Den Lilla Berättelsen Om Mig - 2

23.05.2016 kl. 15:15

Fortsättning på pt 1. 

TW: Ätstörningar, kropp

Behöver man nån inledning nu? Näh, kolla pt 1, så kallar vi det min inledning. Vi kör på direkt tycker jag. 

Jag lever och lär med en inflamatorisk, troligen autoimmun sjukdom, psoriasis, som på mig inte syns så värst på utsidan. Ytligt gömmer den sig under mitt hår på skallen, som jag nog egentligem har fått helt okej bukt på, men dessvärre märks det av i vardagen och på insidan. Autoimmunitet sitter ihop med så mycket mer än bara det som synns på utsidan. Leder och matsmältnings- och tarmsystemet är något som påverkas bland annat. 

Autoimmunitet är immunförsvarets skadliga angrepp med autoantikroppar på kroppens egen vävnad, vilket kan yttra sig i sjukdomar. Alla människor har en viss grad av autoimmunitet, men när den blir för hög blir den skadlig.

Efter en rad olika experiment med läkemedel och krämer utan reslutat, och endast som skulle hjälpa det ytliga, blev jag desperat och insåg att jag måste börja inifrån. Det ledde till att jag började förändra min kost till en antiinflamatorisk sådan, för att undvika klåda och utslag.

Nu lever jag och mår med att äta väldigt veganskt, väldigt glutenfritt och väldigt rent and all that jazz. Efter att ha upplevt en totalförändring och helt nya insikter blev allt dethär en passion. Ett ämne jag brinner för. Hälsa. Förändringen min kropp gick igenom var som startpunkten för en omvändning. Det är vardag för mig nu. Jag har hittat något som passar mig och gör att jag mår bra. Men som blivit mer än bara mat, it's a lifestyle maaan. 

Jag hade även länge haft problem med matsmältningen och tarmarna vilket sitter ihop med inflammation i kroppen. Dessa problem lättade något ofantligt efter jag började tänka på vad jag åt.

Så från en sak till en annan.

Ibland försöker jag yoga då jag finner ro, men jag slarvar också ibland eftersom jag lätt fastnar i vardagens ekorrhjul. Men yoga är något som intresserar mig försöker få det in i min vardag så ofta det går. Jag känner ett lugn och älskar känslan att dra ut musklerna. Min favorit pose är "Downward facing dog" eller "Childs Pose".


Jag är en mångsysslare *läs Creative Compulsive Disorder* som ofta hittar på en ny sak innan jag är klar med den första.

Jag gillar att lära ut det jag själv lärt mig och insett. Hej här funkar ju också en blogg ganska bra, najs insikt.


Kanske jag nu bara släpper hela bomben (som det känns för mig) så har jag det gjort. En gång i tiden hade jag tänkt skriva en självbiografi för ja trodde faktiskt då att jag var enda som hade det så usligt, men man lär sig med tiden, det är inte bara jag. Det är kanske du. Kanske din granne. Kanske din bästis. Kanske man även skulle kunna försöka informera om att det faktiskt är vanligare än folk tror och för att det borde vara mer okej att prata om det. Fast jag skäms. Fast jag känner mig underlägsen då jag öppnar mig. Men det inte vara så. 

För det känns skämmigt att nämna att man har psyket ostabilt.

Jag är en av de som kämpade många år med ätstörningar. Diagnos. Anorexi. Ortorexi. Blandätstörningar. 
Något som jag då trodde var väldigt ovanligt, men ack jag fick sedan lära mig något helt annat. Jag jag känder mig så ensam då. Kände mig galen. Som ett freak. Men så många har gått igenom och lever med denna sjukdom än idag. 

Jag kom mig ur ätstörnings beteendet och tankarna tack vare professionell hjälp på en ätstörningsklinik. Jag hade efter många skräckupplevelser fått en stark vilja att bli sjukdomen kvitt.

Sommaren 2015 blev jag friskförklarad. Alltså förra sommaren, oj vad tiden går. Visst kommer tankarna tillbaka ibland. De finns där i bakhuvudet som en del av mitt förflutna. Men jag vet hur jag skall hantera dem. 

Det har alltid varit jobbigt för mig att prata om kroppen, även nu, men jag tror jag nu hittat en balans och börjar så småning om tycka det känns ok att komma med till stranden och klä av mig till bikini. Det här är en historia i sig, som kanske förtjänar egen helt egen text. Vi får se. Min kropp har förändrats och jag har förändrats. Något som är intressant är att jag känner mest skam över den period efter anorexin, som fortsatte med matmissbruk åt andra hållet. Från att ha total kontroll till ingen som helst. Det känns vridet att det är så. Är det för att den såkallade normen har fått oss att tro att gå upp i vikt är mer skam än ner? 

                      

Jag kommer inte lägga upp några före och efter kroppsbilder. Min kropp har förändrats men alla former har varit okej för sig, det är bara min sjukdom som fick mig att tänka annorlunda. 

Men. Det var inte bara det som tyngde mitt sinne. Jag insjuknade då även i depression som har hängt med sedan dess. Det var väldigt jobbig under många år innan jag gjorde något åt det. Den känns mer kronisk i dagens läge eftersom jag än idag inte klara mig utan att tugga mitt lyckopiller varje morgon. Det känns som om jag fastnat och går på samma väg, där jag gör små små framsteg nu som då. Jag brukar trösta mej med att jag är i en väldigt känslig ålder. Då det händer mycket på en gång och stora livsförändringar sker blir det lätt en börda för de som haft psyket svajigt. Vi får se vad som händer i framtiden. Vi kan kalla framtiden för Unknow Pleasures.

Jag önskar dock att i framtiden skall jag klara mig utan att tugga piller. Det känns inte som en långsiktig lösning utan jag vill också få igång min egna serotoniproduktion. 

Att tala om mitt förflutna är alltid jobbigt. Dock tror jag det är bra att diskutera om jobbiga händelser. Det blir som lite terapi lixom. 


Tack vare att man en gång var in i väggen så blir det lättare att det blir för mycket för mig och jag har en lägre gräns. Jag försöker ofta arbeta i takt med resten, men många gånger får jag svälja min stolthet då känner att jag bara inte orkar mer. Men det är som det är, som jag brukar säga och jag lever en dag i taget. Jag har hittat fram till en vardag som fungerar för mig just nu och det går bra, jag måste bara kämpa lite extra för att hålla det stabilt.

Jag idag mår ofta bra och har hittat ting som gör mig lycklig. Mitt liv handlar relationer och vänskap, de e så jäkla viktigt att ha bra personer runt om sig, och lika viktigt är det att man behandlar dem bra. 


Jag fastnar allt för lätt i vardagens stress och ser mig nu som då i spegeln och måste riva ner mig till verkligheten, vad som nu är verkligheten. Då brukar jag säga  att jag tappat mitt zen och måste hitta tillbaka. Höh.

To Be Continued



I morgon kommer sista delen!
Den kommer jag också att linka HÄR.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 
Här är min lilla portal för mina funderingar.
Välkommen till min värld.


Vill du veta allt om mig?
Läs min lilla berättelse om mig:
HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.
Liten uppdatering HÄR.


Namn: Malin
Kallas: Malle

Ålder: 23

Utexaminerad: Kulturmontör

Pågående studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Från: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra "hem"orter: Houtskär, KimitoÅbo

   


Vill du skicka kärleksbrev?
malin.m.l.lundstrom@hotmail.com