I'll be back

Ja komber no tibax
Publicerad 14.01.2017 kl. 14:25

Fokus

Jag har en period där jag inte kan fokusera. Tankar jag har kan jag inte formulera. Det tar länge för mig att forma text och märker inte lika ofta stavfel. Jag känner mig långsam, inte lika snabbtänkt. Jag söker ofta efter ord som fastnat på tungan. Allt går inte lika smidigt som det brukar.

Har jag tappat mitt fokus?

Publicerad 07.12.2016 kl. 19:17

Sagan om Malin och sökandet efter hennes hem

Klockan hade just slått 01.00 den 19 april år 1995 då en liten mullig tjej såg världen för första gången. Hennes namn var menat att bli Veronika, men då man såg flickan och hur rund och go hon var, passade inte det vassa konsonanterna henne. Hon var ju mullig och gullig.

Det var Malin som kommit till världen.

Hon föddes i Åbo, men familjen var bosatt i Pargas, som också står som hennes födelseort.

Många kom från när och fjärran till BB för att hälsa Malin välkommen till världen. Först på plats var hennes storebror och far med morföräldrar. Lyckönskningar från släkt och vänner kom per post ty Facebook var inte uppfunnet än. Den 20.4.1995 meddelades resten av världen om att Malin blivit född med en annons i Åbo Underrättelser.

Med att vara bosatt i Pargas var en fördel under Malins första år. Hennes morföräldrar befann sig bara några kilometer från henne vilket gjorde att Malins föräldrar kunde lätt få hjälp av morföräldrarna under det första året

År 1996 står det "Nagu" under de framkallade bilderna i fotoalbumet. I Nagu bor några av Malins kusiner som antagligen var hennes lekkamrater utöver hennes storebror under det andra levnadsåret. Nagu var inte långt från hennes morföräldrar så Malin fick träffa sin Mormor och Morfar så ofta hon ville.

Vintern 1997 står det “Åbo” i fotoalbumen. Malin och hennes storebror bodde med sina föräldrar i Åbo en tid medan hennes pappa studerade. De bodde i ett studiebostadsområde och Malin och hennes bror brukade leka på innergården med deras bästa vänner som var grannens barn i samma åldrar. Malin krypte ibland in genom fönstret till grannen för att hälsa på hennes kompisar så ofta hon bara kunde och hon hittade även på egna finska ord för att kunna kommunicera med hennes vänner. Till exempel cykeli, nagellacki.  Malin gick även i lekis på finska. Trots det blev det ingen finskspråkig tjej av henne.

År 1998 blir Malin storasyster och samtidigt tar hon och hennes familj sitt pick och pack och förflyttar sig till Houtskär. Houtskär var en trygg miljö för en familj med små barn, en ö med 600 invånare, där alla kände till alla. Malin trivs att bo på ön nära naturen och havet. Hon leker med sina bröder i skogen bredvid huset och simmade och plaskade vid deras strand. Familjen var på båtutflykter under somrarna och isbilsfärder under vintrarna. Det tog en stund att träffa släkten men alla tog ändå tid för att träffa varandra.  Malin gick i dagis och lekte med sina vänner om dagarna.

2001 Befinner familjen sig i Kimito där de var bosatta tills 2003. I Kimito träffade Malin nya vänner, men lekte också ofta med sina bröder. Familjen skaffade husdjur i form av två marsvin. Skötseln av dem gick dock inte så bra ty barnen var förmodligen för små för att hantera husdjur. Efter ett tag provade familjen att skaffa en katt som fick namnet Molly. Malin gick dagis, förskola och ettan i Kimito.

Från och med hösten 2003 står det Houtskär igen under bilderna i fotoalbummet, och står så ända tills vintern 2005. I Houtskär börjar Malin tvåan med samma gäng som hon gått i dagis med. Hon fortsatte leka med sina vänner som om de aldrig varit borta. På Houtskär bytte familjen boende några gånger på grund av renoveringar. Men det hon minns som hennes barndomshem är ett vitrappat stenhus med två våningar och källare som befinner sig på en sluttande backe mot stranden med ett rött och vingligt båthus. Malin lekte ofta med familjens katt som faktiskt var försvunnen en gång flera månader men blev återfunnen på andra sidan ön hos Malins kompis. Det var ett kärt återseende, ty Molly var nog Malins bästa vän.

Vintern 2005 flyttade familjen 600 km norrut, till Jakobstad. Malin börjar i en ny klass mitt i läsåret och allt är nytt och spännande. Hon har i början problem att förstå dialekt men lär sig snabbt. Hennes skärgårdsdialekt försvinner och blir till en blandning av högsvenska och österbottnisk dialekt. Malin hade vänner som pratade jakobstadsdialekt, larsmodialekt och vörådialekt vilket formade sig till en helt egen dialekt som Malin tog sig an. Med vännerna pratade Malin dialekt och med sin familj pratade hon högsvenska, som vanligt. Eftersom Malin har pratat flera olika dialekter i sitt liv har hon anpassat sig med åren och svarar nu med den dialekten hon blir tilltalad på. Smidigt va. Malins släkt tyckte att det var för långt bort och kontakten blev allt glesare och glesare. Det gick flera år innan hon träffade kusiner och annan släkt.

År 2007 fick Malin sitt smeknamn Malle som hennes närmaste för det mesta kallar henne. Det blev hon kallad genom tonåren ända tills Yrkesskolan 2011. Då hon presenterade sig som Malin igen inför nya klassen. Men hennes vänner som känt henne genom tonåren använde "Malle" flitigt.

Malin och hennes familj bor i flera olika bostäder i Jakobstad på grund av olika orsaker. Det hon minns som hennes tonårshem där hon skulle säga att hennes "flickrum" befinner sig, är det gula egnahems-frontmanna-huset med vita knutar och orange tegelimiterat plåttak. Plommonträd utanför vardagsrumsfönstret och på bakgården fanns det krusbärs och vinbärsbuskar. Nere i källaren var det hennes moped och motorintresse tog fart.

Sen 2012 har Malin inte känt sig hemma någonstans. Den familj som hon växt upp med splittrades på en ort som inte var hennes födelseort. Hennes storebror hade redan flyttat heimfrån, och hennes far packade sin väska och bosatte sig på Åland, 700 km från sin familj, och Malin kände hur allting började gå i tu. Malin kämpade redan med en ätstörning, hjärnspöken och jobbiga tonår med depression. Allt detta på samma gång blev för mycket för henne att hantera. Malin ville desperat bo kvar i hemmet, egnahemshuset, hon grät och skrek men pengar räckte inte till för att underhålla ett stort egnahemshus då Malins mamma stod för det själv. Så Malin, hennes mamma och hennes lillebror var tvungna att flytta hemifrån. De trängde in sig i en liten trea där Malin och hennes bror fick varsitt rum, medan hennes mamma sov Ii vardagsrummet. Allt kändes tillfälligt, men de pyntade och de inredde. Malins mamma kämpade för att barnen skulle känna sig trygga. Allt för att det skulle kännas som ett hem. Efter en tid hittade mamman en större lägenhet som skulle uthyras, med många rum och ett garage. Den lilla familjen som en tid levt en dag i sänder i en trång lägenhet lika stor som den blivande lägenhetens vardagsrum fick äntligen andas ut. Nu skulle de skapa ett hem tillsammans. Malin blev äldre och hade problem med att känna sig bekväm i sitt nuvarande hem. Hon försökte ignorera alla känslor hon hade upplevt och upplevde. Hon hade identitetskris efter identitetskris och saknade allt som varit. Hon ville inte erkänna att allt som hänt gjort stora hål i hennes hjärta och lämnat kvar en stor smärta, hon ville vara stark och ville inte visa allt som hände i hennes hjärna. Malin drömde om att det som splittrats skulle bli helt, att fasaden som byggdes upp då alla träffades på samma ställe skulle försvinna. Att allt kunde bli vanligt. Malin drömde om då hon bodde på Houtskär och sprang och skrattade på bakgården som sluttade mot stranden med det sneda båthuset. Malin kände saknad av det som varit. 2014 fick mamman meddelandet om att huset/lägenheten skulle säljas och det var dags att packa väskorna igen.

Hösten 2014 flyttade Malin hemifrån in med sin bästa vän. In i en rymlig trea, den lägenheten fick sitt smeknamn "håli". Fråga ej. I "håli" började Malin ta tag i sitt liv och blev självständigare för var dag. Det var en bearbetningsprocess. Malin tänkte att om det inte längre går att skapa ett hem med sin familj så är det dags att börja skapa sitt egna hem.

2015 förflyttade sig den 20 åriga halvt vilsna unga damen till Helsingfors. Hennes studier för att bli Kulturproducent tog sin start. Malin bodde de första månaderna hos vänner och en månad på hostel. Hon var arg på att det skulle vara så dyrt och svårt att hitta en vettig lägenhet. Efter sökande en längre period hittade hon en tillfällig bostad hon fick bo 4 månader i. Lägenheten var tom så hon tog ner ett flyttlass från Jakobstad för att inreda hennes egna lägenhet så att det skulle kännas som ett hem. Efter att 4 månader hade gått flyttade Malin in till sin pojkväns etta eftersom hon inte hittade en annan lägenhet. Hennes möbler tryckte de in i pojkvännens redan trånga etta och Malins pojkvän sade att allt skulle ordna sig. Malin och hennes pojkvän började besöka hans föräldrar på Åland och Malin blev så lycklig av utrymme. Malin tyckte det kändes som om hon kunde andas igen. Malin fattade tycke för att vistas i ett hem.

Under det första året som Kulturproducent började smeknamnet Malle användas igen eftersom det råkade sig finnas två stycken Malin på klassen. Malin tycker det är lite skojigt, samtidigt tassigt att kallas Malle nuförtiden eftersom de som förut alltid kallat henne "Malle" har känt henne genom tonåren och plötsligt börjar människor hon just träffat att adressera henne som Malle, vilket gör att Malin får en känsla om att personen hon just träffat vet allt om henne. Det är en lite finurlig känsla.

Malle kallar Jakobstad som sin hemort eftersom det är den plats hon bott längst i. Men då Malle åker upp för att hälsa på familj och vänner får hon kalla kårar och all ångest hon känt genom åren i den staden kryper upp. Det finns så mycket hat över staden men ändå så mycket kärlek. Hon önskar att hon inte förknippade allt som hänt med staden, men omedveten får hon en negativ känsla där. Malin tycker att luften är tung att andas i Jeppis och stegen känns tyngre. Malin saknar sin familj ofta och önskar de skulle vara närmare henne. Malin saknar sina vänner i Jakobstad och önskar de träffades oftare. Men Malin tycker det är jobbigt att åka till Jakobstad för att det finns så mycket sorg som inte än blivit bearbetad som är bunden till platsen.

Malin önskar att hon kunde känna den där trygga varma känslan hon kände då hon var liten. Men ofta känns allt bara kallt.

Malin försöker göra Helsingfors till sitt hem men misslyckas eftersom hon inser att detta inte är hennes plats och det känns för tillfälligt. Malin vet att hon inte kommer att fortsätta bo i Helsingfors efter hennes studier, men hon brinner för mycket för hennes studier för att förflytta sig från platsen på grund av vantrivsel.

Malin inbillar sig om att det kommer bli bra i slutändan. Malins pojkvän säger att det kommer ordna sig.

Allt kommer att bli bra.
 

Publicerad 01.12.2016 kl. 16:00

Tidshantering

Ibland finner man inte tid eller ork för att vara så produktiv man kanske vill vara.

Publicerad 01.12.2016 kl. 11:13

Kärleksförklaring

Denna text är inspirerad av en krönika jag nyligen läste.

Jag blev kär i en Ålänning för ett år sedan. Sedan dess har paradisön successivt omfamnat mig som en varm och mysig kram! Min far råkar också bo på Åland, där hans sambo med familj ingår, så jag har flera orsaker att besöka ön lite nu som då.

Jag, som länge haft kris över att inte känna mig hemma någonstans. Att ha flyttat så många gånger under min barndom att jag glömmer bort orter jag bott på. Att ha under en lång tid i min barndom levt skärgårdsliv i Åbolands skärgård till att bo i Österbotten under tonåren har gjort mig förvirrad. Många hem som varit hem en längre period ligger nära hjärtat. Men aldrig har jag känt mig så välkommen som då jag spenderat tid på Åland. Många som växt upp på samma ställe under hela sitt liv brukar längta bort för att bredda sin världsbild och uppleva något nytt. Men jag längtar till att inte behöva söka längre. Jag längtar till en plats jag trivs på. Jag längtar till ett ställe jag kan bygga mitt liv på.

Jag testade på att vara Ålänning, lite längre än mina snabbvisiter, då jag praktiserade på kobben i somras. Jag trivdes. Visst lever ön upp mer på sommaren, men jag har nog spenderat tid där under regn och slask.

En sak är annorlundare där. En sak som jag har märkt är att trots vinter och slask så är invånarna närmare, man håller kontakt, man ler åt varandra i affären, man hälsar, det finns inga språkbarriärer och man behöver inte kämpa med finskan. Man flyr inte bort från samhället på samma sätt som på fastlandet. Alla är lika "strandsatta" på samma ö, vilket gör en gemenskap som man lägger märke till. 

Jag fick en gång komentaren "som kulturproducent kommer du ju aldrig få jobb på Åland", den kommentaren gjorde mig arg och lite ledsen. (Det visade sig också att personen aldrig varit till Åland.. Suck). En kulturproducent får nog jobb på ett eller annat sätt var man vill och om man vill tillräkligt. Om det inte finns något för mig, så skapar jag jobb för mig. Så enkelt är det. Om det inte finns den sorts kultur jag vill arbeta med, så skapar jag den.

Naturen och djuren är så nära samtidigt som man kommer in till centrum lika snabbt som du kommer ut på havet. Där storhandling på helgerna utspelar sig i Norrtälje och kulturresor till Stockholm sker nu som då. Närproducerat och ekologiskt är självklara val och tidningarna I matvarubutikerna är på svenska (detta är ett problem I Helsingfors, haha)

Jag känner mig välkommen. Jag blir varm av tanken på ön. Det finns så mycket kärlek där.

Hur framtiden utspelar sig. Det återstår att se. Men man kanske ser vartåt den lutar?


Det typiska Åländska röda gruset

Publicerad 23.11.2016 kl. 18:58

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 
Hej på dig! Läs mer om mig HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.


Namn: Malin
Smeknamn: Malle

Ålder: 22

Utexaminerad Kulturmontör

Fortsatta nuvarande studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Hemort: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra hemorter: Åbo, Houtskär, Kimito

   


Vill du skicka kärleksbrev?
malin.m.l.lundstrom@hotmail.com