fri

Publicerad 25.06.2017 kl. 14:53

Jag nämnde tidigare att det händer mycket i mitt hjärnkontor och lite i min omgivning på grund av olika omständigheter. Detta är min förklaring.

Idag är dagen jag är fri för första gången på 6 år. Idag är också dagen jag måste klara mig på egen hand - hantera mina känslor och lära känna dem på nytt. Allt är en helt ny process och jag måste lära känna mig själv igen.

Vad syftar jag på?

Jo idag är dagen jag tog min sista tablett av antidepressiva preparat, som jag tagit av och på i över 6 års tid. I höst tog jag beslutet att jag vill försöka trappa ner och försöka arbeta med känslor som uppstår istället för att dämpa dem. Under en lång tid har jag nu trappat ner tills idag.

Det är lite läskigt att publicera sådan här information och sköra tankar. Men det känns som ett ordentligt avslut och en början på en ny epok då jag publicerar vad som händer i hjärnkontoret. Då andra kan få reda på det, då känns det på riktigt. Det är även enklare att informera via blogginlägg. Och kanske nån blir inspirerad till och med? 


Skölden som jag haft och som skyddat mig för både gott och ont är nu putsveck och känslor strömmar in. Både bra och dåliga. Jag funderar om det är så man skall känna, men jag vet inte - jag har inte känt på 6 år.

Är de här nervositet? Har jag ångest nu? Detta måste vara eufori?

Jag måste lära känna mig själv på nytt. Hitta vem jag är utan medicinen.

Jag har känt mycket under senaste tiden. Mycket bra känslor, men också mycket otäcka känslor. Känslor jag inte känner igen. Jag känner mig nervös ibland, jag känner mig obekväm ibland. I en lång period har jag inte känt och inte hanterat dessa känslor och kört på ändå.

Jag var trygg med att va superhjälten med känsloskölden som medicinen gjorde mig till, nu är jag naken och rädd för vad som komma skall.

Men jag vill ta tag i detta, jag vill inte förlita mig på substanser livet ut. Jag vill klara mig på egen hand.

Jag har ändå under nedtrappningen insett att det är mest oron för vad som komma skall som jag upplever och det som jag oroar mig för händer (oftast) inte. 

En orsak till varför jag började poppa piller förutom att jag inte kände livslust längre var att jag hade med hjälp av ätstörningar framkallat en otroligt stark social fobi, panikattacker och ångest överlag. Jag var med om hemska situationer, för mig, som traumatiserar mig ännu idag. Första gången det hände satt jag i ett klassrum. Jag kallsvettades, hyperventilerade, trodde jag skulle få hjärtattack. Ansiktet kunde man jämföra med en tomat. Det brände i mitt skinn på ansiktet och det dunkade i huvudet, jag kände svindel, jag mådde illa och jag kände en grym panik, jag ville springa - men min kropp var låst, jag vill ropa - men jag fick inte ur ett pip. Jag ville bort, jag ville smälta under jorden, jag ville inte att någon skulle se mig och jag ville inte finnas. Jag kände mig äcklig, Jag kände mig förnedrad. Jag kände skam. Jag var med om liknande situationer i affärer, då det var stark belysning, då det var trångt, då det var många personer på ett ställe, då jag skulle sova, då någon frågade mig något, då jag skulle svara på något någon frågade mig, då jag blev utpekad, då jag någongång fick all uppmärksamhet osv...

Men, det här berodde ju på min osäkerhet, mitt mående, min dåliga självkänsla, mitt fruktansvärda självförtroende, mitt dåvarande livs omstädnigheter.

Jag har inte dessa omstädigheter längre, men jag är fortfarande rädd för de där situationerna. Jag vill inte känna mig förnderad. Jag vill inte bli utsatt. Detta är något som oroat mig fruktansvärt mycket under nedtrappningen. Tänk om jag blir så som jag var förr, tänk om jag går tillbaka till noll.

Det har ju såklart inte hänt. Och egentligen vet jag att det inte kommer hända. Jag har utvecklats. Jag har hittat mig själv. Jag har byggt upp ett självförtroende. Jag är inte gravt deprimerad längre, jag har inte en ätströning längre, jag är inte omringad av oroligheter och jag har inte problem med familj och vänner längre. Men ändå känner jag oron. Bara för att detta är något nytt.

Men jag känner lycka, stundvis. Jag är så stolt över mig själv, och jag är så tacksam för de som stått vid min sida. Jag känner mig fruktansvärt redo för vad livet har att ge och jag vill tackla allt själv. Jag känner mig stark och jag känner mig medeten. 

Just come at me

Molnig bild passar väl ganska bra in här

 

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:
Malin du har mer bra saker going on än absoluta majoriteten i denna värld så det kommer gå bra. Allt blir alltid bra _till slut_.
Krishna29.06.17 kl. 00:52

 
är mitt namn,
men du kan kalla mig Malle.
Självutnämnd hälsofreak & ekotant.
Babblar om kropp och knopp, kanske lite om djur och natur.
Analyserar, funderar och diskuterar.
 
Hej på dig! Läs mer om mig HÄR, fortsättning HÄR och sista delen HÄR.


Namn: Malin
Smeknamn: Malle

Ålder: 22

Utexaminerad Kulturmontör

Fortsatta nuvarande studier: Kulturproducentskap
Framtid: Unknown pleasures
Bosatt: Helsingfors
Hemort: Jakobstad (typ)
Född: Pargas
Andra hemorter: Åbo, Houtskär, Kimito

   


Vill du skicka kärleksbrev?
malin.m.l.lundstrom@hotmail.com