Farväl

10.11.2016 kl. 11:10

För två veckor fick jag ett fruktansvärt besked. Det som känns mest hemskt är att jag är så långt borta, och kan inget göra. Kan inte stryka handen över hennes päls en sista gång, kan inte krafsa henne bakom örat. Kan inte känna på hennes hack i vänstra öronsnibben. Kan inte paja hennes nos. Kan inte lyfta henne i famnen och se hur hon sjunker ihop, sakta, i takt med mina andetag.

Min katt finns inte längre. Min katt blev påkörd. Min katts mördare körde därifrån utan att stanna. Utan att ens fundera att det där kanske var någons bästa vän. Det där djuret kanske var en så viktig familjemedlem. Att det där djuret höll i hop en familj i kris. Att det där djuret var min räddning då jag inte steg upp från sängen för att depressionen var för tung. Att det där djuret kom springande från sina gömslen då man ropade hennes namn. Molly. 

Hon var vår familjemedlem. Hon flyttade med oss alla sjuttioelva gånger, hon anpassade sig lika bra varje gång. Hon har varit med om det vi har. Hon har hoppat upp i famnen då man behövt henne som mest. Hon har sovit med mig varje natt då jag bodde hemma. Hon var den jag brydde mig mest om då jag ingen annan hade. Hon var den som inte dömde mig för ätstörning och depression. Hon var den som åt bredvid mig då jag försökte äta utan att räkna kalorier. Hon var den som mötte mig utanför vårt hem på grusvägen, då jag efter sjukledighet börjat gå i skolan och traskade hem igen efter en skoldag. 

Nu är jag i Helsingfors, så långt ifrån min katt, som inte lever mer, som är begraven i Jakobstad. 

Hon skulle ju leva ett långt och underbart kattliv. Hon skulle ju få bli gammal med oss. Hon var 14 år men ack så pigg. Hon hade många år kvar. 

Det skulle ju inte bli så här. 

Jag tog aldrig farväl av henne. Jag kunde inte klämma på hennes mjuka trampdynor för en sista gång. 

Det tar ont i hela kroppen av att veta att hon inte längre finns. Det var ju hon som fick mig att stå på fötter. Min mamma brukade säga på skoj att jag nog har någonslags "katt-terapi" ,men det stämmer. Jag slappna av med katten i min famn. Och respekten man känner för en halvt vild katt då hon väljer att komma i famnen. Då hon väljer att trampa med tassarna på ens mage. Då hon kryper upp med ansiktet under min haka och då man känner hennes andetag på halsen. 

Farväl Molly, du var så viktig för mig. Min svarta lilla kisse. 


 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver:

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 
Här är min lilla portal för mina funderingar.
Välkommen till min värld.


Vill du veta allt om mig?
Läs min lilla berättelse om mig:
HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.
Liten uppdatering HÄR.


Namn: Malin
Kallas: Malle

Ålder: 23

Utexaminerad: Kulturmontör

Pågående studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Från: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra "hem"orter: Houtskär, KimitoÅbo