Den Lilla Berättelsen Om Mig - 2

Fortsättning på pt 1. 

TW: Ätstörningar, kropp

Behöver man nån inledning nu? Näh, kolla pt 1, så kallar vi det min inledning. Vi kör på direkt tycker jag. 

Jag lever och lär med en inflamatorisk, troligen autoimmun sjukdom, psoriasis, som på mig inte syns så värst på utsidan, den gömmer sig under mitt hår på skallen, som jag nog egentligem har fått helt okej bukt på, men dessvärre märks det av i vardagen och på insidan. 

Autoimmunitet är immunförsvarets skadliga angrepp med autoantikroppar på kroppens egen vävnad, vilket kan yttra sig i sjukdomar. Alla människor har en viss grad av autoimmunitet, men när den blir för hög blir den skadlig.

Efter en rad olika experiment med läkemedel och krämer utan reslutat blev jag desperat och insåg att jag måste börja inifrån. Det ledde till att jag började förändra min kost till en antiinflamatorisk sådan, för att undvika klåda och utslag. Nu lever jag och mår med att äta väldigt veganskt, väldigt glutenfritt och väldigt rent and all that jazz. Efter att ha upplevt en totalförändring och helt nya insikter blev allt dethär en passion. Ett ämne jag brinner för. Hälsa. Det är vardag för mig nu. Jag har hittat något som passar mig och gör att jag mår bra. Men som blivit mer än bara mat, it's a lifestyle maaan. 

Jag hade även länge haft problem med matsmältningen och tarmarna vilket sitter ihop med inflammation i kroppen. Dessa problem lättade något ofantligt efter jag började tänka på vad jag åt.

Så från en sak till en annan.

Ibland försöker jag yoga då jag finner ro, men jag slarvar också ibland eftersom jag lätt fastnar i vardagens ekorrhjul. Men yoga är något som intresserar mig försöker få det in i min vardag så ofta det går. Jag känner ett lugn och älskar känslan att dra ut musklerna. Min favorit pose är "Downward facing dog" eller "Childs Pose".

Jag är en mångsysslare *läs Creative Compulsive Disorder* som ofta hittar på en ny sak innan jag är klar med den första.

Jag gillar att lära ut det jag själv lärt mig och insett. Hej här funkar ju också en blogg ganska bra, najs insikt.


Kanske jag nu bara släpper hela bomben (som det känns för mig) så har jag det gjort. En gång i tiden hade jag tänkt skriva en självbiografi för ja trodde faktiskt då att jag var enda som hade det så usligt, men man lär sig med tiden, det är inte bara jag. Det är kanske du. Kanske din granne. Kanske din bästis. Kanske man även skulle kunna försöka informera om att det faktiskt är vanligare än folk tror och för att det borde vara mer okej att prata om det. Fast jag skämms. Fast jag känner mig underlägsen då jag öppnar mig. Men det inte vara så. 

För det känns skämmigt att nämna att man har psyket ostabilt.

Jag är en av de som kämpade många år med ätstörningar. Diagnos. Anorexi. Ortorexi. Blandätstörningar. 
Något som jag då trodde var väldigt ovanligt, men ack jag fick sedan lära mig något helt annat. Jag jag känder mig så ensam då. Kände mig galen. Som ett freak. Men så många har gått igenom och lever med denna sjukdom än idag. 

Jag kom mig ur ätstörnings beteendet och tankarna tack vare professionell hjälp på en ätstörningsklinik. Jag hade efter många skräckupplevelser fått en stark vilja att bli sjukdomen kvitt.

Sommaren 2015 blev jag friskförklarad. Alltså förra sommaren, oj vad tiden går. Visst kommer tankarna tillbaka ibland. De finns där i bakhuvudet som en del av mitt förflutna. Men jag vet hur jag skall hantera dem. 

Det har alltid varit jobbigt för mig att prata om kroppen, även nu, men jag tror jag nu hittat en balans och börjar så småning om tycka det känns ok att komma med till stranden och klä av mig till bikini. Det här är en historia i sig, som kanske förtjänar egen helt egen text. Vi får se. Min kropp har förändrats och jag har förändrats. Något som är intressant är att jag känner mest skam över den period efter anorexin, som fortsatte med matmissbruk åt andra hållet. Från att ha total kontroll till ingen som helst. Det känns vridet att det är så. Är det för att den såkallade normen har fått oss att tro att gå upp i vikt är mer skam än ner? 

                      

Jag kommer inte lägga upp några före och efter kroppsbilder. Min kropp har förändrats men alla former har varit okej för sig, det är bara min sjukdom som fick mig att tänka annorlunda. 

Men. Det var inte bara det som tyngde mitt sinne. Jag insjuknade då även i depression som har hängt med sedan dess. Det var väldigt jobbig under många år innan jag gjorde något åt det. Den känns mer kronisk i dagens läge eftersom jag än idag inte klara mig utan att tugga mitt lyckopiller varje morgon. Det känns som om jag fastnat och går på samma väg, där jag gör små små framsteg nu som då. Jag brukar trösta mej med att jag är i en väldigt känslig ålder. Då det händer mycket på en gång och stora livsförändringar sker blir det lätt en börda för de som haft psyket svajigt. Vi får se vad som händer i framtiden. Vi kan kalla framtiden för Unknow Pleasures.

Jag önskar dock att i framtiden skall jag klara mig utan att tugga piller. Det känns inte som en långsiktig lösning utan jag vill också få igång min egna serotoniproduktion. 

Att tala om mitt förflutna är alltid jobbigt. Dock tror jag det är bra att diskutera om jobbiga händelser. Det blir som lite terapi lixom. 


Tack vare att man en gång var in i väggen så blir det lättare att det blir för mycket för mig och jag har en lägre gräns. Jag försöker ofta arbeta i takt med resten, men många gånger får jag svälja min stolthet då känner att jag bara inte orkar mer. Men det är som det är, som jag brukar säga och jag lever en dag i taget. Jag har hittat fram till en vardag som fungerar för mig just nu och det går bra, jag måste bara kämpa lite extra för att hålla det stabilt.

Jag idag mår ofta bra och har hittat ting som gör mig lycklig. Mitt liv handlar relationer och vänskap, de e så jäkla viktigt att ha bra personer runt om sig, och lika viktigt är det att man behandlar dem bra. 


Jag fastnar allt för lätt i vardagens stress och ser mig nu som då i spegeln och måste riva ner mig till verkligheten, vad som nu är verkligheten. Då brukar jag säga  att jag tappat mitt zen och måste hitta tillbaka. Höh.

To Be Continued



I morgon kommer sista delen!
Den kommer jag också att linka HÄR.

23.05.2016 kl. 15:15

Samtal

Telefonsamtal, är det bara jag som tycker dessa är jobbiga och jag drar mig länge för att trycka på grön lur. Varför är det så? 

Jag diskuterade en gång med en klasskompis om detta och han sa att han funderade på om det kommer från barndomen då man var tvungen att ringa till folks hemtelefon för att nå sin vän och man visste aldrig vem det var som svarade. Det kunde va kompisens förälder som svarade. En hemsk och skrämmande röst på andra sidan luren, man stammade fram att man gärna ville leka med hens barn.

Det låter logiskt att man har lite skräck för det.


Anyway, jag skulle idag då ringa och bestämma möte med min inkommande praktik. Jag kan avslöja senare om vad det är. Men det är i juli och har med detta: 

Att göra med.

Bildens ursprung: här.

23.05.2016 kl. 12:08

Den Lilla Berättelsen Om Mig - 1

Min kära blogg har legat och skräpat allt för länge, som jag skapade en gång i tiden som ett litet uppror mot dåtidens typiska "dagens outfit bloggar". Jag har använt den på senaste tiden bara för att hitta minnen eller hitta bilder från förr.

TW: Diet

Det är två år sedan jag skrivit något här. Jag har alltid haft svårt med att publicera saker på internet och inte förstått mig själv ibland om jag vill eller inte, jag är lite tudelad i denna fråga. Visst är det kul att vi kan läsa om varandras vardagar, men vill jag vara en "sån" som postar vad jag äter på internet. Ja vet inte? Helst int? Kan man lägga texter upp på en blogg utan att bli en "sån"? Vad nu en "sån" är. 

Jag har ingen aning om vad det här kommer bli till. Men just nu känner jag att detta intresserar mig. Det här med en blogg. En personlig sida. Mina fingrar glöder och nu bär de av. 

Det känns som om jag behöver en plats för att placera mina tankar på, skriva av mig. Samla allt i ett visuellt hjärnkontor. Men vem fan tror jag att jag är då? Varför skulle mitt liv vara intressantare än någon annas. Speciellt så intressant att det skulle vara värt att läsa om. Det är det säkert inte. Inte alls intressantare än någon annans. Högst antagligen väldigt vanligt. Mediokert. Det bästa av allt med internet är att den som vill får läsa, man klickar lätt bort om det inte intresserar. Det bästa av allt med detta är att jag inte strävar efter läsare, siffror eller likes, utan vill i så fall dela med mig till nära och kära. Fortsätta på någonting oklart, göra det klart för mig själv om vem jag är genom att formulera det på en sida där jag kan skrolla igenom mitt liv och läsa mina tankar till skrift. Visst kan man lösenordsskydda bloggen och hålla den helt och hållet för sig själv, men tänk om man missar chansen att bli en rik och famous influencer då?

Haha, ibland är jag rolig, och ibland tycker bara jag att jag är rolig.

Sen är det ju alltid kul om nån råkar känna igen sig i det jag klottar ner. Kanske uppskattar det och tycker det är intressant.

Men jo, sen jag tystnade har jag tappat mitt sting, hur skall man formulera sig nu igen?


Men hej, ja kan ju introducera mig litegrann, för att jag har varit tyst så länge så att någon kanske till och med har börjat fundera över vad jag håller på med nuförtiden.

Ibland låtsas jag att Instagram är en blogg, där man kan berätta lite kula grejer, men skall jag vara ärlig läser inte jag ens mina egna texter där.

Jag "lider" av en liten paranoia över att jag plötslig en dag inte skulle minnas alla roliga minnen eller livshändelser och ännu värre all data som skulle finnas på minnesskort, hårdiskar och i molnet skulle försvinna. Det irriterar mig lite också att alla fina bilder man någonsin tagit endast existerar i en mapp på datorn eller som en fil på ens minnessticka.

Därför brukar jag anteckna och fotoalbumma bara för säkerhetsskull..  

På äventyr jag hittar på ibland brukar jag ta med mig en engångskamera och framkalla fysiska bilder, bara för att jag säkert skall komma ihåg upplevelsen. Sedan samla bilderna i en fysisk bok som man kan bläddra i nu som då. Ibland printar jag även ut bilder, limmar i en bok med svarta sidor. Där brukar jag skriva ner korta meninar, med en vit penna, som jag vill minnas. Där finns allt från kvitton till folders. Det bor väl en liten hamstrare i mig. 

Förbereder mig för jordens undergång ni vet. 

Men det går i perioder. Ibland vill jag spara allt jag kommer över, ibland åker allt i roskisen (=skräpkorgen). Men trots detta försöker jag ändå minimera materia i mitt hem. Steg för steg.  Jakten på minimalismen ni vet.


Jag är en liten fjärt i universum, även du.  


I augusti 2015 förflyttade jag mig från Jakobstad till Hufvudstaden och studerar något jag drömde om att studera senast jag skrev i den här bloggen, nämligen Kulturproducentskap.

Jag har många hem, en mor i Jakobstad och en far på Åland och har en bakgrund av femtioelva flyttar kring svenskfinland. Jag känner mig alltid lite vilsen i frågan om varifrån jag kommer och var min hemort är. Kan man svara överallt och ingenstans? 

Kärt barn har många hem, right? 

Jag har haft det ganska svårt att anpassa mig till huvudstads-livet. Det tar kanske en tid, eller så lär jag mig aldrig. Jag kommer i alla fall på mig själv ibland att drömma om en stockstuga i skogen, där jag odlar min föda på bakgården och gungar i en hängmatta medans jag avnjuter en bok om socialpsykologiska fenomen. Jag gillar att leva enkelt, men ändå stimulerande.

Här i Helsingfors råkade jag plötsligt en dag finna min kärlek och vi bor nu tillsammans i vår lilla tvåa. Han råkar nu vara Ålänning och uppvuxen på landet. Tack vare honom så är min  långsamma "stads"anpassning inte så ensam. 

Missförstå mig inte nu. Jag gillar nog städer. Det är mycket som blir enklare i en stad. Men jag tror det finns många faktorer som gör att just den här anpassningen går trögt. 

Jag kämpar t.ex. med finskan varje dag, som är en väldigt svag sida hos mig, och tycks snackas väldigt mycket här i huvusdaden.


To Be Continued


Va ska ja sätta för bild här nu då? Kanske den här. En liten självis. 


I morgon kommer fortsättning på denna wall of text! Stay tuned. Vi kan kalla denna serie "Den lilla berättelsen om mig".

HÄR kan jag sedan linka delt två och
HÄR sista delen. 

22.05.2016 kl. 13:37

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 
Här är min lilla portal för mina funderingar.
Välkommen till min värld.


Vill du veta allt om mig?
Läs min lilla berättelse om mig:
HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.


Namn: Malin
Kallas: Malle

Ålder: 23

Utexaminerad: Kulturmontör

Pågående studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Från: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra "hem"orter: Houtskär, KimitoÅbo

   


Vill du skicka kärleksbrev?
malin.m.l.lundstrom@hotmail.com