sociala medier

För att bolla vidare på det jag nyligen skrev om, att jag kände skuld och var nere på grund av att jag kände olust, började fundera på hur jag publicerar min vardag på sociala medier. 

Vi följer varandra och massa andra influencers på t.ex. instagram. Majoriteten av bilderna är glada, fina, lyckliga, #lovelife. 

Just det där om att jag har en skit dag och jag stirrar i taket på grund av olust finns inte med. Men vill vi se det?

Jag kan dra paralleller med mitt senaste egna Instagram-beteende. Jag insta-"storade" en fin frukost och lekte med skrivstils-lettering, jag postade manikyr och postade en vacker lunch. Hur tolkar de andra mina bilder? Provocerar jag? Förvrider jag verkligheten? Är instagram vår nya verklighet?

Jag förklarade inte att jag hade olust och att jag inte ville någonting. Jag förklarade inte att jag suttit i soffan hela dagen och inte rört mig ur fläcken, jag förklarade heller inte att jag lackar mina naglar för att jag inte skall bita tills det blöder och inga naglar finns kvar. 

Hur tar mina följare mina publiceringar? Blir man provocerad för att jag endast fotar vacker mat och blommor? Eller visar jag annat också? Vad publicerar jag egentligen? Är jag realistisk med hur man tolkar mitt material? Förstår man att jag nog äter smörja ibland? Eller upplever man det som så att jag pryder min smoothieskål med bär och frön i fina planerade möster varje gång jag äter. Förstår man att det är endast för att få ett vackert foto just då. Förstår man att instagram inte är min verklighet, utan bara en del, en förskönad del.

Diskuterade med sambo angående den ofta förskönade verkligheten som publiceras. Jag kände mig träffad utan att ens komma ihåg vad jag publicerar och hur verklig jag egentligen är. Först blev jag upprörd och försökte försvara - vilket kanske är en ganska normal reaktion då man känner sig träffad. Jag försökte sedan se på mitt beteende objektivt. Vi diskuterade att man nog faktiskt ibland kan börja må dåligt av att se så mycket överlyckligt, uppsatta poser och glada skratt och lovelife hashtags. Kanske för att man önskar det skulle se ut så varje dag. Kanske för att man vet att man inte har förutsättningarna.

Men vill man se "idag mår jag piss", "idag orkar jag inte laga mat"? 

Borde man publicera sånt, för att visa sin egentliga verklighet. Misstolkar specifikt den yngre generationen en?

Jag tänker på min lilla styvsyster som är duktigt på att använda sociala medier. Hur tar hon det? Hur uppfattar hon allt som publiceras? Blir hon påverkad? Upplever hon att Snapchat är verkligheten? Kommer hon att känna misär för att hennes vardag inte ser ut som influencernas? 

Varför använder jag Instagram t.ex? 

Jag gillar ju att fotografera och att redigera bilder - som kanske går hand i hand med mitt intresse för grafisk planering. Men varför publicerar jag dem? Är det för att skapa ett online minnesflöde för mig själv? Är det för grupptryck eller är det för att jag vill informera mina vänner om vad jag sysslar med? Är det för likes och kommentarerna?

Jag vet inte. Lite av varje kanske? 

Detta är lite av min inre konflikt just nu. Funderar du på något liknande? Har du tänkt på följderna av allt som publiceras och som du publicerar? 

 

 

21.06.2017 kl. 14:00

skuld

Ibland, eller ofta, känner jag skuld för att jag inte gjort något jag egentligen velat men inte orkat eller kommit mig för. Ok, det där lät lite flummigt. Kan försöka förklara. 

I går var det underbart väder, solen sken och termometern sod på 22+. Jag tänkte på att jag egentligen borde komma ut, kanske på en promenad, försöka hålla igång min kondition, men jag bara satt på soffan och kollade på o-stimulerande tv-shower. Det var lite som om jag straffade omedvetet mig själv genom att inte göra det jag vill göra. Sedan försöker jag intala mig om att det är okej att slöa i soffan. Solen kommer någon annan dag också. Men ändå känner jag skuld. Eftersom jag inte gör det jag innerst inne vill göra.

Det här kanske kan bero på olusten jag känt på sistone. Eller oinspirationen. Jag lixom har inte känt något driv. De finns förmdoligen många förklaringar till varför jag känner obalans och orsaken är egentligen positiv - men de kan vi ta senare. 

Jag har så mycket viljor - men ofta ingen energi. 

20.06.2017 kl. 13:24

driv

Jag har haft mycket problem med vilja och energi på senaste tiden. Känt mig oinspirerad. Så som det kan gå ibland. På grund av alla möjliga saker som händer och fötter. Men nu plötsligt en kväll fick jag inspiration. Och det mina damer och herrar och övriga har jag inte haft på länge. Så jag tänkte använda min inspiration och driv just nu denna sekund och försöka organisera min lilla virtuella värld här. 

Det händer mycket och litet i livet just nu. Mycket i mitt egna lilla hjärnkontor och kanske på grund av det litet i min omgivning. 

Jag har ibland suttit och funderat om jag tappat min drivkraft. Min inspiration. Vad vill jag egentligen? Vart vill jag komma? Vad är det jag brinner för?  

Varje dag blir jag dock bättre och bättre på att fokusera på mig själv i stället för att anpassa mig efter andras viljor och åsikter. Jag har kommit så långt att jag känner mig mer själv än jag förmodligen någonsin gjort. Vilket är positivt, men just nu känner jag av en svacka och hittar inte riktigt glöden. 


Om jag tänker tillbaka på min tid här på jorden har min existens och mening här fungerat mycket som en tillfredställare för andra i min omgivning. Jag har lixom fungerat som en verkställare för andras önskningar. Jag har spenderat fritiden på så sätt som andra vill, jag har levt för att anpassa mig. 

Detta är inte någon annans fel, utan jag har förmodligen inte vetat vad jag vill eller inte förstått vad jag vill. 

Jag har alltid värderat mitt umgänge så högt och viljat tillfredställa alla så pass att jag ofta glömt bort mig själv, vilket ofta lett till att jag slutligen känner mig tom.  

Jag har haft egna konflikter länge och funderat över varför jag inte är "så som jag var förr", har jag blivit tråkig? Var jag roligare förr? Vad har hänt? Varför omringar jag mig inte med stora kompis-gäng och varför festar jag inte var och varannan kväll? Men sedan inser jag - jag har börjat följa min egna väg. Jag gör nu sånt jag länge velat. Jag anpassar mig inte lika mycket längre. Jag kanske inte är omgiven av sådana som har samma intressen som mig och många kanske inte förstår mig, men jag klarar av att intressera mig i intressena på egen hand. Jag tycker ju såklart om mina nära och kära ändå och jag behöver inte endast gå min egna väg - jag vill inte vara ensam. Utan vill fortfarande ha en tillfredsställd omgivning. Lite av varje. 

Jag kanske inte gör saker som jag förut gjorde. Det är inte för att jag blivit "osocial" eller "lat". Det är för att jag för första gången i mitt liv följer mina viljor. Jag vill försöka göra det som får mig att må bra. Jag vill försöka fokusera på mina intressen. 


Visst tar jag ju såklart till hänsyn mina näras åsikter och viljor. Jag har börjat följa min egna väg litet mer bara. 

Flowerz for sum powerz

 

19.06.2017 kl. 20:20

start

Jag har haft svårt att komma igång med att publicera mina tankar för allmänheten efter en tids paus, så jag tänkte att en lista skulle passa bra som en liten puff i röven. En sådär lite lätt övergång.
Ok bra. 

Detta är: Träningslistan.

 Träning för mig är

Att rensa tankar och få lite mer inre peace. Förbättra kondition för att orka bättre med vardagen och hålla mig frisk och kry. Yea.

  Min favoritträning

Löpning, yoga och simning. Jag gillar nog all möjlig träning egentligen - bara det är rätt förutsättningar för träningsformen. Förr gick jag på ledda grupplektioner på gym, det tyckte jag var kul då. Nu gillar jag mest att träna i ensamhet för att hitta ett lugn, förutom om man kickar boll. Då är det lite roligare att kicka med någon annan. Fotboll spelade jag förr och tycker än idag att det är skoj. Redskapsgymnastik är också sköj. Å snowboard göra ja på vintern! De va mycke favoriter där. 

   Det bästa med att träna

Det är så skönt att använda kroppen och utmana den lite. Men det bästa är nog psyket efter ett träningspass. Endorfinerna - Halleluja. Och, och - då man har sprungit riktigt långt, och där efter 15 km får den där rushen och man känner som att man svävar på moln. 

  Det sämsta med att träna

Jag har ofta svårt att komma igång om jag haft en tids paus efter förkylning eller liknande. Och man måste nästan alltid börja om från början om man inte t.ex. sprungit på länge och tror att man skall orka 20 km sådär hejvilt. Nej det är att börja om från början, börja om på nytt. 

  En sport jag skulle vilja pröva

Jag skulle vilja göra nånting HC som riktigt tar ut en - till det sista. Typ, crossfit. Med ett team som skulle puscha en. Jag har lätt att "fuska" om ingen ser på och jag blir trött. Ligger lite i huvvet det där. Om nån står och hejjar på en, så försöker man kanske extra hårt. Fast det borde vara för en själv man tränar. Men man är väl bara människa. Kickboxning eller boxning skulle också vara kul att träna. Jag har prövat på basics inom de, men sku va kul att lära sig ordentligt. Oj poledancing skulle vara häftigt att kunna också. Att orka svinga sig uppochner och hitochdit på en påle är ju lite häftigt. 

 En träningsform jag inte förstår

Bikinifitness. Jag förstår inte grejen att jämföra utseenden. Det är ju förmodligen personligt hela grejen, med egna mål man haft och visa upp sin framgång, men jag förstår bara inte det hela med att jämföra våra kroppsdelar med andra och den som har bäst vinner. Jag är dock inte alls insatt i denna träningsform. 

 Därför tränar jag/tränar jag inte

För att hålla mig frisk och för att må bra. På riktigt alltså. Sen är det för att jag mår så bra psykiskt av träning, jag lär känna min kropp med träning och kommer närmare min kropp med träning. Jag slappnar av med träning och kan ta ut mina aggressioner med träning. 

 Mina träningsmål

Hålla någon slags rutin och fortsätta träna för att må bra och inte för att "bli smal" eller "bli snygg" eller "få sixpack". 

Tack för idag, slut för idag. 

Bild från en löprunda. 

01.06.2017 kl. 18:05

"sommarlov"

Ahh. Inga närstudietillfällen längre. Nu är jag fri. Nästan. Några inlämningsuppgifter kvar och lite sommarprojekt på gång. Men annars är det klart för denna termin. Halvvägs genom nudå. 

Varit i studiebubbla den senaste tiden och börjar sakta men säkert titta ut igen och uppleva världen. 

Jag har många funderingar på lager och vill samla dem här i mitt lilla online-krypin. Jag gillar att formulera mig och sätta ord på mina tankar - men har inte hittat ro för att sätta mig ner för att skriva något och heller inte känt att jag haft något intressant att publicera. Ibland blir det så. 

Mitt humör har varit ungefär som vädret senaste tiden - ibland snö och hagel ibland 15 grader och sol. Men, jag har i alla fall äntligen kommit igång med min springning igen, som jag försökt nu i ett havt år utan framgång. Det är jag glad för. Det går dock lite trögt ännu och är lite väl tungt ännu. Det är jobbigt att inse att man inte är i samma form som man var förut. Inser att kondition är något man måste upprätthålla med kontinuerlig träning och inte förvänta sig att man springer lätt 20 km efter halv års paus. Nej det blir fyra-kilometers rundor med träningsvärk så in i norden efteråt. Inte så hjälpsamt för motivationen, men det är ju ganska självklart att formen förändras. Jag är ju bara människa, trots att jag skulle kunna vara katt i stället. 

Men tack och hej för den här gången, jag tittar väl in snart igen. 

16.05.2017 kl. 17:15

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 
Här är min lilla portal för mina funderingar.
Välkommen till min värld.


Vill du veta allt om mig?
Läs min lilla berättelse om mig:
HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.


Namn: Malin
Kallas: Malle

Ålder: 23

Utexaminerad: Kulturmontör

Pågående studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Från: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra "hem"orter: Houtskär, KimitoÅbo

   


Vill du skicka kärleksbrev?
malin.m.l.lundstrom@hotmail.com