gömt. 

Mitt ärr snett nedan vänstra ögat är från ett litet minne från min barndom, då jag hade vattenkoppor och kunde inte låta bli att skrapa. Sen, på vänstra sidan av mitt näsben hittar man en liten blå prick. En blybit vilar där under huden. Här har min lillebror stämplat sin autograf. Ett syskongräl i ung ålder som slutade med en blyertspenna kastad på mitt näsben med bly som lämnade kvar. Jag har faktiskt ett "beautymark" ovanför läppen på vänstra sidan som lätt försvinner om jag spacklar mig, som är synd. Många målar ju på sig beautymarks som inte är födda med dem, jag borde nog framhäva min skönhetsprick lite oftare eftersom jag nu är född med en. He he. Små små födelsemärken tittar fram vid kindbenen lite här och där och kanske påminner lite om fräknar. Jag har alltid velat ha fräknar, jag tycker det är så vackert. Det är så tassigt att vi alla utan fräknar önskar vi vore besmyckade med fräknar och många som har fräknar önskar de inte hade det. Vi e tassiga.


Favoritsida?
Vet inte riktigt vad jag menar, tror inte jag menar bara ansiktet, utan lite med allt. Ett visst håll känns naturligare. T.ex. då jag skaffade nosring så var det självklart att den skulle vara i vänstra näsvingen (från mitt håll). Sen så går min pannlugg åt höger så att vänstra sidan av mitt ansikte är synligare. Jag brukar även ha håret bakom örat på vänstra sidan att vänstra örat är synligt. Då ja klär mig kan jag också tänka på detaljer och placerar dem ofta på vänstra sidan. Kan det vara för att jag är högerhänt? Är detta något typiskt beteende? 


Men ja. Med smink, som har blivit så överdrivet på senaste tiden, sminkar man ju över sina personliga kännetecken, gömmer lite av sig själv.

Visst vill även jag spackla upp mig fin nu och då, framhäva former med highlight och skuggor samt gömma skavanker med färg, men jag har börjat känna att det känns som om jag har en tung mask på mig, och att mitt ansikte inte får luft. Om jag befinner mig någonstans och har fullspacklat ansikte brukar jag komma på mig själv att faktiskt längta tills jag får tvätta bort allt. Det är så befriande.

Jag har också märkt att de dagar jag hoppar över spackelrutinerna har jag Så.Mycket.Mera.Tid. Det tar så länge att smörja sitt fejs. Och jag måste ju bara berätta hur mycket bättre min hy har blivit, vet inte om det var för att jag använde gammalt smink och halvsmutsiga penslar, men jag märker en stor skillnad av att ha vilat ansiktet i flera veckor. 

Jag har börjat tycka att mina insikter är spännande. Vet inte om jag är i någon ny fas eller om det här är en utveckling av mig själv och mitt jag.

Trots dessa insikter gillar jag ju fortfarande att göra mig lite fancy ibland. Visst är det även så att jag känner mig mer självsäker då jag är spacklad. Varför har det blivit så? Då man har tid är det även ganska meditativt att hålla på att peta på ansiktet och framhäva former och färger. Spackel är ju också en konstform. Jag avundas såklart alla dessa beauty gurus på internätet som kan skapa all världens kreationer med spackel. Spackel kan vara så mycket positivt också. Att kamouflera sådant man inte trivs med och experimentera med färger och penslar. Det är insprerande att lära sig hur man gömmer en rynka och framhäver ett kindben. Det blir som fysik & kemi till slut. 

Hittar ni alla ärr och skavanker på mitt tryne jag just beskrev? Så här ser jag ut, naken om baken. Nä int riktigt om baken då. Men trynet. 

16.02.2017 kl. 13:40

Hur gick det med håret?

Ni ligger säkert sömnlösa om nätterna för att ni kan inte sluta tänka på om hennan gjorde något med mitt hår på längre sikt. 

Så jag tänkte avbelasta er och berätta. 

Nu har jag varit hennahårig i 3 veckor, typ, och jag skall berätta hur det har varit. 

Jag börjar nu in på den tredje veckan vänja mig med den mörkare färgen. Jag har ju inte haft färgat hår på såpass länge att det har varit lite ovant nu i början att hitta sig själv i spegeln. He he. 

Men nu skall jag berätta. ALLTSÅ, mitt förstörda flisiga sprätiga hår med topparna som ständigt gick av har nu förvandlats till ett glansigt stadigt vågsvall. De sprätiga flisorna är inte alls nära lika slitna som tidigare. Hennan har på något sätt bundit ihop alla tusen "splitted ends" och förenat dem till ett hårstrå med ett skyddande lager av sammetsbrun färg runtom. 

Färgen känns ännu lite ovan, men håret känns helare, slittåligare på något sätt. Mörkbrun pansar som kramar om mina svaga toppar.

20.11.2016 kl. 13:17

Hår 2

Okej, som jag nämnde senast skulle jag testa henna på mitt hår. Nu är det gjort. Låt mig berätta hur det gick: 

Ja, i mitt hår smetade jag en brun hennasmörja med denna beskrivning:

"Våra hennakakor är gjorda av den finaste persisk hennan, återfuktande kakaosmör och vackra eteriska oljor som både får ditt hår att se och dofta underbart. Henna ger ett skyddande lager utanpå håret, vilket betyder att färgen blir unik för dig då din egen hårfärg utgör grunden. Vår henna finns i fyra färger, Brun innehåller indigo och en nypa av malet kaffe för att ge ditt hår en djup chockladbrun färg och nässlor som lugnar hårbotten." 

Jag sov med klottret i mitt hår en natt med plastfolie lindat runt mitt huvud. Jag så ut som en alien, synd att jag inte kom att tänka på kameran. På morgonen sköljdes kletet bort och jag såg mig i spegeln. 

Oj. 

De blev mörkt. 

De trodde jag inte. Då jag testade på mitt nackhår samma färg för att se om min hårbotten reagerade och hurudan färgen skulle bli var skillnaden inte så stor. Men nu då jag sovit med den ca. 8 timmar var det stor skillnad. Nog blev det bra, är dock förvånad över att det skulle märkas så mycket. 

Så till hårets välmående efter behandlingen. Jo, okej. Det känns faktiskt lenare, lite starkare på något sätt. Men inte blev det 10 cm längre och tjockare som jag hoppats på (haha...). Nämen jag tror jag är nöjd. Jag måste bara vänja mig med mörkare färg. Jag har ju haft mörkbrunt förut, men jag hade blivit så van med naturlig färg att jag tyckte det kändes mest som mig, att de kanske fanns en orsak till varför just min naturliga färg prydde mit hår. 

Jag kan inte undgå att tänka att - är det bara jag som märker vad jag vill/tycker om, först då jag saknar det. Passangers låt "you only know you love her when you let her go" spelar i huvudet nu. Hahah. 

Nu då jag ser mig i spegeln så har jag lite svårt att vänja mig, men jag ser genast att mina ögon lyser starkare och att min ansikte käns mer konturat (e de ett ord?), jag tror det är positiva beskrivningar? Det sätter sig förmodligen med tiden och det har ju lagt sig väldigt naturligt med olika nyanser som mitt vanliga hår har. Och, det är ju ändå bara hår. Jag tror jag överlever. 

Jag hoppas bara inte det kommer bli en utväxtsrumba varannan månad. Jag tänkte mer att det här var ett test och om min naturliga hårfärg slinker fram så skulle det kunna gå sådär jämt och slingrigt istället för en rak utväxtsrand. 

Är jag för negativ nu? Hörni, ni får se en bild på mig nu. Så ni kan bedöma om jag inbillar mig allt som vanligt. Man är ju sin största kritiker själv.

De gula högst upp till vänster är nog wc lampan, inte en gul fläck mitt på håret. Måsta bara försäkra mig om att ni inte tror att jag går med fläckigt hår, de sku ju va skandal. He..he..he. 

 

26.10.2016 kl. 12:58

Hår

Att bära en kalufs man tycker lyfter fram sin identitet ska vara varje människas rättighet.

                 

Jag har alltid känt att mitt hår utgör en stor del av hurudan bild jag skapar om mig själv. Om jag inte trivs med min kalufs kan jag känna mig osäker och obekväm. 

Jag tänkte just skriva att mitt hår har gått egenom många olika former och färger. Men de ha de ju egentligen inte, min snea lugg har nog funnits på pannan många, många år - i olika längder dock och min färg har för det mesta varit mot det bruna. Jag tror jag hållit mig vid det för att jag trivits så bra i den frillan. Det blev lixom lite min grej det där me snelugg och resten som lixom chillar på skallen sådär avslappnat. Ja trivs med halvlångt hår och snelugg. 

Ska se om jag hittar någo bilder att smätta hit på mina kalufser: 

Malin - 14 år, brunt halvlångt hår, sne lugg.


Malin 15 år, brunt halvlångt hår, snelugg.

Hoppsan! det där hade jag glömt. Här kapades ju också håret av. Jag minns dock att jag vantrivdes och längtade tills det skulle växa ut. 

Malin 17 år, Okej nu kommer en lite annorlundare period. Jag hade börjat reagera på hårfärg (min hårbotten gjorde uppror) så jag avfärgade håret för att sedan nå min egna färg. Vilket gjorde att jag var orange-gul-hårig en period. Jag saknade mitt bruna halvlånga hår då. 
Malin 17 år, för att försöka bli av med det orangea-gula smättade jag på en askig-gråbeige färg (hmm..jag skulle ju bli av me färgandet, hur tänkte jag här riktigt?) Samma snea lugg och halvlånga hår dock. Haha. Malin 18, Okej, här växte det ut till najs längd, här är mina naturliga troll-lockar också. Sne panlugg och lagom långt. Bra Malin nu behöver du inte röra det mer, kan man tänka. Men... 

Malin 19, Jahapp, here we go again. Nu hade jag nog blivit för påverkad av tumblr och trender, jag skulle ju ha ombre förstås. Ajaj hårbotten var inte glad. Men ni ser, snea luggen och lagom längd. 

Sen blev ja cray och färgade det rött och tog krull-permanent. Neeh skoja baaaa, hur sku ja kuna bryta min snea lugg och lagom längd trent. De e no ba peruk.
Malin 19? Så kom den dagen jag slutade färga helt och min hårbotten jublade. Sen dess har det fått vara naturligt. Sne lugg och lagom långt, heja heja!

Haha, ha överseende över bilderna.. jag hade också sådana perioder som 13,14,15 åring. Okej. 

Man märker att jag har blivit lite för bekväm med min frisyr. Men det är så jag vill ha det. 

Men mitt hår har haft en liten kris den senaste tiden. 

Förra året vid ungefär samma tidpunkt som nu kapade min mor många cm av min frilla eftersom mitt hår hade slitits till helt olika längder. Hur skall ja beskriva det här.. Högra sidan var 10 cm längre än vänstra. 
Ser ni? 10 cm skillnad.. Fråga mig inte hur det gått till, det var bara så. Ok så allt blev kort, rakt av bara. Klipp. 

Där for mitt själförtroende med ett knix. Nå int riktigt, men lite faktiskt. Lite identitetskris där jag snyftar lite för att det är så kort, snyftar lite för att jag känner att jag inte alls passar, snyftar lite för att jag inte kunde ha upp det i en troll-boll på huvudet osv. 

Det intressanta var att allt detta pågick förmodligen endast i min egna skalle. Jag tror inte ens att någon annan märkte att mitt hår var kapat. Det var ju samma person kvar bakom luggen. 

Nåja, jag överlevde och det har växt tillbaka till där jag var före jag klippte mig. Men. Det är så slitet, lika slitet som det var före jag klippte mig.

Det jag skulle komma fram till är att de senaste åren då jag trodde mitt hår skulle jubla av att jag slutat kleta kemikalier i det tvätta det naturliga produkter och börjat tänka på vad jag käkar så har det blivit så svagt, så slitet och så tunt. Vad händer? Jag tänkte först om det var för att jag fick i mig för lite biotin, bvitamin och what not. Men de har jag käkat som extra tillägg och även försökat få i mig så mycket produkter som gör gått för håret. Men näe. De vill int. 

Ja smörjar me kokosolja, jag masserar min hårbotten ja käkar bra och extra tillskott och jag använder bara naturliga produkter. MEN MITT HÅR BARA GÅR AV. 

En tanke är att jag vet att min mammas hår är tunt och går lätt av men jag har aldrig haft så förut. 

Okej så nu har jag kommit till det stadiet att jag tänkte börja försöka göra något åt det. Jag har fått tipset att testa henna dels för att det kunde hjälpa min hårbotten att lugna ner sig (psoriasis) dels för att det lär binda "hårflisorna" och bilda ett skyddande lager. Jag har testat en nackbit med henna för att kolla att det inte blir knas-färg och att min hårbotten tål det. Testet gick bra och håret kändes friskare, så nu har jag gått och införskaffat mig en hel henna klimp som jag skall försöka smeta på mitt hår då jag får tid för det. Nu hoppas jag på mirakel och lite abrakadabra. Jag vill ju också ha ett såndärt fint vågsvall som glittrar i solen. Är det inte allas dröm? 

Finns det någon kunnig som har några andra tips till min kalufs? Nu blev det här så långt så jag tänkte att jag kanske kör en liten fortsättning på mitt hår-dilemma senare. Kanske några ord om hur det gick med mitt henna-testeri. 



 

22.10.2016 kl. 16:12

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 
Här är min lilla portal för mina funderingar.
Välkommen till min värld.


Vill du veta allt om mig?
Läs min lilla berättelse om mig:
HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.


Namn: Malin
Kallas: Malle

Ålder: 23

Utexaminerad: Kulturmontör

Pågående studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Från: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra "hem"orter: Houtskär, KimitoÅbo

   


Vill du skicka kärleksbrev?
malin.m.l.lundstrom@hotmail.com