Vad gör jag om dagarna?

Nu då jag har "sommarlov" försöker jag spendera dagarna så som jag länge velat. Jag har verkligen längtat tills jag kan använda tiden som jag vill. 

Jag är lite tudelad och ibland vet jag inte vad jag vill fokusera på här i livet. Men under senaste tiden då jag ännu hade kurser längtade jag bara till att springa, pyssla, dricka kaffe på balkongen, bara vara, uppleva, resa och stiga upp tidigt på morgonen för att ta del av så mycket av solljuset vi får här. 

Det här med att stiga upp tidigt på morgonen blir ett lite svårare projekt men resten vill jag fokusera på nu. 

Nu skiter jag i aktiviteter som får mig att må dåligt och gör mig stressad. Nu vill jag bara ta del av saker som gör att jag mår bra. 

Nu under några veckors tid har jag inget jobb utan tänker fokusera på att varva ner. Det har tagit en tid att varva ner från stressen. I flera dagar har jag mest bara varit vilket jag verkligen har behövt. Nu börjar jag hitta en rytm. 

Jag har haft svårt att anpassa mig till livet i Helsingfors och att finna tid för mig själv har varit en utmaning. Efter långa skoldagar och projektveckor lyckas jag inte hitta tid och ork till mina löpturer eller att vara mitt kreativa jag. Tiden rinner lixom bara förbi. Det är inte så jag vill ha det, jag måste lära mig prioritera. Jag har länge längtat att hitta ro, det är först nu jag hittat dit. Nu skall jag bevara känslan och komma ihåg den till nästa terminstart. 

Jag vill finna den perfekta balansen. Göra det jag älskar och klara mig på det. Inte vara en beroende av tid och pengar. 

16.06.2016 kl. 14:27

Kroppsuppfattning

Min kropp är mitt hem. Varje flaw är ett minne från något jag gått igenom och passerat. Varje ärr är en bit av mig själv. Det är här jag skall bo resten av mitt liv om jag de så vill det eller ej. Det är här jag skall lära mig att leva. Det är med min kropp jag måste lära mig att bli ett med.

CW: Kropp

Min kropp är ett bevis på att jag kommit dit jag är idag.

Denna bild tog jag då jag såg mig själv i spegeln en dag och plötsligt kände igen mig själv igen. Min kropp har varit med om en hel del, och plötsligt märkte jag att jag hade hittat rätt. Jag såg MIG då jag såg i spegeln. Min kropp är mitt hem. 

Genom att vara den kropp den är, så står jag här idag. 

Jag har slutat bry mig om centimetrar och kilogram, det är endast enheter. Det är ovesentlig. Nu finns det plats för så mycket annat i mitt medvetande. Jag kan ta in så mycket mer viktig information.

Min kropp är en historia om mitt liv. 

På knä har jag ett ärr från en cykelolycka som inträffade en sommar innan första klass. Det blev ett stort sår och minnet är kvar i ärret som sträcker sig över mitt knä. Det är även ett minne över att jag klarade mig genom ett hinder, steg upp för att ta mig an nästa. 

Några gropar i mina lår är minnen från en tid då min kropp ändrades drastiskt under korta perioder. De har länge varit ett hinder för mig att känna mig bekväm i mig själv, men nu har jag insett att det är bara en del av det jag som jag blivit med tiden.

En prick i min vänstra ögonvrå är från då jag var väldigt liten och kunde inte hålla fingrarna från att skrapa på mina vattenkoppor. Nu har jag kvar ett minne från min barndom. Det känns som en del av mig själv och jag skulle aldrig vilja bli av med min prick. Jag minns min barndom, var vi bodde, att vi simmade vid vår strand. Jag minns. 

Jag har en bit av en blyertspenna på mitt näsben. Det är från då bror 1 och jag hade ett hejdundrande gräl och han fick för sig att kasta en blyertspenna mot mig. Den träffade näsbenet, och tur det, för tänk om det hade träffat ögat. Det finns ännu kvar en bit. Idag ser jag det som en rolig historia att berätta, och det är ju ett litet minne från min bror. Haha. 

Överlopps skinn finns överallt på mig. Det är sånt man får räkna med då man krymper. Skinnet hinner inte alltid med. 

Minnen är något jag håller hårt i. Jag vill minnas, glädjas åt stunder som varit roliga och sörja till sämre upplevelser. De händelserna är en del av mitt liv. De är en del av mig. 

Det har tagit länge att acceptera min kropp. Än idag har jag svårigheter, men det är något jag vill uppnå. Jag vill vara nöjd med det jag ser framför spegeln, inte tänka att jag behöver se ut på annat sätt. Utan vara nöjd med precis det som står där, här och nu. Jag arbetar på det varje dag. Ju mer jag inser att kroppen är kött, ben och hud, och att utseendet spelar ingen roll, utan det är att den finns som spelar roll, desto mer kan jag fokusera på världen runt om. Jag ser mer, förstår mer och upplever mer då fokusen inte ligger på ens egna yttre. 

Då man så länge har smutskastat sin kropp och sig själv, är det svårt att idag stå här och känna sig ok. Men det räcker med negativa tankar. Det är ju i denna skapelse jag skall leva hela livet, det gör ingen nytta att ogilla sig själv. 

Jag blir bättre. 

16.06.2016 kl. 09:12

Det här är en historia, den handlar om mig.

TW: Ätstörningar, kropp, diet, psykisk ohälsa, depression

Det här är en historia, den handlar om mig.
Den börjar med en väldigt liten tjej.
Jag kommer aldrig glömma min kropps äventyr.
Låt mig nu berätta om något som gör mig en aning yr.

                                           
Jag vet ej var sagans begynnelse är, men jag skall förklara min historia som på mig tär. 
Ty det kan ha varit en kommentar,
ord som i hjärtat skar.

något som hänt, och hela min värld vänt.
Det är mycket som händer i en liten flickas värld.
Följ med på hennes färd.

Men det jag nu minns, det är hur jag tänkte.
Och hur långsamt men säkert mitt skepp sänkte.

Jag trodde mitt utseende inte var rätt,
jag trodde på min kropp det fanns för mycket fett.
Jag var påverkad av min omgivning, hur man skulle se ut, krafterna to slut.
Jag blev fixerad och sunt förnuft blev blockerad.

                                             

Jag var för stor, så tänkte jag,
såna tankar kan man få om ens psyke är svag.
Mina tankar var så negativa, jag trodde alla med mig driva.
På mig var det fel, och det skulle ändras.
Jag var inte hel, nu gick allt i kras.
Jag åt mindre och tränade mer.
Inne var de kaos, alla andra såg bara en flicka som ler.
Det gick en tid och jag var nöjd,
för att kilona de rasade och min spegelbild krympte.

                                               
Men något blev fel jag var allt för trött,
jag orkade ej lika som förut, varningslamporna blinkade rött.
Det gick ju på tok, jag svalt ju mig själv. Min kropp den tappade sin energi,
ty jag höll en onormal diet med hyfs o pli.
16 år och många kilogram för få för att må bra, 
jag ville att alla skulle låta mig va. 
magsäcken så krympt att en portion mat inte gick ner,
det är nu först jag inser.

Nu då jag skriver, det känns så solklart, att det bara var så fel så fel. Men då hade någon annan tagit över från insidan, ty det var ej längre Malin som bestämde.

Något själförtroende existerade ej,
nej jag trodde inte alls på mej
Som man kunde gissa, så fungerade detta ej länge. Min kropp gav upp och mitt psyke tog stryk. Att äta blev en plåga, det som annars borde vara ett nöje,
varje matstund blev ett åtlöje.
Hela min värld ramlade omkull.

                 

Det gick ett tag och de vände om, kroppen sa ifrån och orka ej mer. Jag brydde mig inte längre de fick gå hur de vill, ja slutade träna jag åt vad som helst.

Min kropp hade svultit nu var det panik,
snart finns kvar bara ett lik.
ÄT, dränk dina sorger, ÄT, ekade det i huvudet.
Min kropp den förändrades,
jag skämdes så.
Att jag ej kunde kontrollera mig själv kändes så svagt.

Jag ville inte längre gå till skolan, att visa sig för folk var hemskt.

Varje kommenterande röst,
var som en kula i mitt bröst.
Idag förstår ju jag hur det gick så här, min kropp var så svulten, den trodde födan varit slut,
och nu var det dags att göda sig upp igen,
sämre tider kan komma min vän.

Detta djuriska beteende, de finns i oss alla. Och då man tappar kontrollen då tar reptilhjärnan över. Kilona blev fler, mer än det behövdes. Det fanns inget stopp utan de siffrorna de ökade.

Jag ville inte se på mig längre, jag skämdes.
Hur kunde jag låta detta ?
Kläderna blev för små,
allt blev obekvämt, usch vilken ångest som bodde hos mig. Jag ville bara skrika nej.

Det kom en period då jag med tvång, svalt mig själv för att gå ner igen. Jag ville ju må bra och jag inbillade mig själv att det var så det gick till.

På detta sätt skulle allt bli bra igen,
nu kunde jag visa mig för min vän.

Så blev det ej. För mig idag är det svårt att minnas.
Tiden den flöt ihop,
jag fastnade i en grop.
Hjälp mig mamma jag stamma,
hon skaffade hjälp med det samma
Efter att åkt denna bergodal bana,
stod tiden stilla en lång stund vanliga vardagen blev en vana. Jag åt ett piller varje morgon, för att jag skulle vilja stiga upp varje dag,
jag var dock så svag svag.
Idag det känns som om varje dag då var de samma.
Allt som höll mig ihop var min mamma.

                                                                                                
 

Det blev inte bättre, inte sämre heller. En rak väg jag gick nu på. Min kropp den mådde ej bra. Den fick i sig helt fel föda. Mitt psyke stod stilla och så även de extra kilogrammen.

Efter ett tag fick jag nog.
Nu var det dags och i bordet jag slog.
Mitt liv jag måste ta tag i, jag mår så dåligt i den kropp jag lever i. Ty pillret jag åt gjorde mig seg,
jag kunde inte lösa mina problem, men vad skulle jag göra jag kände mig feg.

Jag prövade utan en tid, jag löste bit efter bit.
Fast jag ibland mådde skit.
Jag mognade även och förstod vad gått snett i det som skett. Jag ville så gärna må bra en dag,
men varje grej blev tung i sig.

Jag insåg att det jag åt var även en orsak till hur jag mått
och varför allting kändes grått.
Jag hittade glädjen i kosten,
och äntligen hände något med kroppen.
Det gick långsamt, men helt rätt,
och denna gång åt jag och blev mätt.
Endast att vända på min kost,
så fann jag det som varit lost.

Men dagarna var fortfarande mörka och molnet över blev tungt.

Jag skrek efter hjälp och den kom i en ny substans,
men jag hade ju redan tagit distans.
Jag ville inte bli som förra gång,
ni kan inte ge mig detta med tvång.


Men gropen blev för djup och jag kom ej upp själv. Jag tog emot hjälpen med darrig hand. Det gick en tid, molnen flög bort, jag klättrade upp ur gropen jag grävt.

                                            
Tiden den gick och lärdom jag fick.
Nu har vi kommit till var jag är idag -
ibland känner jag mig svag.
det går upp och det går ner
men jag känner mer och mer.
Det är så livet skall vara
och alla minnen av detta jag spara.
Jag är frisk från detta beteende,
och jag går ofta med ett leende.
Ibland tänker jag på det som varit,
och hur all tid farit.
Ibland faller en tår,
men jag tror att de läker alla mina sår.
Dimman är borta
och ibland har jag så roligt så dagarna känns korta. 

Det som hjälpte mig bli frisk,
är för att jag tog en risk.
Jag lärde mig med tiden, 
hur min verklighetsbild varit så vriden.

Allt jag varit med om har gjort mig till den jag är idag. Jag känner en förståelse för de som ej mår bra.

Jag vill gärna hjälpa, förklara för dem,
att de finns en utväg. Man måste hitta sitt egna hem

Jag tror jag har hittat fram
och jag känner inte längre skam.

Mina egna illustrationer.

15.06.2016 kl. 12:02

Jag längtar till naturen

Att bo i Helsingfors, men längta ut till naturen är inte alltid så lätt.



I Helsingfors händer det, det finns evenemang så att de räcker och blir över. Men ibland behöver jag bara få gå en lång skogspromenad och lyssna på tystnaden.

För mig känns Helsingfors som en mellanlandning, MEN jag vet ju aldrig vad som komma skall i framtiden. En sådan inställning är inte så enkel att gå omkring med då jag NU bor och studerar här. Det känns som om att jag inte borde känna så. Men det är svårt att ändra på sig själv på det sättet. Förändra vart man längtar.

Jag är här för att uppleva och få nya perspektiv. Men sedan tror jag att jag kommer fortsätta åt andra håll. Men vem vet. 





 

 

 

13.06.2016 kl. 16:28

Runners high

Mina springturer har mer blivit som terapi än träning. Jag är ute och springer för att jag behöver komma iväg en sväng, låta tankarna sväva fritt och studsa fram genom skog och mark.

Jag har slutat bestämma rutt på förhand, jag springer så långt jag känner för stunden och dit fötterna råkar ta mig. Ibland blir det 3 km ibland blir det 23.

I skog och natur gillar jag bäst att skutta fram i. Det är där jag även känner att jag kan hämta lugnet. 


Tillslut försvinner jag från verkligheten och jag excisterar inte längre i min kropp. Jag känner ingen smärta utan jag studdsar fram i jämn takt. Ibland går jag igenom mig själv blad för blad och ibland finner jag ro på en annan plats dit tankarna tar mig, där känner jag mig trygg och de finns inget ont. Dit tar jag mig ibland då vardagen är för tung. Då kommer jag sedan tillbaka och känner mig lugn. 

 

 

02.06.2016 kl. 12:36

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 
Här är min lilla portal för mina funderingar.
Välkommen till min värld.


Vill du veta allt om mig?
Läs min lilla berättelse om mig:
HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.
Liten uppdatering HÄR.


Namn: Malin
Kallas: Malle

Ålder: 23

Utexaminerad: Kulturmontör

Pågående studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Från: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra "hem"orter: Houtskär, KimitoÅbo